40 år i konstens verkstad

Härnösands Kollektiva Konstnärsverkstad, KKV, firar 40 år och arbetar för fullt med grupputställning, samarbeten med andra konstnärsverkstäder och egna projekt. Nyaste medlemmen gick med för ett par veckor sedan och andra har varit med ända från början.

Gunnel Oldenmark är en av dem som varit med från första början och som just nu ställer ut textilkonst, skulptur och teckningar på Konsthallen. Hon bodde i Stockholm på 1970-talet och jobbade på KKV där. När hon flyttade till Härnösand var det självklart för henne att det borde finnas en verkstad även här, vilket andra konstnärer höll med om. Gunnel berättar:

– Vi ringde runt, sökte folk och det växte sakta fram en styrelse och en förening. 1979 fick vi efter mycket arbete tillgång till vår lokal, som kommunen hade tänkt använda som fritids och förskola.

På 1970-talet fanns det goda kulturpolitiska förutsättningar för konstnärer att gå samman och bilda gemensamma verkstäder för sitt arbete, och så uppstod kollektivverkstäderna.

I Härnösand har KKV hållit till i samma lokal från start, en före detta kommunal tvättstuga med bra egenskaper för konstnärligt arbete, som tillgång till vatten på många ställen, stora oömma ytor och bra ljusinsläpp. Sedan tvättstugetiden finns det maskiner för tvätt och färgning. På övre plan har verkstaden en grafikavdelning och stora bord för textiltryck. I källaren inryms mörkrum, digital avdelning och utrustning för screentryck.

Kerstin Lindström beskriver hur hon sett KKV utvecklas:

– Det är det som är så fantastiskt. Lokalerna har vuxit efter behov. Alla kan ta steg i sitt konstnärskap och alla har tillgång till professionell utrustning.
Genom åren har KKV blivit bra på att utveckla sin verksamhet och söka medel för den. Kommunen, Kulturrådet och Regionen nämns som viktiga stöd och Konsthallen som en god samarbetspartner. En stor investering var att installera bra ventilation. Andra större utgifter har varit storbildsskrivare och 3D-skrivare. Utrustningen sträcker sig från analogt 1800-tal till digital nutid.

Föreningen har även fått en hel del maskiner och material gratis, som gamla tryckpressar för böcker, bokbindarutrustning och ett enormt sammanträdesbord från Länsstyrelsen som dominerar ingången till salen på övervåningen. På bordet finns märken av mycket skapande och mycket gemenskap.

Lisa W Carlson säger:
– Jag gick nog med 1982, då jag var på vernissage där medlemmarna ställde ut. Att komma in i ett nätverk med konstnärer var ovärderligt.

Medlemmarna i KKV betalar en årsavgift och hyra för den tid de använder lokalerna, men de får även jobba i andra verkstäder runt om i landet. I regionen finns till exempel Örnsköldsvik, som har flera grafiska tryckpressar men även emaljverkstad, keramikugn och ett eget galleri. Nordingrå Konstnärsverkstad har en tuftmaskin att göra rya med, screen- och boktryck samt galleri.

I det regionala projektet Grannar som pågår just nu arbetar länets verkstäder med att stärka bildkonsten i regionen genom kurser, utställningar och miljöarbete. Konsten som skapas på verkstäderna når samhället via konstföreningar, konsthallar, kursverksamhet och skolor.

KKV har haft många kurser genom åren, från Skapande skola till kurser för yrkesutövande konstnärer. Under 1980- och 90-talen erbjöd Kulturarbetsförmedlingen fortbildning för yrkesverksamma med riksintag. Många av de kurserna arrangerades av landets kollektivverkstäder. Verkstadens medlemmar har också handlett kurser i exempelvis färgning, akvarell, grafik och ljussättning.

Att mötas och prata om konst visar sig vara en viktig gemensam nämnare, kanske viktigare än all den utrustning de har tillgång till. Kerstin Lindström berättar:
– Att ha kolleger, medmänniskor som man kan prata konst med är oerhört viktigt. Personer som förstår när man snöar in på besynnerliga detaljer, som en viss sorts streck eller veck eller yta.

De olika konstnärerna utvecklas också i mötet med andra, oavsett vilka tekniker de jobbar med. Kerstin Strandberg säger:

– Det blir som en träningssak att se på bilder, när vi diskuterar med varandra. Som konstnär behöver man nog både vara ensam och med andra.

Gunnel Oldenmark berättar om den första gången hon kände att hon ville bevara ett ögonblick:

– Jag var liten, satt hos mormor och såg hur ljuset föll på henne, hon hade håret i en knut och jag kände att jag måste bevara det här ögonblicket. Det fanns inga färger hemma hos oss, förutom anilinpennan med blått och rött, men jag sprang och hämtade brorsans lådkamera och tog det – ögonblicket. Senare började jag rota i mammas mattrasor för att få färg, jag klippte och klistrade.Där började hennes konstnärskap, med de små resurser som fanns. Hon gjorde sina stora jobb i Umeå efter att hon flyttat till Härnösand, vilket inte var hållbart med små barn hemma. Att i stället få möjlighet på hemmaplan beskriver hon som oerhört viktigt.

Staffan Westerlund talar också om vikten i den konstnärliga gemenskapen:
– Jag hade nog inte varit kvar här om inte KKV funnits. Här finns en så generös stämning som man kommer in i. Vi tipsar varandra och samarbetar. Jag behöver inte verkstaden som lokal, men för att vara konstnär och människa.