Fred slår inte av på takten

Fred Nilsson, 72, lever långt ifrån något traditionellt pensionärsliv.
Han är mer uppbokad än de flesta och har flera, tunga uppdrag inom olika verksamheter.
– Men jag skulle gärna ha sovmorgnar och ägna flera timmar om dagen åt att titta på filmer eller vara morfar och farfar, försäkrar han.

Varför väljer han då inte en sådan tillvaro? När han faktiskt har den möjligheten.
Förklaringen är inte en utan flera.
Dels insikten att han har förmågan att få saker gjorda och kunna bidra till utveckling.
Dels engagemanget för människor i utsatta situationer.
– Jag vill göra det jag tror på, då blir det roligt!
Sedan också det faktum att han har varit efterfrågad i olika sammanhang.
– Folk har hört av sig till mig och bett mig ta mig an olika saker.
Och så är det ännu.
Senast när han tidigare i år gick in som tillförordnad direktor på Vårsta Diakoni.
– Så fort vi rekryterat en ny chef är mitt uppdrag avslutat. Då ska omställningsarbetet vara klart och ekonomin i balans.
– Vårsta har en stark roll i samhället med spetskompetens inom stress, trauma, rehab, arbetsträning, familjerådgivning med mera. Det känns grymt viktigt att få bidra till en stark framtid för Vårsta.

Utöver direktorstjänsten är Fred Nilsson bland annat pastor i Ängekyrkan, ordförande i Technichus, ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet i Härnösand och ingår i Arbetarekommunens valberedning i Härnösands kommun. Han är också vice ordförande i en organisationsstyrelse som ansvarar för två specialskolor i Palestina – i Jericho och Betlehem – för barn med inlärningssvårigheter.
Det gör att hans kalender är tämligen välfylld.

Under åtta år var han också kommunstyrelsens ordförande i Härnösand.
En osedvanligt operativ sådan.
Under en tid när Technichus befann sig i ekonomiska och verksamhetsmässiga motgångar klev han exempelvis in som politiker och tog ansvar för ledningen av verksamheten. Något som ledde till en följetong i medierna och som inte var helt okontroversiellt.
– Den enkla anledningen till att jag agerade var att det var nödvändigt.

Ett annat exempel på hur Fred klev in och tog initiativ när han ansåg att det vara nödvändigt, var när Härnösands kommun ville bygga om stationshuset vid Resecentrum.
– Processen var omåttligt trög och jag åkte själv ned till fastighetsägaren Jernhusen och köpte loss det anrika stationshuset. Det var viktigt att det blev av, kommenterar han.
– Man kan inte vänta på väntsal hur länge som helst!
Ursprungligen är han född i Hälsingland men tillbringade sina första år i Luleå.
– Båda mina föräldrar var lärare och fick flytta runt dit där det fanns jobb.
Som femåring kom Fred till Stockholm och de nio år han tillbringade där präglar fortfarande hans sätt att prata.
– Jag har min stockholmsdialekt och när jag är där nere på besök blir den ännu tydligare, skrattar han. Då använder jag många fler slanguttryck än jag gör i Härnösand.
1976 flyttade han till Svedala som pastor i Svenska Missionskyrkan och blev medlem i Socialdemokraterna.
– Min tro hade jag sedan tidigare och att jag blev sosse hade Olof Palme stor del i. Jag lyssnade på Palme och tog starka intryck av främst hans internationella engagemang, kampen mot rasism och apartheid.
– Men till en början var jag inte så aktiv i partiet och under åren i pastorstjänst i Svedala och Sundsvall fanns inte mycket utrymme för partiarbete.

1985 fick Fred jobb för första gången i Härnösand och 1999 tog han jobbet som rektor på Härnösands folkhögskola. Och i Härnösand har han blivit kvar – även om han under ett antal år bodde i Nordingrå och pendlade därifrån till jobbet – förutom 2005 till 2007 då han också var rektor för Lidingö folkhögskola.
Att han blev kommunstyrelsens ordförande för (S) var, som så mycket annat i hans liv, mer ett utslag av andras önskemål än hans egen plan.
– Innan 2010 hade jag aldrig stått med mitt namn på en valsedel. Jag hade aldrig tänkt mig att ha en kommunpolitisk roll. Men det var fantastiskt att partiet gav mig detta förtroende.
– Härnösand hade upplevt en stadig befolkningsminskning och stora arbetsplatser som Tobaks, Hagraf, ABB och myndigheter hade avvecklats. Det var ständiga nedskärningar på sjukhuset och trenden behövde vändas, säger han.
Men det skulle komma ett stort bakslag till…

I februari 2013 bestämdes att Mittuniversitet skulle lägga ned campus i Härnösand. Ett hårt slag för det anrika lärofästet.
– Vi slogs verkligen in i det sista och det hängde på en röst när det väl avgjordes i universitetets styrelse, konstaterar Fred.
– Det var tungt då. Men jag tycker att vi var oerhört duktiga på att tillsammans omböja vår förtvivlan till ny energi för att skapa positiva förändringar. Vi tog rätt beslut. Vi tyckte inte synd om oss själv utan satsade på en framtid som vi själva förtjänar!
– Det kanske inte har gått så snabbt framåt som vi önskade, men vi startade en process som över tid visat att det finns kraft och framtidstro i Härnösand.

Den som följt Fred Nilsson vet att han inte duckat för kritik eller vikt ned sig när det kommit till att fatta beslut som kan betraktas som kontroversiella.

Han har periodvis varit en rubrikernas man men förefallit ha kunnat hantera det mesta med förhållandevis stort lugn.
Kanske ett förvånansvärt stort lugn.
– Jag tycker inte om konflikter, säger han, men det vore värre att avstå ett sunt beslut för att slippa hamna i konflikt, än att faktiskt göra det rätta och sen hantera reaktionerna. Och jag har svårt att stå ut med den tröghet som finns i systemet.
När den stora flyktingvågen inträffade 2015 – under de värsta striderna i Syrien – kom många som flydde undan kriget till Härnösand.
– Många pratar om detta som att vi drabbades av en flyktingkris och syftade på det svenska samhället. Men det var ju inte Sverige som hamnade i kris. Den verkliga krisen drabbade de som flydde från sina hem, för sina liv, och kom hit.

I Härnösand skapades flyktingboendet Soludden och genom både det och sitt kyrkliga engagemang kom Fred Nilsson i kontakt med mängder av personer som var i behov av hjälp.
– Jag träffar fortfarande många personer i min vardag, både i Ängekyrkan, på stan och i andra sammanhang, som är i behov av stöd och många av dem har också blivit mina vänner.
– När jag kan göra en insats för dessa människor, när jag vet att jag kan bidra till att göra skillnad för dem, då vill jag göra det. Och att se barnen när det är i aktiviteter i Ängekyrkan, se deras glädje, veta att det fungerar när man bygger gemenskap …då njuter jag så enormt mycket. Sådana stunder fyller mig av glädje. Och många av dem som kom och behövde hjälp bidrar idag aktivt i samhället. Våra gäster har blivit våra änglar!
Då spelar det ingen roll att sovmorgnarna blir få och tv–tittandet högst sporadiskt. Då är ett ”vanligt” pensionärsliv inget som lockar.
Allting har sin tid och tiden för att trappa ned på uppdragen är inte aktuell ännu på ett tag.
Precis som så många andra dagar i hans vardag.