Från fjantsport till grollsport

Innebandyn kom till Sverige i mitten av 1970-talet som en populär aktivitet på fritidsgårdar och i små gymnastikhallar bland kompisgäng.
Då var det få som anade att den skulle växa till att bli landets största lagidrott.

När det första breda seriesystemet startade i mitten av 1980-talet för de drygt 150 klubbarna var det likheten med ishockey som gjorde att det blev ett ljummet bemötande av idrotts-tyckarna.
”Fjantsport” kallades den av em del.
I viss mening helt korrekt.
I den första regelboken var nämligen närkampsspelet rigoröst begränsat.
Det var nästan så att inte ens klubborna fick mötas i närheten av bollen. Då ”tvingades” domarna att döma frislag åt något utav lagen.
En innebandymatch kunde som värst innehålla uppemot 150–200 avblåsningar.
Det blev en enormt temposänkande publikupplevelse av en sport som egentligen har farten och de snabba växlingarna som sin stora styrka.
Allt medan åren gått har farten höjts väsentligt och det fysiska spelet har fått en allt större betydelse.
Men blir spelet kring sargerna som i Öbacka Sportcenter den 13 mars 2022… ja, då är nog innebandyn som breddidrott hotad.
Den halvmetershöga sargen (strax över knäna på seniorspelare) utgjorde nämligen ingen begränsning av spelplanen när IBK Härnösand och Sundsvalls FBC Ungdom möttes.
Spelare trycktes/tacklades ideligen över sargen utan fungerande åtgärd från domarparet från Sundsvall.
Det var ett under att ingen blev skadad.
Och tur att det ”bara blev ett” kollektivt slagsmål ute på planen med ett antal överhettade spelare.
Nej, låt oss hoppas att det var ett dåligt exempel på ”matchlederi” och ovanligt respektlöst spel av omotiverade spelare.
Det här vill vi inte se längs innebandysargerna i framtiden…