Sista sommaren på Residenset

Residenset. En ståtlig och fascinerande byggnad. Karakteristiskt placerad precis vid Nattviken där Torget liksom utgör hela entrén. Häng med på besök hos landshövdingen.

Berit Högman möter oss, sommarklädd, i den tunga porten. Vi får genast veta var damtoaletten är och “häng av er här”, medan hon brottas med ringsignalen på telefonen. Personalen jobbar inte idag, men det bekommer henne inte alls.

– Jag har varit här förut. Men idag känns inbjudan lite speciell.
Landshövdingen frågar om vi vill ha kaffe.
– Ja, tack blir svaret, och under tiden vi väntar spanar vi ut över trädgården.
Residenset har varit Berit Högmans bostad de senaste åren. Hon har under sin uppdragstid lagt sin prägel här, även om det så varit för stunden. Hemmet är i Värmland, men här finns hennes spår, helt klart.

Utomhus, på residensets baksida, finns en vacker solgård, en uteplats och en liten trädgård. Kungen, som ganska nyligen var här på besök, passade på att kommentera att potatislandet på baksidan hade försvunnit sen sist han var här.
– Jag har ingen potatis, men jag har svartvinbärsbuskar, ler Berit.

Svartvinbärsbuskarna hittar vi ganska omgående, men här växer också vindruvan mot södra väggen. I rabatten hittar vi akleja, krollilja, lite gräslök, löjtnantshjärta och så favoriterna; bergsklinten från barndomshemmet och en dillpion som för hennes tankar till maken. Båda sorterna fick hon argumentera för. Det är inte självklart för en trädgårdsmästare för Statens Fastighetsverk att godkänna vad som helst. Men det här är inte vad som helst. De är hennes avtryck och jag är övertygad om att de kommer att trivas. Precis som potatisen gjorde senast H.M Konungen var på besök.

Ofrånkomligt här är – kulturen, konsten och salarna som erbjuder möjligheten att disponera den. Konsten får luft här. Väggar och golv är smakfullt kombinerat i färger, stilar och sammanhanget gör att man ibland tror att man går runt i ett galleri. Och samtidigt; så många intryck.
– Jag tyckte att det saknades lite kvinnlig representation på väggarna, säger Berit och tar plats i en rosa soffa i musikrummet.
– Den här tavlan är målad av Anna-Lena Sondell och den passar perfekt här. Jakten efter en tavla i den kalibern hade pågått en god tid, men till slut hittades den med hjälp från Konsthallen.

Det är förundrande att vandra runt i dessa rum. Egentligen är de nog inte så stora rum, de är liksom bara perfekta för ändamålet. Kontoret är minst lika belamrat som en annans, vardagsrummet inhyser en värmande kamin, med bokhyllor och familjespel, och i hallen har flera barnfötter sparkat av sig skorna bara för att springa vidare och utforska vråerna… Men här är en sån rymd! Samtalet flödar fram!

Precis så som hon vill ha det.
– Samtalen, det är det viktigaste av allt. Det är de mänskliga mötena jag velat uppmuntra, säger Berit, och jag hinner tänka att det har hon nog verkligen fått representera. För bara huset är så mytomspunnet, folket som bott i det och jobbat i det genom tiderna…
– Vi är absolut en del i det politiska sammanhanget, fast vi är kittet också, säger hon.

Nu får hon själv kliva upp på väggen.
Vi fick skymta det porträtt som ska få pryda Länsstyrelsens vägg av landshövdingar..
Hon är samlad. Det måste såklart vara mäktigt och märkligt att se sig själv, avbildad och förevigad.

Hon, och hennes tid här har blivit formulerad i bild. Och den är vacker. Riktigt vacker. Och symbolisk.
Hennes dag springer fort vidare och vi tillåts strosa runt. Plötsligt ringer det på dörren.
– Vill du att jag öppnar?, frågar jag.
– Ja, gärna, svarar landshövdingen.

In vandrar ett förberedande team inför kvällens festligheter. Tror jag det. Ingen tänker vinka av den här människan utan pompa och ståt.
Vi hinner se förberedelserna komma igång. Berit undervisar i hur servetter kan se lite festliga ut, och det blir så tydligt hur hon lagt prägel… för ingen vill liksom gå härifrån.