Reportage Yippie 11 2015

Upp i luften

Text Joel Lindström Foto Pawel Maronski

Fler bilder:

Flygsäsongen 2015 är över. I sista stund passade Yippie på att ta en flyglektion tillsammans med flygläraren Erik Forsberg. Bakom spakarna på ett flygplan på nästan två kilometers höjd blev det en hisnande upplevelse.

”Att flyga flygplan liknar inte något annat. Det är en alldeles speciell känsla att vara där uppe i luften.”

Himlen är alldeles klarblå och höstsolen skiner över Myrans flygfält i Härnösand. Det är någorlunda vindstilla och en alldeles strålande dag för en flygtur. På plats träffar vi Erik Forsberg, som varit aktiv flyglärare i klubben sedan 1970–talet. Det är av honom jag ska få min allra första flyglektion.
Vid hangaren står ett litet propellerplan med beteckningen SE–TUG. Det är ett av fyra flygplan som Härnösands flygklubb äger.
– Planet är från den tyska flygtillverkaren Scheibe. Det är utrustat med en boxermotor, precis som en gammal folkabubbla, säger han.
– Men ljudet från planet är mycket mer behagligt!

Nu är sista chansen att ta sig en flygtur, berättar Erik. Snart ställs flygplanen in i hangaren för vinterförvaring.
– Vi börjar flyga tidigt på våren så fort banan är torr, sedan flyger vi så länge som möjligt. Hur länge beror helt på vädret. För oss är det en fritidssyssla och mest flyger vi på helger, berättar Erik. Förutom flyglektioner gör vi även jippon som födelsedagar och sådant. Det är också roligt.
65–årige Erik Forsberg tog flygcertifikat 1972 och sedan dess har han och frun Eva varit ständigt aktiva i klubben.

Eva Forsberg brinner även hon för flygningen.

Eva Forsberg brinner även hon för flygningen.

Intresset för flygning förenar dem. Det var här på Myrans flygfält de träffades första gången.
– Det var på Kristi himmelsfärdsdag 1974. En passande dag, eller hur? Jag tog en flyglektion och Erik blev min teorilärare under efterföljande vinter, säger Eva Forsberg som också hon har ett brinnande intresse för flygning även om det var ett tag sedan hon flög sist.
– Just nu följer jag med Erik då och då, men det var ett tag sedan jag själv flög, säger hon.
Vi sitter i den lilla stugan vid flygfältets bilparkering och pratar flygning, hur flygplanet är uppbyggt och saker man måste tänka på inför och under lektionen.
– Det här går vi alltid igenom innan den första flyglektionen, säger Erik och visar på en liten modell av ett flygplan. Färgen på modellen är lite skavd vilket påminner om att den använts flitigt på flyglektionerna genom åren.
Erik berättar om hur de olika rodren fungerar, deras primära och sekundära verkan som det kallas. Spaken reglerar höjdrodret samt skevrodren och gör att planet stiger eller sjunker. Pedalerna påverkar sidorodret som förflyttar planet sidledes.

Piece of a cake, tänker jag. Eller inte. När pratstunden är slut och vi tar oss ut mot det riktiga flygplanet känner jag hur hjärtat börjar slå lite extra. Jag lider inte av flygrädsla, men tanken på att sköta spakarna själv gör mig minst sagt lite nervös.
Erik berättar att planet är konstruerat av fackverk i metall och att vingarna är gjorda av trä. Just det här planet är 50 år gammalt, men inom flygvärlden spelar det ingen roll enligt Erik.
– Flygplan slits inte på samma sätt som bilar. De underhålls grundligt en gång per år och motorn byts ut efter 1000–2000 motorflygtimmar.
Vi gör en obligatorisk daglig tillsyn på planet och Erik kontrollerar noggrant hela planet på detaljnivå. Att komma på plats i cockpit är inte det enklaste, men väl på plats tänker jag att det känns att planet är 50 år gammalt. Lukten påminner om en gammal veteranbil vilket om möjligt skänker mig någon sorts tröst.

En snabbgenomgång innan start

En snabbgenomgång innan start

I cockpit kontrollerar vi att mätare, roder och radiosystem fungerar som de ska innan start.
– Det finns tre enkla kommandon, så lyssna noga. Det är ”jag flyger”, ”följ med i rodren” och ”du flyger”. När jag säger ”jag flyger”, så låter du bli spakarna, och när jag säger ”du flyger”, låter jag bli spakarna.

Under hela processen har jag i ett krampartat läge hållit handbromsen bakåt och när boxermotorn börjar varva och propellern börjar snurra får jag äntligen släppa bromsen.
Nu rullar vi framåt längs Myrans startbana och när jag tänker på att vi snart ska lyfta och att jag själv ska styra ett flygplan känner jag hur paniken börjar tillta. Jag väljer att inte tänka på det.
”Urban Gustav (UG=flygplanets beteckning) startar bana 28 och går högerut” meddelar Erik i radion så att eventuella andra flygplan i området är medvetna om att vi planerar att lyfta. Sedan gasar han på för fullt och inom loppet av några sekunder är vi i luften. Den stora hangaren som rymmer fyra flygplan minskar snabbt i storlek.

