I huvudet på Nisse Koch

Om att vara Koch

Jag mötte min fru 1976. Hon är kallskänka, våra två grabbar är utbildade kockar och den ena är gift med en kock, den andra hade en sambo som var kock. Idag är det bara yngste sonen som kockar vidare på heltid. Mina föräldrar är danskar och faktiskt inte kockar, utan jobbade som läkare respektive sjuksköterska. Man kan säga att jag är smuggelgods, tillverkad i Danmark och införd i smyg till Sverige! När jag var 14 år började jag som kockelev, direkt efter nian, och har fortsatt jobba inom kök och restaurang sedan dess.

Om att vara kock

Jag älskar att jobba med mat! Feedbacken du får – ”Jäklar vad gott det var!” – och att det är så omedelbart. Man måste alltid vara på tåspetsarna och göra bra ifrån sig. Det märks om man har en dålig dag; då får du ingen dricks. Jag trivs med atmosfären i ett restaurangkök. Det är helt enormt! Här i stan har jag drivit flera restauranger, bland annat Matglada Oxen, där jag jobbade 119 timmar i veckan. 1985 – 1995 drev jag cateringfirma och jag har även haft en pannkaksfabrik, Pannkakspojkarna, som sålde pannkakor till Sverige, Finland och Tyskland. De senaste 26 åren har jag hållit på med snabbmat på Noliamässan. Vi är nästan ett 20-tal som jobbar där varje år. På Simhallen drev jag restaurang i många år, tills kontraktet sades upp utan förvarning.

Om streptokocker

På Noliamässan 2018 skar jag mig i fingret, ett litet sår som jag inte tänkte närmare på, men från en dag till nästa blev jag allvarligt sjuk. Jag kunde inte gå, fick väldigt ont i ryggen, och kunde snart inte röra mig. Ambulanspersonalen trodde först att jag hade fått ryggskott, men det visade sig att jag fått streptokocker i ryggraden, en diagnos med bara sju fall i Sverige 2017. I tre veckor låg jag på lasarettet och var helt borta, fullpumpad med morfin mot enorma smärtor. Jag fick lära mig att gå igen. 2019 utvecklade jag diabetes till följd av sjukdomen och att jag inte längre hade mitt företag kvar på Simhallen.

Om att förlora jobbet

Från att ha varit fruktansvärt aktiv och ha haft sju företag — vinimport, konsultfirma med mera — gick jag till noll, när min huvudsakliga näring försvann på badhuset 2017, efter tio år. Vi hade drivit restaurangen där som ett familjeföretag, som ökade från tre till 28 anställda, och vi hade enorma framtidsplaner. Vi var den mest vinstrika krogen, räknat per avsatt krona, och det var en vinnande kombination med min och min frus långa erfarenhet och vår sons nytänkande. Personalen fick vara delaktig och sköta planering själv, till exempel semestrar, och de fick bonus.
Plötsligt sades kontraktet med Kommunen upp, i samband med att det skulle byggas nytt hotell. Det var en stressig lunchtimme när chefen för Samhällsförvaltningen kom och sa att för att kunna få ett förnyat kontrakt måste jag ge upp mitt besittningsskydd, vilket jag inte ens visste vad det betydde. Detta har senare visat sig vara något som inte gick rätt till. Jag erbjöd kommunen att köpa ut mig, men de var inte intresserade. Jag har tappat många miljoner, många människor förlorade jobbet och vi bar ut 24 ton till soptippen från restaurangen. Min fru blev psykiskt sjuk av det. Hon fick ett nervsammanbrott när vi plötsligt blev erbjudna att förlänga hyreskontraktet, efter att vi redan hade sagt upp all personal och förlorat allt. I ett halvår var hon borta och att stå vid sidan om och inte veta vad man ska göra är inte lätt. Jag är inte emot bygget av ett hotell, men det ska vara fair play.

Om att vända nack­delar till fördelar

Jag är tacksam att jag blev sjuk, eftersom det gjort min hälsa bättre i övrigt. När jag var tvungen att lära mig att gå igen gjorde jag en bana inne i huset och gick 8 000 steg om dagen med min gåstol. Nu promenerar jag 3–5 mil i veckan, går på gubbgymnastik (innebandy med mera), försöker göra 1 000 situps och 700 arm­hävningar i månaden och äter fyra gånger om dagen i stället för en eller två. Allt det här håller min diabetes i schack och har gjort midjemåttet 20 centimeter mindre på ett år. Kondisen försvinner så snabbt, för en som är van att gå 20 000 steg om dagen, som jag gjorde när jag drev restaurang.

Om det nya livet

Jag blev tvungen att gå i pension i förtid till följd av uppsägningen och sjukdomen, men driver fortfarande restaurang på Noliamässan. Något som är nytt i mitt liv är att jag är god man för nio personer som är gamla, sjuka eller förståndshandikappade. Det kan också vara missbruk som gör att en god man eller förvaltare behövs. De här personerna tänker jag mycket på när jag är ute och går mina långa promenader, hur jag ska hjälpa dem med myndighets­kontakter, hemtjänst och så vidare. Man kan verkligen göra nytta! Jag sitter också på stol nummer fem i Glöggakademien. Vi är sex personer som kokar vår egen glögg och det tycker jag är jättemysigt. Vi har också startat ett gäng som heter Korvringens vänner, som gör korv hemma hos varandra. Husbilen är också ett enormt intresse. Vi köpte den 2017, men eftersom min fru blev sjuk, och att jag därefter blev sjuk, har vi inte kunnat resa så mycket ännu. Men vi har rest en del inom Sverige, bland annat till Västervik och till det jätte­fina Lysingbadet. Gävle är också en favorit, med ställplatser ända inne i city.

Uppsägningen av Koch’s Restaurang är en del i den juridisk processen kring det överklagade tjänstekocessionsavtalet för Simhallen, och Härnösands kommun har givits möjlighet att kommentera Nisse Kochs beskrivning av händelsen. Thomas Jenssen, förvaltningschef för Samhällsförvaltningen: ”Jag kan inte kommentera själva situationen som Koch beskriver, där besittningsskyddet sägs upp, eftersom den inträffade innan jag anställdes. Sedan jag tillträdde på min nuvarande tjänst har jag försökt få till en dialog med Nisse Koch, men vi har inte lyckats närma oss varandra vilket jag beklagar.”