Järnvilja

Ironman Hawaii är världens tuffaste och mest prestigefyllda triathlontävling. Med hård träning och en gnutta tur tog sig Andreas Haeggström dit under sin första riktiga tävlingssäsong.
Grundträningen för säsongen 2020 är igång sedan länge. Och i år tränar han ännu hårdare.

Ironman Hawaiis slogan är lika amerikanskt frustande som oemotståndlig: ”Swim 2.4 miles! Bike 112 miles! Run 26.2 miles! Brag for the rest of your life!”. Alltså: ”Simma 2,4 miles! Cykla 112 miles! Spring 26,2 miles! Skryt resten av livet!”.
Vi pratar alltså om 3,8 kilometer simning i öppet vatten, 18 mil cykling och som avslutning ett helt maratonlopp, 42 kilometer.
Hemsö IF:s Andreas Haeggström skulle kunna skryta om det resten av livet, men det känns oerhört avlägset. Det är en väldigt lågmäld järnman som berättar om triathlonlivet. Om att det gäller att pricka formen, och att den där platsen på Hawaii faktiskt kom efter att ett par medtävlare som placerade sig bättre i kvaltävlingen i Tallinn tackade nej.
Men visst är han nöjd och stolt över att ha gjort det många triathleter bara kan drömma om.
– Det är otroligt häftigt. När erbjudandet kom visste jag ju att den är en chans man kanske bara får en gång, och det är ett minne för livet att ha genomfört tävlingen.

”Det var fruktansvärda förhållanden på Vasa­loppet det året. Jag tyckte att jag var rätt vältränad, men fick verkligen slita för att ta mig runt. Konstigt nog fick jag blodad tand. Det var där jag kom in på uthållighetsidrott.”

Träning i ur och skur, isen vid Vårdkasen avskräcker inte Andreas.

Egentligen var det ju inte tänkt att Andreas Haeggström skulle bli triathlet. Att träna hårt har han i och för sig alltid älskat, men är man född i Timrå så finns det bara …
– Hockey! Så är det ju. Jag spelade hockey hela uppväxten, gick hockeygymnasium i Vännäs men efter gymnasiet la jag av. Jag hade alltid tränat mycket och det var naturligt att välja något annat och under tiden på universitetet i Umeå så blev det styrketräning.
Konditionsidrott dök upp på radarn först senare, och då genom en utmaning i kompisgänget. Någon sa Vasaloppet 2015 och så blev det. Kompisarna anmälde sig, började träna och åkte förväntansfulla mot Dalarna. Men det blev en smärtsamt första kontakt med uthållighetsidrotten.
– Det var döden! Det var fruktansvärda förhållanden det året och jag insåg att jag inte var tillräckligt förberedd. Jag tyckte att jag var rätt vältränad, men fick verkligen slita för att ta mig runt. Konstigt nog fick jag blodad tand. Det var där jag kom in på uthållighetsidrott.
Så 2016 var han och kompisgänget på det igen. Det blev inte bara Vasaloppet utan en Svensk klassiker – Vasaloppet, Vansbrosimmet, Vätternrundan på cykel och löptävlingen Lidingöloppet under samma år.
Sedan följde fjällmaraton, två stycken 100 mileslopp (japp, du räknar rätt – 16 MIL löpning), Vasaloppet varje år och 2018 testade han för första gången tävlingsformen swim-run där man varvar löpning och simning.
2018 gjorde han också sitt första triathlon och var fast. Och nu menar vi fast på riktigt.
När Svenne Banan fastnar för triathlon så börjar han läsa lite på nätet eller köper en bok och googlar lite tävlingar i närområdet. När Andreas Haeggström fastnar för triathlon 2018 köper han tio träningsböcker på en gång, maler i sig samtliga och lägger upp ett stenhårt schema med målet att genomföra en full Ironman i Tallinn om mindre än ett år.
– Jag har lätt för att snöa in på saker, haha! Har jag ett intresse så är det på riktigt, då vill jag veta ALLT.
2019 blev den första riktiga tävlingssäsongen i triathlon. I Hemsö IF:s färger genomförde han tre lopp, varav det sista gav honom biljetten till det fjärde och finaste loppet: Ironman Hawaii. Han avslutade säsongen på bästa sätt och genomförde tävlingen på drygt tio timmar.

