Reportage

Fann tro och hopp i sorgen

Text Karin Pettersson Skarby Foto Anders Eliasson

Shekvas pappa avled 18 april 2020, en månad innan sin 60-årsdag som familjen hade planerat att fira på Hotell Höga Kusten. Planerna för familjen Hussain omkullkastades denna vår, som den har gjort och fortfarande gör för så många andra familjer i hela världen.

– Pappas död slog hårt, jag tappade hoppet, säger Shekva.

Shekva befann sig i djup förtvivlan efter sin fars bortgång. Det som till sist drog henne ut av hopplösheten var en dröm där hon träffade sin pappa som sa att den ända vägen ut av depressionen var att hitta sig själv och Gud. Med sin mans stöd klarade hon att gå vidare med livet.

– Jag vaknade i tårar, jag kände frid och värme och att jag inte var ensam. Att ha någonting att tro på ger människor styrka. Efter den dagen har jag praktiserat min tro och tagit på mig slöja. Min tro gav mig styrka att leva vidare, nu mår jag jättebra, säger Shekva.

Det syns att Shekva har det bra. Ögonen i ett ansikte inramat av en ljusbeige sjal lyser. Under de ljusa kläderna växer ett nytt liv. Hon delar sin familjs historia, som vecklar sig ut som en äventyrsroman. Så många länder och språk. Så många försörjningssätt och karriärer. Så många omkullkastade planer. Så många omstarter.

Shekva föds i Afghanistan. När hon är ett år flyttar hennes mamma till den dåvarande Sovjetrepubliken Tadzjikistan för att studera till allmänläkare. Shekva och hennes lillebror blir kvar hos pappa i Afghanistan. Det är ovanligt där på 1980-talet.

– Pappa var speciell för att vara en afghansk man. Han hade en öppensinnad syn på kvinnor och gav oss frihet, säger Shekva.

Shekvas pappa jobbar i den afghanska säkerhetstjänsten. Efter en tid förstår han att Sovjetunionen kommer att dra sig ut av Afghanistan och att det kommer att skapa ett blodbad. Han vill inte bli kvar i sitt hemland för att kriga, och familjen planlägger en flykt.

Första steget är att Shekvas mamma hämtar barnen och tar dem till Uzbekistan, en annan Sovjetrepublik. När sedan Shekvas pappa är i Moskva på en officiell resa, säger han upp sig och stannar i Moskva för att studera till ingenjör. För att försörja familjen, jobbar han samtidigt på den afghanska ambassaden. Efter ett par år återförenades familjen i Uzbekistan. Där slutför barnen sin skolgång.

– Pappa slet sig ut för att försörja oss. Livet var ostabilt. Varje dag vaknade vi och visste inte vad som skulle hända den dagen. Pappa och mamma förstod att vi aldrig kunde återvända till vårt hemland och att vi inte hade någon framtid i Uzbekistan, och de ansökte om asyl i Kanada, USA och Europa.

Samtidigt är Shekva igång med sin läkarutbildning, men avbryter studierna efter 3,5 år på grund av familjens ekonomi. Hon får istället jobb som bokningsansvarig på lyxhotellet Emirates i Dubai, och hon flyttar dit med sin bror.

2006 beviljas Shekvas familj asyl i Sverige och de flyttar till Härnösand. Shekva ansluter sig till familjen 2009.

– Ena dagen badade jag i pool i Dubai, och nästa dag stod jag i kalla och mörka Sverige. Det var i november. Efter att väderchocken hade lagt sig, förälskade jag mig sakta, sakta i Härnösand och jag bestämde mig för att här ville jag stanna. Jag ville inte lämna mina föräldrar igen.

I 2011 gifter sig Shekva med mannen hon förlovade sig med i Afghanistan när hon var 17 – 18 år. Shekvas man följer med till Härnösand och paret får en dotter året efter. Shekvas bror startar 2016 butiken Mobilmannen på Köpmangatan, som Shekvas föräldrar tar över när han börjar studera. Shekvas mamma studerar fortfarande för att klara kompetensprovet som läkare. Livet går vidare, Hussainfamiljen är samlad i Härnösand, och de trivs.

