Kjell-Arne Danemo

Kjell-Arne Danemo var en av Härnösands verkliga eldsjälar i musiklivet. Han var känd och uppskattad i hela Jazzsverige och hos många internationella artister, som bokare för jazzklubben Öbacka Jazz & Blues. Själv spelade han saxofon, bland annat 20 år med High Coast Jazz Orchestra. Morgonen den 29 december avled Kjell-Arne oväntat efter en olycka.

Under våren har vi kunnat lyssna till den sista hela säsong som Kjell-Arne bokade in på jazzklubben. Tänk att han kommer att missa en av sina absoluta favoriter, som kommer nästa år. En italiensk saxofonist, Max Ionata, som blev möjlig att boka tack vare Kjell-Arnes och jazzklubbens förmåga att samarbeta med andra och att ständigt hålla öronen öppna för god musik.
Mitt första möte med Kjell-Arne var på Metropol, dit jag kom efter att ha fotograferat en artist. Jag köpte en biljett, för jag behövde något att göra den kvällen. Under konserten satt jag och fotade lite med mobilen och vid något tillfälle kom en främmande man med vänlig uppsyn och en nyfiken blick fram till mig. Han sa: ”Du! Kan du stanna kvar efteråt? Vi behöver en sådan som dig!” Så blev jag sociala media-ansvarig för jazzklubben.

Som utomstående, anlitad av styrelsen, fick jag se mycket av det stora ideella jobb klubben lade ned. Inte minst Kjell-Arne, med alla sina kontakter, ansökningar till Kulturrådet, all planering. Ständigt hittade han ny musik på Youtube att lyssna på och dela med andra. Musiker som borde komma till jazzklubben – och var det artister som inte redan ingick i en jazzkonstellation kunde han hjälpa till att fixa en.
Han var snabb, Kjell-Arne, och uppskattade när andra också var det. ”Lysande, Sommar!” sa han när jag redan hade gjort ett inlägg om onsdagens konsert. De senaste åren hann han ofta före mig med att lägga ut evenemang på Facebook.
Kjell-Arne ville ständigt utvecklas, modernisera och var mån om att hänga med. Både i jazzklubben och som person. Han var en man som hade lärt sig av sina erfarenheter. Alltid vänlig, omtänksam, frikostig med uppmuntran och tydlig i sitt sätt. Han reagerade kraftigt mot orättvisor och övergrepp, inte minst mäns våld mot kvinnor och när barn far illa. Han såg sig själv och andra med öppna ögon och visste hur man i handling var en riktigt god vän. Den kände saxofonisten Dick Oatts skrev ett verk till Kjell-Arnes minne, att spela upp på minnesstunden. ”Gentle Soul” var titeln.

Telefonen ringde ofta, och på något sätt hann han återkomma till alla. Under minnesstunden berättade representanter från andra jazzklubbar hur de alltid hade pratat före och efter konserterna. Många andra talade om hans stora engagemang, om deras goda vänskap och samarbete. Hur räckte han till? Äsch, skulle han säga och vifta bort det med handen, om han läste det här.

Han spelade gärna saxofon, klarinett och flöjt, men var inte mycket för att spela solo och synas själv. Han lyfte hellre upp andra, både inom musiken och privat. Nyligen var det en person som sa: ”Jag tror aldrig jag fått så mycket beröm av någon som av Kjell-Arne.” De hade träffats fem gånger.

Kjell-Arne blev pappa redan som 19-åring och fick en stor familj med barn, barnbarn, till och med barnbarnsbarn. Att åka till familjen i Stockholm, Göteborg och Nora var bland det bästa han visste. Det var hos sonen Peter och ”tjejerna i Stockholm” som han hade tillbringat julen, och när han kom hem till Härnösand igen skedde olyckan. Ett fall på väg ut ur bussen, ett slag mot huvudet och en blödning som inte gick att stoppa. En surrealistisk tid inleddes för alla som stod honom nära. Allt vi skulle göra, allt vi skulle se och hitta på, plötsligt utraderat.

