Medhanie Alemayo

Medhanie Alemayo från Eritrea har två gånger lämnat krigshärjade länder för att söka trygghet och en ny tillvaro på främmande mark. I dag är Härnösand hemma för honom och hans familj. Och om sitt händelserika liv och de erfarenheter han gjort under sina hittills 43 år, kommer han så småningom att skriva en bok.

Vi träffas på ett café i stan över en kopp kaffe. Till Härnösand kom Medhanie i november 2014 som flykting. Numera bor även hans fru och deras två barn här.
– Det går att säga att vi tagit Härnösand till våra hjärtan och det känns som om härnösandsborna gjort detsamma gentemot oss. Vi uppskattar lugnet, det svenska samhället och den struktur som det har. Sedan finns det förstås mycket som är olikt det och min familj kommer ifrån och vi saknar våra släktingar. Men det vi byggt och bygger på här är för vår framtid.
Det var landshövding Berit Högman som föreslog Medhanie som en av kandidaterna till denna månads stafettintervju.
– Han är en mycket intressant person, förklarade hon. Han har en spännande bakgrund, kan mycket om bland annat integration, mänskliga rättigheter, demokrati, arkeologi och historia.
– Första gången vi pratades vid var under en träff i min trädgård tillsammans med kyrkorna, om hur våra nya svenskar mått under pandemin. Medhanie berättade hur avsaknaden av fysiska mötesplatser försvårat all integration.
Medhanie spricker upp i ett stort, varmt leende när Berit Högman kommer på tal.
– Jag har aldrig haft tur i lotteri och jag tror inte att jag vunnit någonting någon gång. Men det här känns som en vinstlott för mig, att få bli intervjuad i Yippie. Så jag är mycket tacksam mot Berit.

Därför tar vi det från början. Vem är egentligen Medhanie Alemayo?
– Jag är 43 år, utbildad arkeolog och har jobbat som det tidigare i min karriär på National Museum i Eritrea. För närvarande jobbar jag som antikvarie på Murberget Västernorrlands museum och som projektledare för Internationella klubben 5i12.
Det första han gjorde när han kom till Härnösand var att fråga:
”Finns det ett museum här?”
Snart hade han sökt sig till Murberget och visat att han kunde bli en värdefull resurs för länsmuseet.
Museichefen Jenny Samuelsson säger:
– Medhanie är kulturarvsutbildad och en mycket kompetent person med en specialitet, från Eritrea, inom världsarvsfrågor. Han är också arkeolog. Hos oss arbetar han för närvarande i ett integrationsprojekt och som antikvarie. Han är mycket ambitiös, har ett stort nätverk, både i länet och i Härnösand, och är en mycket hjälpsam person som försöker stötta sina medmänniskor. Många av dem han har runt sig är människor som lever svårt, är flyktingar och asylsökande.

Själv fick han vänta länge på att återförenas med resten av sin familj. Och det fanns inte bara saknad med i bilden, utan även stor dramatik. 2015 hamnade hans fru och barn i smugglares händer på gränsen mellan Eritera och Etiopien.
– Jag tappade all kontakt med dem under åtta dygn. Det var fruktansvärt jobbigt, säger Medhanie.
– Min viktigaste uppgift är att se till att min familj mår bra och acklimatiserar sig i sin nya miljö. Här är språket, att lära sig svenska bra, avgörande, säger han och beskriver hur han lärde sig svenska:

– Förutom språkundervisningen på SFI sökte jag mig till kyrkornas språkundervisning. Jag kunde gå runt på tre–fyra ställen under en dag för att lära mig så mycket som möjligt på så snabb tid som möjligt.
Nu behärskar han både svenska och engelska, förutom modersmålet som är tigrinska.
– När jag så småningom ska sätta mig ned och skriva min bok är det frågan; på vilket språk? Jag har inte kunnat bestämma mig än.

