”Vi tar vårt uppdrag på allvar”

Rykten, desinformation och propaganda. Var finns motvikten?
Hanna Persson, nyhetschef på Tidningen Ångermanland, har en viktig roll att fylla.
– Utmaningen är stor att nå ut överhuvudtaget med oberoende journalistik. Så tänker jag, förklarar hon.

Lugn råder så här en vanlig torsdag förmiddag på TÅ:s redaktion mitt i Härnösand. Koncentrerat lugn, bland de sex medarbetare som finns på plats. Nyhetsläget verkar vara under kontroll.
Hanna Persson kan lösgöras för att prata om lokaltidningens betydelse, och hennes egen betydelse som nyhetschef.
– Men man ska verkligen säga att det är ett teamwork. Så är det ju. Vi jobbar med eget ansvar. Det är inte så att jag lägger upp alla jobb, framhåller hon.

Men viss makt har du?
– Absolut. Och det är tydligt vilken typ av journalistik vi jobbar med. Hoppas det syns utåt också. Vi har tre ledord: nära, snabbt och fördjupat. Läsarna ska komma in på sajten varje dag och känna igen sig.

Läsarna ja, en krympande skara i papper, tre dagar i veckan numera, men faktiskt en ökande skara totalt.
– Vi har strax över 11.000 prenumeranter, fler digitala än i print. Vi växer!

Åsa Wikforss, professor i teoretisk filosofi och ledamot i Svenska Akademien, slog nyligen ett slag för lokaljournalistiken i en debattartikel i Dagens Nyheter. Hon jämför med det stora landet i väster och skriver:

I USA har de senaste decennierna inneburit en mycket kraftig tillbakagång för lokalmedier och där lever stora grupper av människor nu i nyhetsöknar, områden där seriös lokaljournalistik helt saknas. Trump vann valet i 91 procent av dessa öknar.

Så kan det gå alltså.

I Sverige finns ett statligt mediestöd med syfte att stärka demokratin genom allmänhetens tillgång till oberoende nyhetsförmedling av hög kvalitet. Stödet riktas särskilt till lokal och regional nyhetsförmedling.

Tidningen Ångermanland uppbär drygt 3,8 miljoner i mediestöd i år och jag utnämner sålunda Hanna Persson till en demokratins väktare.

Hur låter det?
– Så skulle man absolut kunna se det. Mycket av det vi gör görs inte av någon annan. Som nyhetstidning är vi ganska ensamma.
– Egentligen svindlande när man tänker på att man är på något sätt demokratins väktare. Det blir tydligt just nu när Sollefteå sjukhus är i fokus, att granska beslut och rapporter och samtidigt bevaka hotbilden, att hålla fokus på båda. Särskilt för en ganska liten redaktion är det svårt och krävande, säger Hanna.

Tidningsläsare är en åldrande skara. Bekymret är att nå ut till de yngre.
– Vet unga personer om att vi finns överhuvudtaget? Vet de att det finns journalistik? Vet de vad det betyder? Vet de hur vi förhåller oss till fakta?
– Jag har mött folk som säger, va, finns ni fortfarande? Och jag har träffat 13-åringar som inte vet att det finns en lokaltidning. Det visste i alla fall jag när jag var 13, förklarar Hanna Persson.

Som motmedel är TÅ ute på skolor ibland, tar emot elever på studiebesök och välkomnar en och annan yngre praktikant. Det gäller att hitta nästa generation i djungeln av sociala medier och allsköns villospår.

Och lokaltidningen i Ådalen ska stå för det som är sant och relevant att veta.
– Vi tar vårt uppdrag på största allvar. Jag skulle bli väldigt ledsen om vi inte uppfattades som objektiva och självständiga. För det jobbar vi hårt för, betonar Hanna.

Tidningsbranschen såg inte lysande ut för några år sedan. Yngre skrämdes bort. Även återväxten av journalister är därför ett problem att brottas med i dag. Man har svårt att hitta vikarier som kan hoppa in. Jobbtips, någon?

Tidningen Ångermanland med femton anställda har redaktioner i Härnösand, Kramfors och Sollefteå. Hanna Persson är från ungefär mitt i, från Bollstabruk.
– En gång Bollstatjej, alltid Bollstatjej. Jag är inte från Kramfors, jag är från Bollsta. Jag är jättemycket från Bollsta, slår hon fast och vi tvivlar inte ett dugg.

Rötterna är en viktig anledning till att hon blev journalist.
– Mitt fokus har alltid varit Ångermanland. Min mamma är från Sollefteå. Jag har jobbat i alla fyra kommunerna.

– Och att ha vuxit upp i en så liten ort som sakta men säkert försvinner, det känner väl alla till, så var det så himla viktigt att på något sätt finnas kvar. Men som journalist är det svårt att jobba från Bollsta. Både jag och min sambo måste bo här.

Plötslig teaterviskar hon:
– Härnösand är på något sätt en förort till Bollsta.

Men tillägger snabbt:
– Skämt åsido, här är ändå nära till mitt hemområde. Jag har sett allt försvinna i Bollsta. Jag ville stanna och bli en sorts motkraft.

Hanna gick räddningsgymnasiet på Sandö, är utbildad bildjournalist på Mittuniversitetet och tog sina första reportersteg som vimmelskribent i Yippie (!) innan det kom ett samtal från TÅ 2009.
– Första jobbet jag gjorde var en konsert i Säbrå kyrka, med sångaren i Barbados, Magnus Carlsson. Jag fick ettabild!
Wow. Sånt är viktigt. Jag vet.

Vägen var sedan inte spikrak. Hanna ville lära sig franska och det blev några år på plats i Bagnols-sur-Cèse och Aix-en-Provence, två orter i södra Frankrike.
Några utställningar med egna fotografier följde i bagaget hem, bland annat på konstrundan i Nordingrå och på sambiblioteket i Härnösand.

Nyhetschefandet kom plötsligt, från en dag till en annan. Hon tackade ja.
– Jag ville vara med och påverka innehållet. Det är kul att få vara med och tänka i de stora dragen, inte bara vad gör jag i dag, utan vad gör vi som lag, säger hon.

Baksidan är mindre tid ute på fältet.
– Jag har blivit kontorsråtta, sist var jag på Gulf när de hade slagit semmelrekord. Det händer att vi inte är så många en dag, då får jag hugga i. Och en dag ska jag bli reporter igen.

Hanna ingår i ett mentorskapsprogram som Bonniers driver för att utveckla sina ledare. Ett 20-tal personer i Sverige deltar. Hannas mentor är Kristina Forsström, chefredaktör på Östersunds-Posten.

Mot den bakgrunden, vad gör du om tio år?
– Jag vill ju bli reporter nån gång igen. Det är så himla kul att vara ute och träffa folk. Också för att det är spännande att se vad jag har lärt mig. Jag hann inte vara reporter så länge innan jag blev nyhetschef.

Krimjournalistik är ett område som lockar, liksom djupdykning i byråkratins luntor.
– Kommunala handlingar tycker jag är mycket roligare nu än när jag var 25! bedyrar Hanna.

Om tjugo år då?
– Då kanske jag är chef igen.

Och hur mår TÅ om tjugo år?
– Jag hoppas vi mår jättebra. Men vi är inte en ensam ö. Det beror mycket på hur Västernorrland utvecklas. Befolkningen går ju inte nödvändigtvis åt rätt håll.