Jag kom in sent på livslinjen, men han blev min närmsta vän. I början av pandemin, när kulturlivet stängde ned, umgicks han mest med sin vän Ove. Vi bildade en vänskapstrio, efter att den yngsta av oss oväntat blev sjuk, därtill svårt sjuk. Två försiktiga i riskgrupp, en som nyss varit sjuk; då kan man våga umgås. Kjell-Arne ringde eller sms:ade varje dag för att höra om jag fortfarande andades och innan jag kunde gå 200 meter tog han och Ove med mig på utflykter. Vi såg någon livekonsert jazz via internet, men nog tyckte Kjell-Arne att det var lite torrt. Som han ofta sa: ”Det är inte min bag, men det är bra ändå.”

Och så vaknade musiklivet till igen.
Nu har vi haft en hel säsong med konserter varje onsdag på Bryggeriet. Varje onsdag
har jag varit reflexmässigt glad och tänkt att ikväll får jag väl äntligen träffa Kjell-Arne igen. För så osannolikt är det stora Kjell-­Arneformade hålet i tillvaron fortfarande,
och så stark är hans närvaro på jazzklubben. Som att han när som helst kommer att knacka mig på huvudet och säga: ”Hörru, vad säger du om trummisen?” Eller: ”Snyggt jobbat, Sommar!”

Den 1 juni skulle Kjell-Arne ha fyllt 80 år. En eldsjäl vars låga måste få brinna vidare i musiken, i jazzklubbens engagemang. Det vi kan göra när goda människor rycks ifrån oss är att föra vidare något av allt det goda de gjorde. Och nog skulle världen se annorlunda ut om fler gav uttryck för en så ”gentle soul”.

RÖSTER OM Kjell-Arne

Hasse Bergfors

Hasse Bergfors, vän och kollega:
Vi jobbade på Vägverket, nuvarande Trafikverket, tillsammans i många år och har ”tjuvat tid” av dem genom att sitta och prata jazz! Det bästa med Kjell-Arne var att han var en otroligt god lyssnare, i dubbel bemärkelse. Både i musik och när man hade egna funderingar. Han var snäll men stod upp för vad han tyckte. Vi spelade i High Coast Jazz Orchestra tillsammans i över 20 år. Dick Oatts sa en gång att Kjell-Arne borde spela solo mer, för han hade ju något att berätta i sina improvisationer. Kjell-Arne var också bra på att lira bangolf. Där möttes vi otaliga gånger med gubbgänget!

Ove Andersson

Ove Andersson, vän, tidigare arbetskamrat på Vägverket:
Jag och Kjell-Arne träffades ibland under veckorna och fikade. Jag tror han uppskattade att ha ett liv utanför jazzen också. På somrarna gjorde vi ofta utflykter, bland annat till Vilhelmina där han bott som barn och till Molde i Norge, där Peter spelade på jazzfestival. Jag hängde på jazzklubben redan från 1985, men det accentuerades mer efter att Kjell-Arne kom dit. För mig var han vägen in i ett breddat musikintresse som har fortsatt. Han var den som visade mig musikens verkliga innehåll. Genom honom lärde man känna och fick lyssna på så många fina artister, både svenska och från andra länder. Vi var också ett gäng som spelade minigolf tillsammans.
2020 blev det en lång turnering som Kjell-Arne vann.

Annika Salmonsson

Annika Salmonsson, ordförande för Öbacka Jazz & Blues:
När jag fick frågan om att bli ordförande i Öbacka Jazz&Blues tänkte jag: ”Nämen jag? Hur? Kan jag? Kjell-Arne är kvar. Ok, då vågar jag.” Hans driv var att inte lämna lösa trådar, att vara effektiv i kontakter, att måna om musikerna, att söka kvalitet, att vidga genrerna, att formulera sig i ansökningar om pengar. Egenskaper jag gillade i jobbet var hans otålighet, hans inlyssnande förmåga och hans humor.