Inget annat än det bästa

1995 startade Norrdans på försök i Härnösand.
20 år senare är det lilla danskompaniet i den lilla staden ett stort namn ute i den stora världen. Norrdans lockar dansare och koreografer av världsklass till Härnösand. Under åren har det varit succéer och genombrott, men också hot om flytt och nedläggning. Men hela tiden har två ord genomsyrat Norrdans verksamhet – ambition och kvalitet.

”Det var en chock för mig, att någonting mindre bra än det bästa kan vara gott nog. Jag har en stor respekt för offentligt betald konst. Publiken har rätt att kräva det bästa”
Jeanne Yasko, tidigare danschef i boken ”Norrdans första tio år”

 

Torsdag 10 september. Det är drygt tre veckor kvar till premiären på ”Lille Prinsen” och Norrdans dansare tar några av sina allra första steg på Teaterns scen. För den här gången alltså. Men mycket till dans blir det inte den här dagen. Det handlar mest om logistik och dansarna övar mer på att dra i rep än att virvla runt på scenen.
Koreografen Tina Tarpgaard ropar upp i vilken ordning repen ska dras och till vilken färgmarkering. Repen styr det stora vita tygstycke som utgör den enda scenografin i föreställningen. Med hjälp av repen förvandlas tyget från golv till berg till tak. Läckert!
Men själva övandet verkar ärligt talat inte särskilt roligt. Å andra sidan är förstås även det här ett jobb som måste göras för att föreställningen ska bli bra. Och vem har sagt att dansare, till skillnad från alla andra, ska ha roligt varje minut på jobbet?

på andra sidan gatan ligger Fyren, där Norrdans har sin hemmaplan sedan 20 år tillbaka. Nästan lika länge har några av medarbetarna varit med. Allra äldst i huset är den tekniske samordnaren Henrik Martinsson, som började som turnétekniker hösten 1997.
– Då såg jag det bara som ett stopp på vägen. Jag ville egentligen jobba med de stora artisterna och det var Stockholm jag skulle till.
Men Henrik blev kvar, dels för att hans blivande fru Mira Helenius började jobba som dansare bara ett halvår senare. Men också för att jobbet är så kul.
– Det är ett fantastiskt kreativt ställe att vara på. Och vi tekniker måste vara minst lika kreativa som koreograferna och dansarna. De tekniska beställningarna är ibland egentligen omöjliga. Men vi brukar lösa det ändå.

”Många av mina gamla kompisar var skeptiska, men när jag bjöd dem på en föreställning blev det lugnt”

Mira trodde aldrig att hon skulle kunna försörja sig på dansen och såg jobbet på Norrdans som ett roligt experiment, ett sätt att få prova att vara dansare ett tag. Men även hon blev kvar och efter många år som dansare är hon nu inne på sitt nionde år som chef för hela stället.
Riktigt gammal i gården är också produktionsassistenten och före detta dansaren Anna-Leena Järvelin, som började på Norrdans hösten 1998. Liksom Mira kommer Anna-Leena ursprungligen från Finland och visste inget om Härnösand när hon kom hit.
– Det är inget konstigt för en dansare, säger Anna-Leena. Det är naturligt att flytta dit där jobben finns.
– Det är också en sak som gör Norrdans så roligt. Härnösand är en liten stad, men hela världen kommer ju hit, säger Henrik.
Samtidigt som Anna-Leena började även tekniske assistenten Hasse Wallin. Han är en av få på Norrdans som är Härnösandsbo från början. Som sådan har han också genom åren, framför allt i början, fått förklara och försvara verksamheten.
– Många av mina gamla kompisar var skeptiska, men när jag bjöd dem på en föreställning blev det lugnt. Många har också blivit helt omvända.
– I början var det inte många som visste vad Norrdans var och det var inte alltid man ville skylta med att man jobbade här. Men nu behöver man varken förklara eller försvara, de flesta tycker att det både är kul och bra med Norrdans, säger Anna-Leena.
Skepsisen har sakta men säkert vänts till acceptans och till och med stolthet.
– Ja, vi känner ett starkt stöd i stan nu för tiden, inte minst från politikerna, säger Mira.

