Dansarliv

Han har varit dansande soldat i det kinesiska flygvapnet och studerat i mormonernas huvudstad Salt Lake City. Nu levererar han take away-dans på uteplatser och parkeringar tillsammans med Norrdans.
Samtidigt inväntar han det osynliga hammarslag som redan drabbat familj, släkt och vänner hemma i Kina. Möt Chang ”Leo” Liu från Wuhan.

Vad hade Leo Liu förväntat sig när han anslöt till Norrdans i juli 2019?
Mycket var naturligtvis helt oskrivet, men yrkesmässigt ­visste han att han skulle jobba med ett ambitiöst kompani i norra Sverige. Han skulle turnera på små och mellanstora scener med samtida koreografers verk, och mycket av repertoaren var satt.
I början av april 2020 står han istället i en snöig radhusträdgård i Härnösand och framför ett kort stycke för en publik på sju personer. Det är en välvilligt räknad siffra som även omfattar en förvånad ­hundägare och två ungdomar som passerar den ­provisoriska scenen på väg hem från
skolan.
Av alla scenarier kring flytten till Sverige så fanns det här inte ens på Leo Lius mest fantasifulla lista.
Känner han sig blåst? Bitter?
Nej. Det är fantastiskt.
– I’m superlucky and thankful! (Jag har haft supertur och är tacksam), säger Leo på frågan om hur livet med Norrdans är 2020.

”Sommaren 2018 reste jag runt i Sverige och det besökte museum, parker… det var så vackert. Och folk var så vänliga! Jag ­älskar Sverige! Att jag blev erbjuden jobb hos Norrdans gjorde mig riktigt glad.”

Vi sitter med det rekommenderade avståndet mellan oss i Norrdans personalmatsal och gör intervjun medan ett kallt regn piskar utanför fönstret.
Det har nu gått några dagar sedan Norrdans genrepade take away-dans på Grönkulla inför april månads oväntade turné genom Västernorrland. Ensemblen skulle ha gjort helt andra saker men förbudet mot sammankomster och uppmaningen till social distansering i coronautbrottets kölvatten har pajat planeringen för Norrdans precis som för alla annan scenkonst. Nu blir det take away istället.
Leo Liu har inga problem med det. Ett drygt halvår efter ankomsten till Härnösand är han fortfarande väldigt nöjd med jobbet, arbetskamraterna och med livet i Sverige. Norrdans visste han inte mycket om, men att det blev Sverige var ett mycket medvetet val.
– Jag ville till Sverige. Jag hade en svensk pojkvän under studietiden i USA och blev intresserad av det här landet i samband med det. Det verkade vara ett väldigt bra land och när jag gjorde lite research så såg jag att kulturlivet var väldigt starkt, facket var starkt. Det verkade vara ett bra klimat för kulturutövare. Sommaren 2018 reste jag runt i Sverige och det besökte museum, parker… det var så vackert. Och folk var så vänliga! Jag älskar Sverige! Att jag blev erbjuden jobb hos Norrdans gjorde mig riktigt glad.

Nu förändrar virusutbrottet förutsättningarna totalt, och Leo Liu kan bara se på när hans nya hemstad förbereder sig på det som hans gamla hemstad snart har gått igenom. Mer om det senare.
För samtidigt som arbetssituationen har ändrats stjäl den egna familjesituationen mycket uppmärksamhet. Han är gift, men efter flera månaders kamp är hans make fortfarande fast i ett märkligt juridiskt-viralt limbo som gör att paret inte kan förenas i Härnösand. Just nu bor maken hos vänner i Turkiet men visumet går snart ut och vägarna både till hemlandet USA och in i Schengenområdet är för närvarande stängda.
– Det är svårt. Känslomässigt framförallt, men även ekonomiskt. Det tar mycket energi, men vi försöker vara positiva och jag försöker ta med mig i det jag gör här på Norrdans. Just nu vill jag göra positiva, hoppfulla saker. Du vet, bara ”älska varandra!”.

Dansen har varit en stor del av livet så länge Leo kan minnas. Har började som fyraåring, gick hela grundskolan med dansinriktning, fortsatte sedan på danscollege och tog en kandidatexamen i klassisk kinesisk dans. Bland mycket annat på hans cv finns också den för en västerlänning mycket exotiska raden ”dansare i Air Force Dance Company i Folkets befrielsearmé”.
– Det är väl ganska typiskt för ett kommunistiskt land. Varje truppslag har sin egen ensemble så man kan dansa i flottan, i armén… jag tillhörde flygvapnet i Peking. Vi var soldater precis som alla andra, så jag hade till och med uniform.
Precis som konstnärliga grenar inom de militära styrkorna så förväntades flygvapnets danstrupp följa med i fält. Vad som fick framföras var också hårt styrt. Varje verk handlade på något sätt om partiet, regeringen, militären och deras relation till folket. Politiken genomsyrar allt.
Då var det inget som Leo funderade särskilt mycket över.

