Madde hittade hem

Madde Andersson spelar allsvensk bandy, trumset och slagverk, samtidigt som hon pluggar till beteendevetare. När Yippie kommer ut har hon nyligen spelat i Vågmannens storband som förband på jazzklubben och de första bandymatcherna för säsongen. Musik och idrott är två röda trådar i hennes liv, men vårt samtal tar snabbt en annan vändning.

Madde kommer från Härnösand, men har bott en period i Uppsala, där hennes sambo pluggade på folkhögskola. I mars flyttade de tillbaka hit och efter att ha bott tillfälligt i en etta hittade de den perfekta lägenheten att hyra i andra hand:
– Det är precis den stil vi tycker om. De diffusa formerna här inne, att det inte är symmetriskt eller med kala, vita väggar.
Ungefär samtidigt skaffade de sin andra katt Håkan Taurus. Katterna är av rasen Devon Rex, men har inte den karakteristiskt lockiga pälsen utan är nakna, på varsitt vis. Den ena känns som en kiwi. Den andra som en persika.
Att de flyttade tillbaka berodde på att de saknade vännerna och lugnet här, men det var också av ekonomiska skäl. Det var dyrt att leva i Uppsala och på grund av pandemin fanns knappt några extrajobb.

Madde spelar bandy i allsvenska damlaget HAIK, och gjorde mål i säsongens första match som slutade 5–3 till HAIK. Vi möts vid rinken på en av få träningar på is innan matcherna börjar:
– I hela nedre Sverige har de bandyhallar och kan träna året runt. Vi kan, om vi har tur, träna på is före första hemmamatchen. Inte ens herrarna har tillgång till träning innan dess. Hockeyhallen är inte anpassad för bandysport och det är orimligt att det inte satsas mer när bandy är så pass populärt i Härnösand. Lägg pengarna på ungdomsidrottslivet i stället för hotellet, tycker jag!
Bandy började hon med igen bara för någon månad sedan, efter ett uppehåll på flera år. Hon beskriver att hon hade börjat må sämre, såg varningstecknen och behövde dra sig uppåt igen:
– Jag har kämpat med psykisk ohälsa länge, sedan jag var 9-10 år. När min mormor gick bort blev det drastiskt värre. Jag har haft många tragedier omkring mig, många döda, och skoltiden präglades av mobbing. Jag var tvungen att gå tillbaka och tänka på vad det är som gjort att jag kunnat andas förut, och det är musiken, bandyn och annan sport.

Frihet är något Madde återkommer till flera gånger i vårt samtal:
– I bandyn finns sådant andrum, sådan frihet på isen, att göra av med alla känslor man har i kroppen. Samma sak med musiken. I musiken känner jag frihet. Idrotten och musiken är två saker som alltid funnits där när ingen annan gjort det.
Det är många som talar om psykisk ohälsa nu, ofta låter det som ett ansvar för den drabbade att reda upp och göra bättre. Men var kommer ohälsan ifrån? Du nämner ju mobbing och yttre händelser.
– Naturligtvis är det ofta omgivningen som orsakar den. Det är alltid fokus på den egna individen och vad man kan göra, men individer är en del i ett samhälle. Det är A och O i hur många mår hur omgivningen är. Ofta flyttar man en person som blir mobbad, inte mobbarna. Mycket av det här har att göra med att vi vill lösa saker på snabbast sätt.
Hur känns det nu, när du tittar tillbaka på hur det var för några år sedan?
– När jag ser tillbaka kan jag skratta lite, för jag hade satt upp en rejäl sköld. Men det fanns ingen, jag hade inte många omkring mig. Jag skar mig och när jag var liten var jag periodvis undernärd. Förut tog jag mycket mer personligt och lät andra bestämma.
Vändningen kom när Madde gick på gymnasiet:
– Jag fick insikten att det inte är mig det är fel på. Jag önskar att någon hade sagt det till mig: Det är inte du, utan din omgivning. Nu mår jag mycket bättre, men jag har grubblat på det här i hela mitt liv, tänkt: Vad har jag gjort för fel?
Jag är en av personerna som visste om att du mådde dåligt när du var ung tonåring och försökte hjälpa till vid ett par tillfällen, men bara för att man räknas som vuxen vet man inte alltid vad man ska göra. Vad kunde jag ha gjort?
– Jag vet faktiskt inte. Nu när jag tittar tillbaka ser jag ju att det fanns folk som brydde sig.
Vad skulle du ge för råd till unga personer som mår dåligt just nu?
– Jag ger nog samma råd till alla oavsett ålder. Om du har någon eller några personer du litar på runt omkring dig, våga be om hjälp. Det kan kännas lönlöst eller obehagligt, men stäng inte in alla tankar och känslor. Några viktiga insikter är att du inte är ensam, du får aldrig lägga skulden på dig själv för ditt mående och du är viktig. Glöm aldrig det!
Jag minns att du spelat in väldigt sorgliga låtar som synts i sociala media. Har de återspeglat hur du mått?
– Nej, tvärtom! Att spela melankoliska låtar är roligast, tycker jag. När jag mår bra spelar jag den musiken. Det är nog mitt sätt att bearbeta det som längst inne finns – och så släpps det.
Något annat Madde förknippar med frihet är bilar och hon beskriver sig som en riktig SAAB-nörd:
– Bilen var min första kärlek, mitt medel att nå frihet om jag behövde rymma. Jag längtade efter att fylla 18 och ta körkort, så att jag skulle kunna hälsa på min pappa som bodde i Bollstabruk.

