Reportage Yippie 1 2016

Tillbaka till vattenfolket

Text Lars Kågström

Fler bilder:

1988 besökte Erika Schagatay som första västerlänning byn Topa i den indonesiska övärlden. Där lever det så kallade vattenfolket, som tillbringar mycket tid under vattnet i jakt på fisk och annan föda. Erika blev fascinerad och bestämde sig för att återvända. Men livet kom emellan och den unga biologistudenten hann bli professor innan hon äntligen återvände, 27 år senare.
– De lever på ungefär samma sätt nu som då.

Som student kombinerade Erika Schagatay biologistudierna med många och långa resor. Hon hade läst om vattenfolket i gamla reseskildringar från 1800-talet och var nyfiken på om de fortfarande fanns kvar. 1988 reste hon till Asien och hittade där färskare uppgifter och kartor i gamla gulnade rapporter i det holländska biblioteket i Singapore och så småningom även en karta från så sent som 1960-talet.
– Ändå tog det lång tid att hitta dem eftersom de bodde i båtar och hade lite kontakt med andra.
Då hon rörde sig i områden som resenärer aldrig besökt hade hon både en tolk och en polis med sig. Till slut fick hon napp och stod och väntade på att bli upphämtad i båt av vattenfolket. I skrifterna hade hon läst att de hade både fiskfjäll och gälar.
– Det trodde jag ju inte på, men mannen som hämtade oss hade faktiskt vita fjäll på kroppen. Det får man om man vistas mycket i saltvatten. Men några gälar hade de naturligtvis inte.

Vattenfolket är från början havsnomader som har bott i sina båtar och flyttat mellan olika fiskevatten. Efter påtryckningar från myndigheter har de på senare år byggt hus och byar, men oftast på pålar ute i vattnet.
– De går i land så lite som möjligt, i stort sett bara för att hämta färskvatten.
Under sitt första besök blev Erika vän med byns hövding och lovade att komma tillbaka.
– Jag tänkte att det skulle dröja något år eller två, men jag skaffade familj och mycket annat hände i livet. Men tanken har funnits med hela tiden.
Så för fem år sedan blev hon kontaktad av Erik Abrahamsson, en ung antropologistudent som hade läst om hennes första resa. Han fick hennes kartor och bilder och åkte dit, 23 år efter Erika.
– Det första hövdingen frågade var: ”Är det Erika som har skickat dig?”. Då hade ingen annan utifrån varit på besök sedan jag var där.

Hösten 2014 blev det äntligen dags för Erika att återse Topa och nyligen var hon där ytterligare en gång. Tillsammans med antropologen Erik och medicinstudenten Orio Johansson har hon nu studerat vattenfolkets dykning och mätt deras lungor och mjältar, två organ som är viktiga för dykförmågan. Vattenfolket gör inte särskilt djupa dyk, men däremot många korta. Ett dykpass är ungefär två timmar och då är de under vattnet ungefär 60 procent av tiden.
– Jag hänger bara med i tio minuter i det tempot, säger Erika som ändå är en van fridykare.
Som mest kan vattenfolket dyka i upp till nio timmar per dag. De har oerhört bra så kallad dykrespons, att pulsen minskar och allt syre dirigeras om till hjärnan. Mätningarna visar inga skillnader i lungvolym, däremot har vattenfolket ovanligt starka lungor.
– Antagligen har de byggt upp starka muskler runt lungorna genom sitt arbete i vattnet.

”STUDIERNA AV VATTENFOLKET KAN KOMMA TILL GAGN BÅDE INOM IDROTTSRÖRELSEN OCH LÄKARVETENSKAPEN.”

Erika Schagatay är expert på människans prestation vid syrebrist och hoppas att studierna av vattenfolket ska kunna komma till gagn både inom idrottsvetenskapen och läkarvetenskapen. Vattenfolket har förresten även utvecklat en annan egenhet. De ser ungefär dubbelt så bra under vattnet som andra människor. Den normala reflexen är att pupillen vidgas när det blir mörkare.
– Men den reflexen har de lyckats vända. Pupillen blir i stället mindre, vilket ger en skarpare syn.
Det dröjde alltså 27 år innan Erika Schagatay återsåg vattenfolket. Nu har hon varit där två gånger på två år och hoppas kunna åka tillbaka igen våren 2017. Då tänker hon bland annat ta med sig en bättre ultraljudsapparat för att kunna studera deras mjältar närmare. Mjälten ger en boost av röda blodkroppar till blodet vid syrebrist.
Men hon åker också för att återigen få uppleva människorna och miljön.
– Det är fascinerande att möta en grupp människor som är så opåverkade av den moderna världen. De är också mycket fina och gästfria människor som delar allt de har med oss, fast de materiellt sett inte har mycket. Vi har mycket att lära av dem.

Vattenfolket

Lever i övärlden i det som idag tillhör Indonesien, Filippinerna och Malaysia
Är ofta inte registrerade av myndigheterna utan lever utan nationstillhörighet
Håller andan och fiskar under vattnet med hemmagjorda harpuner och nät samt samlar annan mat, till exempel musslor
Kan fiska upp till nio timmar om dagen, varav cirka 60 procent tillbringas under vattnet
Byn Topa har växt sedan Erika Schagatays första besök 1988. Då hade den 373 invånare, idag cirka 1 000
Erika och hennes medresenärer besökte även andra vattenfolksbyar i Indonesien och Filippinerna

Artikeln publicerades i Yippie 1 2016 på sidan 32