Hästliv i Stigsjö

Olle Parkman lever ett riktigt hästliv. På förmiddagarna jobbar han som hovslagare och på eftermiddagarna tar han sina båda nordsvenskar till hjälp för att sköta gården hemma i Stigsjö.
Han njuter av att jobba på gammalt vis med häst och släde i skogen. De senaste åren har han haft hjälp av lärlingen Beatrice Ullergård, som blivit lika biten och gärna skulle fortsätta i hans fotspår.

Det klingar hemtrevligt när Olle Parkman och Beatrice Ullergård leder ut de båda nordsvenskarna Skare och Ellvar ur stallet. Ska man köra på gammeldags vis ska hästarna naturligtvis ha bjällror på sig. Förr hade klockorna en praktisk funktion.
– Om två ekipage möttes på en smal skogsväg skulle enligt praxis det som hade tomt lass lämna plats för det fullastade. Och då måste man höra varandra i god tid.
Den här dagen är risken att möta ett annat ekipage obefintlig. Olle är en av de sista entusiasterna och den gamla svenska brukshästen nordsvensk är nästan utrotningshotad. Även träkälkarna är av gammalt snitt, från 1930- eller 1940-talet.
– Utvecklingen avstannade helt på 1960-talet, säger Olle när han får fart på Skare och kälken sakta och mjukt glider iväg.

”Olle och hans fru köpte gården i Stigsjö 1982. De ville leva på landet och det dröjde inte länge innan Olle fick åka med en äldre man på slädfärd i skogen. Efter bara några meters färd var han såld.”

Dagens uppdrag är att frakta hem timmer som Olle har sågat upp efter den senaste stormen. På hans mark föll ungefär hundra träd och de ska nu antingen sågas upp i hans eget lilla sågverk eller skickas iväg som massaved. Efter fem minuters slädfärd är vi framme vid högarna och Olle och Beatrice hjälps åt att lasta. Ett tungt jobb.
– Det gäller att ha rätt teknik. Lyfter du fel håller du inte många år. Det har blivit lite fult med kroppsarbete i dagens samhälle, men det här är mitt träningspass. Jag behöver inte gå på gym, säger Olle.
Han och hans fru köpte gården i Stigsjö 1982. De ville leva på landet och det dröjde inte länge innan Olle fick åka med en äldre man på slädfärd i skogen. Efter bara några meters färd var han såld.
– Jag är intresserad av gamla metoder och det är ohyggligt tillfredsställande när man får allt att fungera. Och med häst tar man sig fram överallt i skogen utan att göra någon skada.
Han är nu inne på tredje generationen hästar och har gjort sig känd i trakten som hästmannen.
– Folk är så vana vid att jag gör allt med häst så det blev stor uppståndelse när jag köpte min första traktor för två år sedan. Visst är hästarna fantastiskt bra, de har autopilot och fyrhjulsdrift, men ingen hydraulik. Så det är skönt att ha en traktor också.
Betarice Ullergård är lite i samma läge som Olle var för 30 år sedan. Hon är ung och har ett stort hästintresse. När hon började gymnasiet valde hon att gå på  lärlingsprogrammet som hästskötare. Och hamnade hos Olle.
– Jag fick prova en vecka och fastnade direkt. Jag har mest hållit på med ridning innan, men det här kändes kul på en gång, kanske mest för att Olle är en så underbar människa.
Att jobba hos Olle handlar inte bara om hästkörning utan också om hovslageri. På förmiddagarna är Olle hovslagare och dagen därpå ses vi på ridskolan i Vangsta där några av hästarna ska skos om. Först ut är Harald, som är lite misstänksam, speciellt mot fotografens klickande. Men han håller sig ändå lugn. Det mest dramatiska som inträffar är att han passar på att släppa väder rejält just när Olle håller på med ena bakhoven.
– Man får en tåla en hel del när det gäller lukter, konstaterar han lugnt.
Olle har varit hovslagare i 20 års tid, vilket är ovanligt länge. Snittiden är numera nere på bara fem år. Många utbildar sig, men de flesta tycker att jobbet är för slitsamt på heltid och för krångligt att kombinera med något annat. Olle var också nära att sluta för några år sedan.
– Jag blev så stum i armen av att jobba med slägga och städ. Men så skaffade jag en hydraulisk skoriktare och då kände jag att jag kunde fortsätta ett tag till.
Det finns ytterligare två hovslagare i Härnösand, Anders Fahlberg och Hans Svensson, och de hjälper varandra med grejor och information och täcker även upp för varandra när någon behöver vara ledig.
Beatrice hade aldrig varit särskilt intresserad av just hästens hovar innan hon började hos Olle, men nu är det nästan tvärtom.
– Hovarna är jätteviktiga för hur hästen fungerar. Fler borde gå en hovkurs för att förstå hur de fungerar.
– Köp aldrig en häst med dåliga hovar! ropar Olle där han står djupt böjd över en av bakhovarna.
– Det är en eländig kroppsställning, erkänner han. Men det finns inget alternativ och både jag och hästen har vant oss.

”Att se en häst köra i skogen är det vackraste jag vet!”

Beatrice går sista terminen på lärlingsprogrammet och hade gärna fortsatt direkt på hovslagarskola om det inte hade varit för att hon fick diagnosen kronisk reumatism förra året. Periodvis har hon väldigt ont.
– Läkaren säger nej så jag får vänta några år och se vad som händer. Men jag hoppas att det ska bli bättre så att jag kan börja senare.
– Det är väldigt tråkigt, säger Olle. Det behövs människor med det rätta intresset och det rätta handlaget. Och det har Beatrice.
De har blivit ett bra team under de här åren och Olle kommer att sakna Beatrice när hon slutar till sommaren.
– Jag har ett ganska asocialt jobb egentligen. Därför är det ett väldigt bra komplement att jobba som körledare också.
Olle var lärare på estetiska programmet innan han sadlade om, i ordets rätta bemärkelse, men på kvällar och helger leder han olika körer inom Härnösands landsförsamlingar. Och helt ensam är han ju inte på dagarna heller. Han har ju Skare och Ellvar.
– Att se en häst köra i skogen är det vackraste jag vet!