Tillbaka till skogen

När pensionen närmar sig säljs ofta villan eller landsbygds-fastigheten för ett mer centralt lägenhetsboende i stan. Dan Gerell och hustrun Margareta Bergvall har dock valt att göra den omvända resan. Villan på ”fingatan” har nyligen bytts mot ett framtida året-runt-boende i Öje.

Vägbeskrivningen jag fått av Dan Gerell är väldigt tydlig. ”Ta vänster vid det ljusgröna huset precis innan Öjesjön, sedan är vårt hus det första på höger hand.”
Tjugo meter in på den lilla grusvägen är vi framme. Den charmiga faluröda torparfastigheten är sedan ett par månader tillbaka både en byggarbetsplats och ett hem.
– Det lär den vara ett bra tag till, inleder torpets ägare sedan fem år.
– Men kolla här, fortsätter han och går bort till diskbänken och greppar vattenkranen. Färskt dricksvatten strålar lydigt ned i en glänsande blank diskho.
– Vi fick till rinnande vatten härinne först i onsdags, berättar Dan och ler med hela ansiktet som när ett bekymmer får sin efterlängtade lösning.
Men det rinnande vattnet i all ära.
– Fungerande avlopp är underskattat!

”Egentligen borde man vågat ta det här steget ännu tidigare”

De som hängt med ett tag vet mycket väl att det fanns två hinkar i de gamla torparköken. I den ena fanns vattnet som hämtats från gårdsbrunnen eller möjligen den bäck som fanns tillgänglig. Den andra innehöll alla olika sorters slattar som blivit över. Slaskhinken.
– Jag är själv uppvuxen på en gård i Norrbotten så jag fick tidigt bekanta mig med den. Den skulle ständigt tömmas, berättar Dan Gerell och skrattar till.
Vi sitter i det öppna köket där vedspisen har sin självklara plats i mitten mot innervägg. På andra sidan kortväggen står en mäktig kakelugn med klassiskt vitt kakel. Som väggbeklädnad sitter lumppapper som rivits till våder innan de klistrats upp och målats med en speciell linoljefärg.
Exakt byggår för torpet har inte familjen Gerell/Bergvall fått fram, men från bagarstugan mittemot huvudstugan har i alla fall en tapet daterad 1909 hittats.

”Eftersom jag haft ett relativt stressigt yrke uppskattar jag det här något enormt ”

Torpet har familjen ägt i ungefär fem år.
– Min fru Margareta (Bergvall) var ofta här som barn så vi har haft för vana att åka hit för att vandra i skogen och runt sjön. På höstarna plockar vi svamp här och när såg vi att den här fastigheten skulle säljas kändes det som att det var meningen att den skulle bli vår.
Fram till ifjol hade familjen den som sommar- och helghus, men efter det att Dan gick i pension som radiojournalist i december 2015 (en månad innan han fyllde 64 år) bestämde de sig. Det över hundra år gamla torpet skulle bli parets enda boende.
Du saknar inte jobbet?
– Inte en sekund om jag ska vara helt ärlig. Nej, det enda jobbrelaterade jag har kvar är mardrömmen där jag sitter i studion och ska säga något men jag får inte fram ett enda ord.
Vad är den stora skillnaden gentemot villan på Lidgatan?
– Lugnet. Tystnaden som möjligen bryts av en gök, ett hundskall på långt håll eller ljudet från skor när någon går på grusvägen och vinden ligger på hitåt över sjön.
– Vi bodde jättefint i stan också, men här kan man komma på sig själv att man suttit still jättelänge och bara njutit. Eftersom jag haft ett relativt stressigt yrke uppskattar jag det här något enormt, säger Dan och sneglar ut genom fönstret ned mot Öjesjön som syns hur tydligt som helst efter en lyckad slyröjning i somras.

Efter närmare 35 år som radiojournalist har han gott om berättelser att förmedla. Även jobbiga sändningar.
– När man var utsänd för att sända live på Lokalradio-tiden, men väl på plats fanns ingen att intervjua.
– Värst var det när jag skulle göra ett långt inslag om kräftfiske och den tillresta experten blev fördröjd. Det blev uppemot 40 minuter jag fick hålla låda på egen hand. Jag försökte få med några andra som fanns i närheten, men de sprang och gömde sig i sina husvagnar.
– En annan sändning jag aldrig glömmer var när vi skulle göra en grej en tidig morgon på Timrå Värdshus om hur populärt det var för långtradarchaufförerna. Den morgonen var det nästan ingen där – ingen som ville prata i radio i alla fall, minns Dan.
Bland de sändningar han däremot minns med glädje ligger reportageserien som gjordes av Radio Jämtland i slutet av 1980-talet, om flykten från landsbygden, högt på topplistan.
– Vi besökte byar och samhällen som varit väldigt livaktiga under 1950-talet, men som nästan somnat in helt. Vi knackade dörr och intervjuade äldre människor om hur det var förr och hur de upplevde glesbygdsdöden. Vi träffade många ledsna människor som kände sig allt mer isolerade, berättar Dan.
Känslan av isolering är betydligt mindre tydlig år 2016. Tack vare sociala medier är man med i ett större sammanhang när helst man vill. Via mobiltelefon får man ju världsnyheterna i samma stund som alla andra var man än befinner sig.

Så var det verkligen inte förr i tiden ute på landsbygden.
– Nej, då var det nog många som bara kände till vad som hände i den egna byn. Nu tar man ju nästan dagligen bilen härifrån för att göra ärenden i stan och det blir resor både runt om i landet och utomlands. Ärligt talat har vi inte hittat några nackdelar med att ha ett sådant här boende i det skedet av livet som Maggi och jag befinner oss i.
– Egentligen borde man vågat ta det här steget ännu tidigare, men eftersom vi båda jobbade så blev det först nu det tog fart. Speciellt de senaste månaderna efter det att villan blev såld.
Att folk flyttar ut på landsbygden igen. Är det en ny trend vi kan skönja?
– Jag hoppas det. Att ungdomar väljer storstäder som Stockholm eller universitetsstäderna är förståeligt, men för oss som jobbat klart och har några bra år framför oss handlar det ju om livskvalité.
Vad säger du till de som säger att ”usch, det blir ju så mycket jobb”?
– Att det är väl bättre att hela tiden ha något att göra än att sitta och rulla tummarna.