Reportage Yippie 4 2016

Marias nya tid

Text Lars Kågström Foto Pawel Maronski

Fler bilder:

För några veckor sedan släppte Maria Prytz bomben. Världsspelaren i curling meddelade plötsligt att hon hoppar av lag Lag Sigfridsson och den fortsatta satsningen mot OS i Pyeong Chang 2018. Nyheten kom som en överraskning för alla, inklusive lagkamraterna. Och nästan till och med för Maria själv.
– Ja, det är klart att det känns läskigt. Vad har jag gjort liksom? Jag har ingen plan B, mer än att leva ett vanligt liv med jobb och familj. Men jag har inte den riktiga motivationen längre.

Vi träffas i Maria Prytz hus på Delgränd där hon nu kommer att kunna tillbringa betydligt mer tid. De senaste åren har hon omväxlande varit helt eller delvis tjänstledig från sitt jobb som informatör i Domkyrkoförsamlingen och på resande fot med sina lagkamrater under stora delar av året. Som ensamstående mamma har det varit ett evigt pusslande med släktingar och vänner för att få det att gå ihop. Nu väntar alltså en helt vanlig och betydligt lugnare tillvaro.
Hur känns det?
– Just nu är det väldigt skönt, men jag är lite orolig att jag kommer att bli rastlös.
Hur kom det sig att du började med curling?
– Egentligen en slump. Pappa spelade visserligen korpcurling, men det var inget som intresserade mig, jag åkte slalom. Men på högstadiet hade vi en engelskalärare som brann för curling och han lyckades få nästan hela klassen att prova. Många började också, men inte jag, jag fortsatte med slalom. Men han fortsatte att tjata så jag provade en gång till och då blev jag fast.
Varför?
– Av flera skäl. För mig som hållit på med en individuell idrott var det väldigt roligt att plötsligt vara med i ett lag. Och så gick det snabbt för mig. Jag blev bra fort och det är ju alltid roligt. Men det viktigaste var nog att det var så många som var med. Curlinghallen blev som en ungdomsgård, det var hängstället i Sveg på den tiden.
Och sedan sökte du till curlinggymnasiet i Härnösand?
– Nej, man kunde välja curling som tillval på gymnasiet så jag stannade hemma i Sveg. Jag tyckte jag hade bra möjligheter där.
Men till Härnösand kom du ändå?
– Ja, men långt senare. Först pluggade jag i Sundsvall och det var där jag och Margaretha Sigfridsson, som också är från Sveg, satte ihop vårt lag. Sedan bodde jag i Stockholm i flera år. När första barnet kom ville jag norrut och tanken var att flytta tillbaka till Sundsvall. Men så fick jag jobb i Härnösand, så vi hamnade här i stället.
Tillbaka till curlingen. Hur har karriären sett ut?
– Jag har spelat med Lag Sigfridsson mest hela tiden. Jag var också reserv i Anette Norbergs lag i flera mästerskap i början av 2000-talet. De var samtidigt våra förebilder och värsta motståndare i många år. Det var en fantastisk känsla när vi äntligen slog dem och blev Sveriges bästa lag. Jag gjorde ett uppehåll i samband med att jag skilde mig, men 2011 fick jag chansen att börja i mitt gamla lag igen. Sedan dess har vi satsat stenhårt och nått många framgångar med OS-silvret i Sotji som absolut höjdpunkt.
Varför då? Ni har ju tagit guld i andra mästerskap?
– Ja, men det är allt runt omkring. OS är ett så stort evenemang, man bor tillsammans med alla andra svenska idrottare och känner sig som ett enda stort lag. Sverige gjorde ju också ett jättebra OS och vi fick möjlighet att se de andra tävla. Personligen var det också min höjdpunkt. Jag tror aldrig jag har spelat så bra, jag hade många svåra, avgörande lägen som jag klarade.
Jag har räknat till 16 internationella medaljer i JVM, EM, VM och OS. Hur många medaljer har du totalt?
– I så fall måste jag räkna. Jag har en hel drös SM-medaljer också, säger Maria och går till skåpet där medaljerna ligger fint uppradade.
– Jag hade allt i en glassbytta förut, men barnen tyckte att jag borde ha en skrythylla så det är de som har gjort det här, säger hon och räknar sedan till 33 svenska medaljer.
Med så många framgångar borde du vara rik. Eller?
– Nej, i Kanada kan man leva på att spela curling, men ingen annanstans. Vi får pengar från SOK, men inte alls i nivå med min vanliga lön. De andra i laget spelar på heltid, men med tanke på min familjesituation har jag valt att jobba deltid. Det som är positivt i curling är att det inte är någon större skillnad mellan kvinnor och män. Det är ungefär samma prispengar i turneringarna.
Vad är själva grejen med curling?
– Framför allt är det lagdynamiken, alla har sina roller och bidrar på sitt sätt. Och så att vi kommunicerar hela tiden. När vi är på isen gör vi inget annat än pratar – om fart, riktning, sopning och hur isen förändras. Det är verkligen hela laget som sätter varje sten. När det är ett så litet lag blir det också väldigt tajt, som en liten familj. Lagkamraterna blir nästan de närmaste människorna i ens liv. Jag gillar också det strategiska inslaget, curling är lite som schack.
Du spelar som ”fyra”, alltså den som sätter de två sista, avgörande stenarna. Varför?
– Jag har alltid varit en vinnarskalle och det måste man vara som fyra. Du måste vara modig och lyckas prestera under press. När jag ska spela mina stenar är det som att trycka på en knapp. Jag får tunnelseende och varken hör eller ser något annat än hur stenarna ligger och vad lagkamraterna säger.
Och nu avstår du frivilligt från det?
– Ja, egentligen började jag fundera redan efter OS om jag skulle orka satsa fyra år till, men efter långa diskussioner i laget bestämde jag mig för att fortsätta. Sedan dess har vi inte lyckats lika bra på mästerskapen och då är jag inte nöjd. Jag vill ju vinna! Jag vill inte åka till OS bara för att vara med och just nu känns ett OS-guld för långt bort. Jag kan inte riktigt visualisera det. Då kände jag att det var bäst att hoppa av nu, både för min egen och för lagets skull.
Ska du sluta helt med curling?
– Just nu vet jag ingenting, jag får väl fundera under sommaren. Men jag är inte främmande för att bli tränare eller coach*. En annan tanke är att spela på lägre nivå. Men jag vet inte om jag klarar det med min vinnarskalle.
Om två år sitter du förmodligen hemma i soffan och ser dina gamla kompisar spela OS. Hur tror du det kommer att kännas?
– Det kommer att pirra i magen för deras skull. Och jag kommer att bli otroligt stolt om de lyckas.
Ingen avundsjuka och ånger?
– Nej, det tror jag faktiskt inte.