”När det var aktivt fick vi inte flyga över Hemsön. Det gillade inte militären”

Väl i luften frågar jag Erik om han aldrig blir nervös.
– Nej, det blir jag inte, svarar han blixtsnabbt.
– Det har väl hänt någon gång men det var länge, länge sedan. För mig sitter flygningen i ryggmärgen vilket gör att det är helt naturligt för mig. Jag tänker inte så mycket.
Erik berättar om första gången han flög helt själv.
– Det var en solig dag under påsklovet uppe i Åre och jag minns att läraren stod och viftade nere på marken. Den dagen glömmer jag aldrig. Nuförtiden är det ju lite annorlunda eftersom vi har radiokontakt med varandra.
– Att flyga flygplan liknar inte något annat. Det är en alldeles speciell känsla att vara där uppe i luften.
Och jag tror honom. Vi flyger i riktning mot Hemsön, som i egenskap av gammalt militärt område har varit lite speciellt genom åren.
– När det var aktivt fick vi inte flyga över Hemsön. Det gillade inte militären. Men idag är det ingen fara.
Högakustenbrons pyloner kommer allt närmare och där i luften säger Erik ”du flyger”. Nu sköter jag spakarna och efter ett tag känner jag hur jag faktiskt behärskar det.
– Det är en helt ny värld för dig, så det är inte helt enkelt. Du måste koncentrera dig till 120 procent.
Vi flyger i någorlunda rak kurs mot norr och på 1 200 meter frågar Erik om jag vet var vi är. Jag kan inte riktigt svara.
– Det är två olika perspektiv, och det tar några år att lära sig hur det ser ut ovanifrån.

Erik spakar motorseglaren ”Tuggen” högt över Härnösand.

Erik spakar motorseglaren ”Tuggen” högt över Härnösand.

Jag tar några sekunder åt att försöka identifiera olika platser. Där ser jag färjorna som går över till Hemsön. Där ser jag Högslättens sportcentrum. Och där ser jag mitt eget hem på Stenhammar.
100 kilometer i timmen är farten men det känns som att vi står helt stilla där uppe i luften. Plötsligt lutar planet till vänster i, vad jag upplever det som, en kraftig vinkel. Jag känner paniken komma. Erik instruerar mig att kompensera genom att trycka ned höger pedal och styra spaken åt samma håll. Planet stabiliseras, och jag återfår lugnet.
– Nu börjar du få in det, du börjar tro på dig själv, säger Erik efter en stund.
Det känns skönt att höra. I 45 minuter flyger vi. När det är dags att ta sig tillbaka och gå ned för landning tar Erik över och manövrerar planet med säker hand.
På marken står Eva Forsberg och väntar. Hon berättar att flygklubben just nu inte har några elever, men att det är passande att börja nu och läsa teorin under vinterhalvåret.
– Det tar cirka ett år att gå igenom utbildningen, säger hon och berättar att flera av flygklubbens tidigare elever har fina karriärer.
– Tre av dem är flygkaptener nu, två av dem på SAS. En av dem brukar komma hem ibland och ta en flygtur här på Myran. Det är jätteroligt.
Vi hjälper till att rulla in planet i hangaren. Kanske är detta det sista som planet ser av flygsäsongen 2015.
– Det beror helt på vädret, men vi hoppas att det blir någon fler gång.

Vill du prova att flyga?

Härnösands flygklubb erbjuder provstarter och flyglektioner till vem som helst vid födelsedagar och andra typer av arrangemang. Ingår gör en grundgenomgång i flygteori och en provlektion på 45 minuter.

1970-talet var flygklubbens storhetstid

Härnösands flygklubb bildades på 1960-talet på Myran. På den tiden fanns redan en kortare startbana på platsen, men i samband med klubbens bildande byggdes den nuvarande startbanan som har en längd på 800 meter. Under 1970-talet byggdes flyghangaren och klubbstugan av medlemmarna själva. Under den tiden hade klubben sin storhetstid med många aktiva medlemmar, och just nu har klubben 25 medlemmar. Sedan 1970-talet utbildar klubben piloter inom segelflygning. Fyra plan finns i klubbens ägo; ett motorflyg, två motorseglare samt klubbens senaste tillskott som är ett ultralätt motorplan med en total maxvikt på 450 kilo.

Klubbens flygplan

SESNA 172 (SE-GGX)
Motorflygplan
Fyra sittplatser
1975

SF25D (SE-TUG)
Motorseglare
Två sittplatser
1969

SF25D (SE-UBN)
Motorseglare
Två sittplatser
1969

Euroclub UL (SE-YYY)
Ultralätt motorflygplan
Två sittplatser
Kom till klubben i höstas

Artikeln publicerades i Yippie 11 2015 på sidan 18