Så kommer 2020, ett år som kommer att förändra inte bara den här familjens liv i Härnösand. Den tidigare medicinstudenten Shekva hör om covid-19 och blir mycket bekymrad för sina föräldrar, som tar mot kunder på Mobilmannen. De har inte råd att stänga butiken. Shekva handlar åt sina föräldrar och köper dyra munskydd från utlandet för att skydda dem bättre.

För att hennes föräldrar skulle förstå allvaret med pandemin, tar hon i mars 2020 initiativ till att starta upp Coronahjälpen Härnösand. Hon ser att det kan vara till stor hjälp för folk i riskgrupper, som inte har familjemedlemmar, hemtjänst eller vänner som handlar åt dem. Hon ser även att många med utländsk bakgrund är i en riskgrupp, som hennes föräldrar.

– Jag trodde inte att det skulle bli så stort, att jag själv skulle klara att planera och samordna, men det blev större än jag trodde. Plötsligt var vi tusen personer. Det måste organiseras, jag ville inte att folk skulle lägga ut sin oro i gruppen utan att det blev besvarat med fakta. Jag såg att jag behövde hjälp.

Shekva fick bland annat kontakt med Ulrika Ekebro, Stefan Grip och Inga-Siv Kejerhag, som anslöt sig som administratorer. De hjälpte till med att fördela och samordna, och till exempel lägga ut frågan om hjälp från dem som vill vara anonyma. Det kom frågor om inte Coronahjälpen Härnösand kunde samordna hjälp i andra orter, och utlandsfödda från andra orter kontaktade dem för att de såg att en moderator hade ett utländskt namn. Alla fick hjälp.

– Den känslan av gemenskap kan inte beskrivas. Att vi kunde bidra till någon slags trygghet. Jag trodde aldrig att folk skulle bli så engagerade och hjälpsamma. Det var väldigt positivt under den här tiden.

En dag tidigt i april ringer hennes mamma och berättar att både hon och Shekvas pappa hostar. Hon tror att det är förkylning och de stänger Mobilmannen.

– Båda hade feber och pappa fick andningsbesvär. Jag fick panik. De åkte till vårdcentralen, men de blev inte testade för covid-19 utan fick besked om att de skulle vänta. I april var man försiktig med att testa. De körde hem och de nästa dagarna förlorar de ibland medvetandet, de har andningsbesvär och de kan inte äta. Jag fick inte svar i telefonen. När jag åkte dit och knackade på dörren hörde jag genom dörren att mamma sa med svag röst att: ”vi lever fortfarande”. Då ringde jag ambulansen och den kvällen hamnade de på akuten.

Shekvas pappa läggs i respirator. Efter en vecka på akuten dör han, 59 år gammal. Shekvas mamma överlever och lever idag med långvariga symptom efter covid-19, som migrän, smärtor och hosta.

Ett år har gått sedan Shekva startade en Facebookgrupp för att hjälpa medmänniskor i covid 19-riskgrupper. Initiativet blir en succé och hon känner en varm gemenskap. Så insjuknar hennes föräldrar i pandemin och hennes pappa avlider. Sorgen driver henne in i ett stort mörker. Idag ser hon ljuset igen.

– I min tro dog pappa som en martyr, och han är på en bra plats nu. Jag har fått svar på mina frågor och hittade vägen till Gud. Min pappa var min bästa vän, min förbild, stöd och styrka. Han var speciell och har uppfostrat mig och min syster till att bli starka kvinnor. Han har lidit för oss, för att vi barn ska få en god framtid. Han har lärt oss att vi ska göra något bra i samhället, och han har fyllt våra liv med tro, hopp och kärlek, säger en tacksam Shekva.

Genom den svåra tiden har hennes äktenskap stärkts. Shekva och hennes man väntar nu sitt andra barn.

– Det är nytt liv. Trots allt som har hänt oss, kan inte livet stå på paus. Livet går vidare och jag har hopp om att livet och framtiden ska bli bättre.

 

 

Shekva Hussain

Ålder 35 år

Familj Man och dottern Sanna på 8 år

Bor Stenhammar

Gör Studerar kommunikations– och PR–programmet, men har just nu tagit en studiepaus