I huvudet på Birgitta

Birgitta Larsson har jobbat som arkitekt i London och sedan Västernorrland i hela sitt liv. I Härnösand har hon till exempel ritat utbyggnaden och ombyggnaden av Domkyrkan, aulan och flera andra byggnader på Kristinaskolan samt utbyggnaden på Brännaskolan. Det senaste avtrycket hon gjort är den lilla utbyggnaden på baksidan av Biskopsgården.

Om arkitektur

Jag efterlyser en mer seriös debatt om arkitektur. I stället för att fastna i vad som är fult och fint, rätt och fel, vill jag diskutera hur arkitekturen påverkar oss. Jag skulle önska att vi byggde fler miljöer som berör och engagerar. Att vi ger mer utrymme för det oväntade, tittar på vilka möjligheter varje plats har och vågar experimentera. Ett sådant exempel är planerna på ett 38-våningshus på torget i Sundsvall. Jag är inte klar själv än med vad jag tycker om det, men det är definitivt en spännande idé.
Att experimentera kräver mod, både hos oss arkitekter och inte minst bland beställarna. Nu när allt ska gå snabbt och vara billigt blir det lätt standardlösningar. Men vi behöver inte bara fler utan också olika sorters bostäder. Att bo i gemenskaper, i mobila byggnader och att återanvända befintliga hus på fantasifulla sätt är några exempel.

Om vintage

Jag jobbar i stor utsträckning med att ta hand om och hitta nya sätt  att använda gamla byggnader och miljöer. Det intresset har jag också för framför allt kläder. Jag köper mycket second hand, ja om sanningen ska fram så är jag ett riktigt Tradera-monster.
Jag älskar till exempel Stadsmissionens satsning Re:make där de med god design gjuter nytt liv i gamla möbler och kläder. Tänk dig ett par välskräddade kostymbyxor av hög kvalitet som man bokstavligen vänder upp och ner på och klipper och syr lite i och vips så är det en fin klänning. Sådant piggar upp mig!

Om Härnösand

Det är lättsamt att leva i den lilla staden och Härnösand har så fina förutsättningar – men jag saknar mer liv och rörelse. Jag tänker mycket på hur man skulle kunna skapa förutsättningar för det. Jag har identifierat några strategiska platser – platser som man skulle kunna aktivera och dit man skulle vilja ta sig – till fots eller på cykel.
Kanske lite överblivna och bortglömda platser som skulle kunna få ett nytt innehåll och utformas på oväntade sätt till nya mötesplatser. De här platserna ligger bortåt Tobaksmonopolet – gamla Kustartilleriets upplagsplatser, i Gådeåparken/bakom gamla Sjukhuset, på Kronholmen och vid Nybrons västra landfäste.

Om hotellet

Jag tycker att det finns bättre lämpade platser där ett hotell skulle aktivera livet i stadskärnan på ett annat sätt. Men nu är det den här platsen som gäller och det kan också bli bra. Men det är en krävande arkitektonisk uppgift. Med ett så litet fotavtryck är det ingen lätt plats.
Utifrån det skissförslag som finns i planhandlingarna kommer man förhoppningsvis att uppfatta byggnaden som en elegant skulptur med en tydlig silhuett från norr och söder. Men med långsidorna är det knepigare. Släta skivor av plåt och glas som fogas samman på så stora ytor ställer höga krav på detaljer och materialbearbetning. Bottenvåningarna kan däremot ge nya möjligheter att ta in Härnösand, med sina uppglasade fasader och trappande nivåer i restaurangen och på uteplatserna.

Om teckenspråk

Vi kom till Härnösand för 30 år sedan för att vår son skulle kunna gå på Rosenbäckens förskola och Kristinaskolan. Då fanns en stolt dövkultur som utvecklades enormt under många år. Nu känns det som om teckenspråket är lite hotat. Det finns helt andra tekniska lösningar för döva och hörselskadade, implantat till exempel, och det är ju bra, men jag tycker att vi också måste vara rädda om och värna teckenspråket.
Det är inget förenklat och begränsat språk, som en del kanske tror, utan tvärtom rikt och intressant. För mig har det gett helt nya infallsvinklar på hur man kan kommunicera. Och det finns saker som inte på långa vägar går att berätta så bra, roligt och livfullt på talat språk som med teckenspråk.