* Sedan intervjun gjordes har det blivit klart att Maria Prytz ska coacha Team Hasselborg, med bland andra Härnösandsbon Sofia Mabergs.

Maria Prytz

Ålder Fyller 40 i oktober
Familj Sönerna Adrian, 12, och Edvin, 10
Bor Villa på Delgränd, ”bästa gatan i stan”
Gör Informatör i Domkyrkoförsamlingen

3 höjdpunkter i Maria Prytz karriär
  • OS, SOTJI 2014
    När vi vann semifinalen mot Schweiz i OS. Då visste vi ju att vi skulle ta medalj
  • EM-guldet
    i Stavanger 2013
    Det är ju ändå den härligaste känslan att få stå högst på pallen
  • VM-silvret
    i Moskva 2011.
    Det var första stora turneringen efter nystarten med Lag Sigfridsson och det får man ju säga blev en ganska bra start

 

Maria Prytz karriär:
1994-1998 – 4 JVM-medaljer
1999 – EM-silver
2001 – VM-silver
2002 – VM-silver
2003 – EM-guld och VM-brons
2007 – EM-guld
2011 – EM-silver
2012 – VM-silver och EM-brons
2013 – EM-guld och VM-silver
2014 – OS-silver
samt 33 medaljer från svenska mästerskap

Artikeln publicerades i Yippie 4 2016 på sidan 30