Skaparglädjen i smedjan i Öje

Smeden Thomas Höglund fick sitt gesällbrev i våras och jobbar nu halvtid i sin smedja på gården i Öje. Härom veckan fick han dessutom Landstingets entreprenörsstipendium på 50 000 kronor. För de pengarna tänker han rusta upp smedjan vid Västanåfallet och öppna den för allmänheten.
– Just nu har jag himla roligt, säger han och strålar med hela ansiktet.

Jag vet inte varför jag fastnade för just smide. Men ibland är det som att saker väljer en själv
istället för tvärtom.

Det glöder och sprakar från ässjan i Thomas Höglunds smedja i Öje. Han har flera järn i elden, ett ska bli ett tunt löv till en ros och ett ska bli ett handtag till en spiskåpa. Han tar ut ”lövjärnet”, lägger upp det på städet och slår med hammaren så att gnistorna stänker. Järnet är drygt 1 000 grader varmt.
– Men det kallnar fort så det gäller att jobba snabbt, säger han.
Det gäller också att ta i. Han svingar hammaren med full kraft gång på gång.
– Ja. man måste gilla fysiskt arbete. Men jag har en fjäderhammare som jag använder mycket. Det är bara finliret jag gör helt för hand.
Thomas har alltid varit intresserad av smide och byggde sin första ässja i unga år. Hur ung han var minns han inte riktigt, någonstans mellan 10 och 15 år, och han vet inte heller varför han fastnade för just smide.
– Jag såg något program på TV kanske. Men ibland är det som att saker väljer en själv i stället för tvärtom.
Han hade heller ingen att lära sig av utan lånade böcker på biblioteket där han kunde se bilder och läsa sig till hur det skulle gå till. Men lärde sig gjorde han och sedan dess har han smitt saker vid sidan om sitt arbete som hjälpmedelstekniker.
– Till slut kom jag till en punkt där jag kände att det tog stopp. Jag kom inte längre på egen hand och bestämde mig för att utbilda mig.
2011 började han på Järnakademin via Mittuniversitetet och i våras fick han sitt gesällbrev. Under det andra året på utbildningen gjorde han en sagosäng till sin dotter, ett avancerat arbete som blev en vändpunkt för honom.
– Ja, då kände jag att jag kom över en tröskel, både tekniskt och känslomässigt.
I samma veva praktiserade han hos Therese Engdahl, Sveriges bästa smed, och fick en bra inblick i hur det är att jobba som yrkessmed.
– Jag såg att det kan gå och kände att jag verkligen ville göra det fullt ut.
Från Therese Engdahl fick han också med sig mottot ”Ingen skit ska lämna min smedja”. Den här dagen håller vi på att förstöra det för honom. Vi har nämligen pratat så mycket så att härden håller på att falna.
– Sköter man inte härden kommer man i otakt, säger Thomas och ökar lufttillförseln och rör om lite bland kolen.
Han verkar uppenbart nöjd med sitt jobb.
– Ja, det är väldigt roligt. Det finns en glädje i att skapa och jag får ofta nya idéer, ser nya former, under arbetets gång. Vi smeder är nog nördar när det gäller att titta på former.
När idéerna kommer greppar han en vanlig krita och ritar på kåpan till ässjan. Där skriver han också upp små fraser som dyker upp och vill vara med.
– Det kan vara fraser som jag egentligen inte förstår eller så är det bara något i frasen som känns lockande.
Alldeles nyligen bestämde han sig för att kliva av sitt heltidsjobb för att kunna satsa mer på smidet. Tills vidare kombinerar han det med ett halvtidsjobb som fastighetstekniker.
Han tar emot alla slags beställningar, men jobbar mest med konstsmide och byggnadssmide. En nisch han tänker satsa på är gravvårdar, alltså smidda järnkors eller liknande att ha i stället för gravsten. Han tänker också ha kurser för företag och andra grupper.
Och så ska han alltså skapa ett nytt besöksmål i Västanå genom att rusta upp den gamla smedjan. Sommartid tänker han hålla till där och jobba och hålla öppet för allmänheten, men också bjuda in skolklasser.
– Jag vill att ungdomar ska känna ”Aha – det finns hantverksyrken också”. Och att människor förstår att uppskatta riktigt hantverk. Jag hoppas att jag kan ändra attityden innan jag går i pension och få folk att gå till en hantverkare när de vill ha något riktigt fint.
Han har lite tid på sig. Thomas Höglund är bara 38 år och har många smedår framför sig. Han ser ut att verkligen trivas när han står vid ässjan med flera glödande järn i härden.
– Det finns så mycket glädjande i det här. Vackra detaljer sprider glädje och det är väl det som är viktigt i livet!