Året efter dog hennes pappa och lämnade kvar en stor överraskning, en lapp med flera namn på, som han tryckte i hennes hand när han låg döende på sjukhuset. Madde fick förklaringen när begravningsbyrån kontaktade henne: Det var hennes helt okända syskon, betydligt äldre än hon själv. När chocken lagt sig var de glada att hitta varandra.
– Min ena bror fyllde 50 i år. Samtidigt som jag är glad att ha honom nu tänker jag att jag bara fått ha honom i fyra år och vad mycket närmre vi kunde ha kommit varandra, all tid vi missat.
Musiken är bland det viktigaste i Maddes liv. Hon lärde sig själv att spela gitarr i mellanstadiet, eftersom det var det instrument hon hade tillgång till hemma. Med åren blev instrumenten fler och hon gick estetiska programmet, efter att ha funderat på restaurang.
– Jag ändrade till estet i sista stund, och det må låta klyschigt, men utan estet hade jag inte klarat mig! Det är en stor del i mitt återhämtande. Där kunde jag sitta efter skolan och upptäcka pianot. Jag har verkligen fått kämpa mig upp till min musikalitet idag. Mina huvudinstrument är sång och piano; gitarr har hamnat på efterkälken. Näst bäst är trumset och slagverk.
Det var också genom estetiska programmet och musiken som Madde träffade sin tjej Tove. Madde gick då på folkhögskolan, men skulle skjutsa ett gäng från estet till en luciakonsert.
– Bildörrarna frös fast, så vi kom inte därifrån och blev sena. De andra gick in, men Tove ville inte gå in så sent, utan stannade. Vi pratade, råkade riva ner en ståltavla, blev utskällda, snodde lite julpynt och sprang. På den vägen är det!
Nu pluggar du beteendevetenskap. Hur kommer det sig?
– Jag har alltid haft i bakhuvudet att jag vill arbeta med människor, men aldrig riktigt kunnat sätta fingret på det. Jag har insett under de senaste åren att just människors beteende i olika sammanhang intresserar mig. Varför reagerar vi på så olika sätt? Hur kan vi förändra människors beteende? Måste vi det? Jag är väldigt filosofiskt lagd, så frågorna är många.
Vad vill ju jobba med framöver?
– Jag skulle helst vilja arbeta inom rättsväsendet, men även inom skola eller psykiatrin. Kontentan är att jag vill jobba med människor, och förhoppningsvis kunna vara en hjälpande hand till de som behöver

Madde Andersson

ÅLDER 23 år
FAMILJ Sambon Tove, katterna
Håkan och Skinny
BOR Centralt i Härnösand
GÖR Studerar beteendevetenskap,
musiker, bandyspelar