Stöd från politikerna hade Norrdans också i början. Idén att starta kompaniet kom från Umeå, där Norrlandsoperan hade verkat i ett 20-tal år, men hamnat i en ekonomisk kris. För att lösa den föddes tanken på en nationalscen i norr, med olika typer av ensembler på flera ställen, som kunde generera fler bidragsgivare och större statliga bidrag.
– Men det var inte bara ekonomiska skäl utan även kulturpolitiska. Vi ville nå ut med föreställningarna till hela Norrland, säger Per-Erik Öhrn som då var chef för Norrlandsoperan.
Idén var att utöver operahuset i Umeå ha en ensemble för kammaropera i Piteå, en för barnopera i Östersund och ett danskompani i Härnösand eller Sundsvall. Att det blev Härnösand berodde på kommunpolitikerna.
– Kommunen satsade pengar och dessutom fanns ju Teatern här, säger dåvarande chefen för Musik i Västernorrland Christer Rytterskog, som fick i uppdrag att se till att Norrdans kom igång.
Han rekryterade en chef, den amerikanske koreografen Jeanne Yasko, som började i maj 1995. Hon plockade in fem dansare och bara några månader senare, den 19 oktober hade Norrdans sin första premiär med ”Dance concertanto”, koreograferad av Yasko själv och med levande musik av Nordiska Kammarorkestern. Orkestern kommer förresten att vara med igen vid årets föreställningar i Härnösand och Sundsvall, som en del av Norrdans 20-årsjubileum och orkesterns 25-årsjubileum.

”Hon var helt kompromisslös och det skapade så klart problem”

Jeanne Yasko satte ribban direkt. För henne fanns inget annat än det bästa, eller som hon säger i jubileumsboken om Norrdans första tio år ”Det var en chock för mig, att någonting mindre bra än det bästa kan vara gott nog. Jag har en stor respekt för offentligt betald konst. Publiken har rätt att kräva det bästa”.
Hon planterade en kultur som till stor del fortfarande råder på Norrdans.
– Ja, ambitionen att alltid göra jobbet så bra som möjligt – och helst ännu bättre -sitter i väggarna, säger Mira. Jeannes betydelse för Norrdans går inte att underskatta. Utan henne hade Norrdans inte funnits!
Samtidigt var Jeanne Yasko inte den lättaste att samarbeta med och hennes ledarskap ifrågasattes kontinuerligt.
– Hon var helt kompromisslös och det skapade så klart problem, säger Stefan Sjöberg, administrativ chef på Norrdans under många år. Samtidigt hade Norrdans aldrig varit vad det är idag utan det hårda ledarskapet i början.
Till slut blev det dock för mycket, Jeanne Yasko fick inte förlängt förordnande och valde då att sluta i förtid.

Efter något år med olika lösningar blev Mira Helenius Martinsson chef 2007 och kompaniet fick också ett tydligare uppdrag att dansa för barn och ungdomar. Över huvud taget har Norrdans öppnat sig betydligt mer under de tio senaste åren jämfört med de tio första. Och samtidigt har den höga kvaliteten bestått eller ökat.
Eller som Maggie Foyer skriver i den bok om kompaniets andra decennium som släpps i samband med jubileet ”Kompaniet dansar på en nivå som vi kan förvänta oss i kulturhuvudstäder och i verk av de största internationella koreograferna. Ändå är de också nöjda med att dansa klockan 10 på morgonen i en gymnastiksal för en publik bestående av skolbarn”.
Miras mål är att få acceptans och erkännande både lokalt, nationellt och internationellt. Två av målen är nådda.
– Det är bara nationellt som det haltar. Norrdans är mycket mer känt utomlands än i Sverige, så där har vi lite att jobba på.
Men internationellt är alltså Norrdans ett namn att räkna med. Dels har man gästspelat utomlands, men ryktet sprids också av de dansare och koreografer som jobbat i Härnösand, kortare eller längre tid. 2014 ville 998 dansare göra audition på Norrdans och några av världens största koreografer har satt upp verk i Härnösand och sedan återkommit för att göra det igen.
Så hur bra är egentligen Norrdans?
– Det går egentligen inte att mäta, men med tanke på vilka koreografer och dansare vi lockar, vilka inbjudningar vi får och så vidare så kan man inte säga annat än att vi ligger i toppen, säger Mira.
– Vi är dessutom en väldigt effektiv institution. Vi gör väldigt mycket trots att vi är ganska få, säger Henrik.
– När vi kom var det verkligen ett pionjärarbete, vi gjorde allt för första gången, säger Mira.
Samtalet ramlar in på gamla tider när turnéerna var längre och även roligare.
– Alla var unga och vi hade mycket roligt tillsammans, säger Mira.
– 1998 turnerade vi hela hösten. Jag minns att jag fick skicka smutstvätten med bussgods till mina föräldrar i Hudiksvall, berättar Henrik.