Medhanie kommer från en fattig bondfamilj i en liten by som heter Tikul i västra Eritrea.
– Min barndom var präglad av mörker. Mina föräldrar skilde sig tidigt, det var krig, flykt, svält… Tack vare min mamma klarade vi oss igenom allt detta. Hon gjorde allt hon kunde för att uppfostra mig och mina syskon. Hon lämnade sina drömmar i livet för att tända ljusen i oss. Hon hade bara ett mål; att vi skulle få gå i skolan.
1986 blev Medhanies första skolår.
– Vi satt på stenar under trädens skugga. Vi hade inga skor och inga riktiga kläder men tack vare vädret fungerade det. Det var varmt och skönt. Trots krig och konflikter hade jag en oförglömlig skoltid med vänskap, kärlek och socialt liv. Jag var målinriktad och lade allt fokus på mina studier.
Han fick till slut sin kandidatexamen i arkeologi på Asmara universitet 2002, med en personlig utmärkelse dessutom.
Starten på yrkeslivet var dock lite knölig på grund av militärtjänstgöring.
– Men sedan började jag jobba på National Museum i Asmara som fältarkeolog, konsult och projektledare för många lokala och några stora samarbetsprojekt. Jag jobbade bland annat med världsarvsfrågor och var ansvarig för UNESCO–relaterad verksamhet på National Museum åren 2011-2012.
– Fram till mitten av 2013 jobbade jag med ett projekt där vi ville få Asmara, huvudstaden i Eritrea, att bli nominerad till ett världsarv. Jag är väldigt stolt över mina insatser men tyvärr fick jag tvärt avsluta arbetet för omständigheterna tillät mig inte att stanna i landet.
Han lämnade landet och tog sig till Sydsudan.
Där väntade nya utmaningar, nya möjligheter och nya upplevelser.

Några dagar efter ankomsten till Sydsudan tillträdde han som hotellchef.
– Jobbet var inte så svårt och min erfarenhet som revisor under min militärtjänstgöring hjälpte mig. Jag tyckte däremot inte om jobbet. Det var samma rutiner varje dag, långa arbetsdagar och på det inbördeskrig.
Inom kort fick han en inbjudan att jobba som projektledare i ett byggföretag där han hade uppdraget som internationell entreprenör.
– Det jobbet trivdes jag med, men stämningen i landet blev alltmer hotfull. Därför tog jag beslutet att bryta upp ännu en gång och åka till Sverige.
Och väl i Härnösand tog han egna initiativ som både gav jobb, vänner och har lett till engagemang inom föreningar och Ängekyrkan. Hans projektledarroll i 5i12 är ett bevis för hans förmåga att knyta kontakter och bli en tillgång med sina kunskaper och förmågor.
Om sitt jobb på museet säger han:
– För mig är det som att jag ger lite men får mycket tillbaka. Missförstå mig rätt. Jag tycker att jag fortfarande är ny när jag ser mig utifrån vad man behöver göra på museet. Trots att jag jobbade många år inom museiverksamhet tycker jag att jag behöver lära mig mycket mer.
– Jag har jobbat med samlingar, pedagogisk verksamhet och även med friluftsmuseets verksamhet. Jag träffar många besökare och turister. Vid träffarna med besökare berättar jag lite om utsättningar, byggnader och dess historia och funktion och jag lär mig mycket från diskussionerna och samtalen.

Medhanies jobb på länsmuseet skapar möjligheter för honom att jobba för ömsesidig kulturförståelse.
– Kulturell förståelse förstärker förtroende och ömsesidig respekt och det hjälper mig att befria mig från mina fördomar. Man måste vara rationell för att kunna lyssna och försöka förstå hur andra tänker och tycker. För att vara rationell behöver man lämna sina fördomar åt sidan. Därför tycker jag om mitt jobb.
Och för den som likt Medhanie är kulturellt intresserad, är Härnösand avgjort den stad i Ångermanland som har mest att erbjuda.
Det är också ett av skälen till att han tycker om stan så mycket.
Personligen är jag alldeles övertygad om att hans bok, när den en dag blir klar, har alla förutsättningar att bli mycket läsvärd. För förutom det han berättat om i den här intervjun har Medhanie Alemayo bland annat också varit med om att ha gått vilse som barn och hittats medvetslös vid kanten av Merebälven i Eritrea, och överlevt tre dagars ihärdiga bombningar…