Lika lite som han hade funderat över erbjudandet att gå med i kommunistpartiet.
– Det var ingen stor grej. Är man en duktig student och sköter sig hyggligt så blir man erbjuden att gå med i partiet, och då gör man det. Det ställdes inga krav på mig som medlem, men det hade varit en belastning att tacka nej till erbjudandet.
Som student i USA blev han dock snabbt varse om att medlemskapet i det kinesiska kommunistpartiet är en stor belastning. Många stipendier och utbildningsvägar
var stängda. Till slut blev han tvungen att välja.
– En lärare sa åt mig att jag verkligen måste säga upp det där medlemskapet. För mig var det ingen stor grej egentligen. Jag har aldrig ansökt om att gå med, aldrig varit aktiv. Men jag var medlem. Och att skriva till partiet och formellt säga upp sitt medlemskap är ingen liten sak. Det är en markering. Men till slut gjorde jag det. Det var egentligen först under tiden i USA som jag insåg hur otroligt annorlunda mitt liv var jämfört med alla andras.
Hur skulle beslutet att lämna kommunist­partiet påverka dig om du återvände till Kina?
– Jag vet inte, men det är klart att det inte är positivt. Det jag gjorde har naturligtvis ­noterats någonstans. Och relationen till partiet och regeringen påverkar allt. Det första mina föräldrar sa när jag berättade att jag skulle bli intervjuad av en tidning var ”Säg inget dåligt om Kina eller regeringen!”.
Tänker du att du ska flytta hem i fram­tiden?
– Just nu vill jag inte tillbaka. Jag vill inte tillbaka till den buren. Det är så det känns, särskilt som konstnär. Det är ganska tufft att vara gay i Kina också. Samtidigt har jag hela min familj där och de säger hela tiden ”kom hem, kom hem!”. Det är klart jag saknar närheten till dem.

Och han har åkt hem på besök, senast kring jul förra året. Då hade coronaviruset slagit till på allvar och Leo beskriver situationen som helt galen.
– Du har sett hur det såg ut i Italien? Så var det. Många började bli sjuka, men det fanns inga ansiktsmasker, inget skydd.
Leo undgick att bli smittad och fick åka tillbaka till Sverige den 2 januari. Bara några dagar senare stängde den kinesiska regeringen ner hela Wuhan och införde stenhårda karantänregler. Samtidigt gjordes en jättelik vårdsatsning i provinsen. Leo tycker att regeringen trots allt löste krisen bra.
– Hela staden och provinsen stängdes ned helt och det gick snabbt. Man lyckades ändå bromsa det. Men det som Kina gjorde skulle inte fungera här. Många provinser i Kina är stora som europeiska stater eller större och man har en regering som har all makt. De samlade både smittade och vårdpersonal och resurser på ett ställe och satte in all kraft där. Det vore som att Europa skulle bestämma att alla patienter och alla vårdresurser skulle skickas till Italien. Det fungerar ju inte så.
Har du anhöriga som drabbats direkt av covid-19?
– Ja, självklart. Min mamma blev sjuk och är sjuk fortfarande. Jag är orolig för henne, men hon tycker inte att hon behöver åka in på sjukhus. Min bästa väns farfar dog, mammas bästa vän ligger på sjukhus nu … det är många.
Du har sett utbrottet på nära håll i Wuhan och nu sitter du i Härnösand och väntar på att viruset ska nå oss på allvar. Hur känner du?
– Det är märkligt. Jag är inte rädd, samtidigt tänker jag på att alla här är så superlugna. Är ni alltid så lugna? Jag har svårt att säga vad som är rätt, men man får ändå lita på myndigheterna. Och så: ta ditt ansvar! Det handlar inte bara om dig – var rädd om de äldre som byggt det här landet och betalat skatt och nu är de sårbaraste.
Har de här månaderna påverkat dig personligen?
– Ja, verkligen. Jag känner framförallt att jag är mycket närmare mina föräldrar. Jag vill vara med dem! Prata med dem! Vi har alltid varit nära varandra, men jag har inte haft så stort behov av den täta kontakten. Nu pratar på telefon nästan varje dag nu. Det är de här månaderna som är skillnaden.
– Jag tror att den här pandemin kanske är det som får oss att inse att vi trots allt behöver varandra. Vi behöver hjälpa varandra och vi behöver visa omtanke. Den här krisen kommer att leda fram till något bra till slut.