Nu är allt mer reglerat, men turnerar gör Norrdans fortfarande. Uppdraget är att sprida danskulturen i de fyra nordligaste länen och 2014 reste kompaniet 6 000 kilometer och bodde på hotell 576 nätter.
Men mesta tiden lever dansare och övrig personal sina liv i Härnösand. Vad betyder Norrdans för Härnösand?
– Vi är ingen stor arbetsgivare men vi ger mångfald till stan. Och så försöker vi samarbeta med lokala företag så mycket som möjligt, säger Mira.
– Och vi sprider Härnösand i Norrland och världen, säger Henrik. Det är inte bara Norrdans som är på turné utan ”Norrdans från Härnösand”.
Nu stundar alltså jubileum och det firas med en jubileumsfest där både en ny bok och en film om Norrdans kommer att släppas. Och så naturligtvis föreställningen ”Lille Prinsen” som spelas två gånger på Härnösands Teater och sedan går ut på turné.
Som vanligt är det några nya namn i ensemblen då några sedan i våras har dragit vidare till större städer och större scener. Men flera av dansarna är också välkända ansikten för Härnösandspubliken. De flesta dansare stannar gärna några år i Härnösand för att utvecklas.
– Vi får hit killar och tjejer som är talanger, men skickar iväg kvinnor och män som är konstnärer, säger Mira.

Tisdag 15 september. På Härnösands Teater är det dags för ett genomdrag av hela föreställningen, för första gången med öppet orkesterdike.
– Vi får se om vi klarar det utan att ramla ner, säger César Garcia lite skämtsamt.
Han är en av dem som stannat länge i Härnösand. Han kom redan 2008 och ser nu fram emot nästa premiär.
– Tina Tarpgaard är ett geni. Folk förstår nog inte hur mycket tanke det ligger bakom innan något ens blir en fysisk rörelse.
Jonas Örknér jobbar till vardags med Tinas kompani i Köpenhamn, men är anlitad av Norrdans för den här föreställningen.
– Jag gillar Härnösand och det fungerar på sätt och vis bättre än i en storstad. Där har folk så mycket utanför dansen. Här är allt fokus på jobbet.
Repetitionen drar igång, men i arbetsljus och utan scenkläder, förutom de gulorange hårmössor som dansarna svettas i. Kompaniet tar sig igenom hela första akten utan avbrott, men Tina viskar då och då någon kommentar som praktikanten Verena Pircher skriver ned.
– Very good work! säger Tina när första akten är slut.
Det är bara att hålla med. Så långt i alla fall. Den 8 och 10 oktober får vi se det helt färdiga resultatet, med kostymer, ljus, filmprojektioner och levande orkester.

”När jag dansade i Polen, brukade vi titta på dem på YouTube och tänka hur fantastiskt det vore att få dansa i den här sortens kompani – och nu är jag här”

Jakub Medrzycki i boken ”Norrdans 2006-2015”

Henrik Martinsson

Ålder 40
Familj Hustrun Mira, 2 barn och ett hundskrälle
Bor Radhus på Furuvägen
Gör Teknisk samordnare
Bästa personliga Norrdansminne ”När vi turnerade med slagverksensemblen Kroumata i ”Slice of time”. Vi kom till små scener med tre långtradare i stället för en lastbil som vi brukade och fick slita som djur för att få till allting”

Hasse Wallin

Ålder 46
Familj Sambo och ett barn
Bor Hus på Skogsstigen
Gör Teknisk assistent
Bästa personliga Norrdansminne ”Lättnaden efter premiären på ”Doppelgänger”. Det var sagt från början att jag skulle vara med på scen som tekniker, men ju längre repetitionerna gick ju större roll fick jag och till slut skulle jag ha ett eget ”danssolo”. Och då hade det gått så långt att jag inte kunde backa ur. Jag har aldrig varit så nervös, hela premiären var som ett svart hål. Men efteråt när allt släppte, då var det skönt”

Mira Helenius Martinsson

Ålder 44
Familj Maken Henrik, 2 barn och ett hundskrälle
Bor Radhus på Furuvägen
Gör Danschef
Bästa personliga Norrdansminne ”Det är kanske sentimentalt romantiserande, men jag tänker på turnéerna i början när vi körde bussen själva, skrapade rutor och bar all utrustning”

Anna-Leena Järvelin

Ålder 48
Familj 13-årig son
Bor Hus på Stenhammar
Gör Produktionsassistent
Bästa personliga Norrdansminne ”Hur det har varit en del av hela livet. Jag dansade en roll när jag var gravid och sedan har sonen varit med på flera turnéer eftersom barnets pappa också jobbade här på den tiden”