”Jag älskar att träna. Jag älskar att pusha mig själv och se att jag utvecklas. Och så är det ju alltid kul att tävla. Framförallt tävlar jag väl mot mig själv, men när startskottet väl går så är det ju roligare att komma först än att komma sist…”

Andreas träningsupplägg (antal timmar/vecka)

– Det var otroligt roligt att nå de resultat jag gjorde första året. Nu vill jag överträffa dem.
Det är en fruktansvärt krävande sport – vad är det som lockar?
– Jag älskar att träna. Jag älskar att pusha mig själv och se att jag utvecklas. Och så är det ju alltid kul att tävla. Framförallt tävlar jag väl mot mig själv, men när startskottet väl går så är det ju roligare att komma först än att komma sist…
En viktig faktor som sporrade var givetvis också att det gick bra redan från början. Andreas insåg att långa lopp var hans grej. Ju längre, desto bättre.
– Jag har inte explosiviteten. Jag är chanslös på korta sträckor som milen, men blir det riktigt långt är jag med och konkurrerar.
Träningen inför tävlingssäsongen 2020 är redan igång sedan länge. Nytt för i år är också att han har en tränare. Simmaren, cyklisten och triathleten Patrik Eriksson ska hjälpa Andreas att ta ytterligare ett steg i träning och på tävling.
Patrik kommer med handfasta råd när det gäller träningsupplägget, håller koll på pulskurvor och wattkurvor från varje träningspass som Andreas gör, men är också ett viktigt bollplank i träningsvardagen.
– Det är skönt att någon ser på det man gör utifrån och håller ögonen på en. Att ha någon som även kan bromsa en ibland. Jag behöver det. Tränar jag hårt och kroppen inte svarar så är min reaktion ”nä men nu måste kan trycka på lite mer” – när det kroppen egentligen behöver kanske är vila och återhämtning.
Det är idrottarens dilemma: den som vill bli riktigt bra kan inte känna efter hela tiden utan måste bita ihop och genomföra sina pass, men kan samtidigt inte ignorera skador och tecken på överträning. Att avgöra var gränsen går är inte enkelt.

En riktigt bra triathloncykel kostar lika mycket som en begagnad bil, i vissa fall som en ny…

Att bli riktigt bra i triahtlon tar lång tid. Det är inte explosivitet som premieras utan uthållighet och hårdhet, både fysiskt och mentalt, och medan medelåldern för en elitidrottare i många grenar ligger mellan 25 och 30 år så är toppskiftet inom triathlon ofta i spannet 35–40 år.
Det gäller att lägga ner sina timmar, år efter år. För Andreas Haeggström låg träningsdosen på 14,5 timmar per vecka utslaget över hela året. I år ska det bli mer. Efter en lågsäsong med i snitt 10 timmar i veckan ökar nu dosen stadigt. Förhoppningsvis blir det lite mer tid ute i vår.
– Cykelpassen vintertid blir ju på träningscykel framför tv:n hemma och det är rätt drygt att sitta och trampa i flera timmar. Ser fram emot löppass ute också.
Hur mycket lägger du på respektive gren?
– Det där är en svårt balansgång. Man måste ju försöka förbättra allt, men sedan får man också försöka räkna på var det finns mest tid att tjäna. Simingen är väl det jag är sämst på. Det är det gren som är svårast rent tekniskt att bli elitmässig på om man börjar i vuxen ålder. Samtidigt är simningen bara 11–12 procent av den totala tiden under ett triathlonlopp, så även om jag förbättrar mig i simning så gör det inte så mycket på sluttiden.
Löpning är Andreas styrka och löpstyrkan är viktig att behålla. En gammal sanning är att ett Ironman-lopp börjar på allvar efter tre mils löpning. Det är då det börjar göra ont på allvar. Det är då man slutar springa och tiden börjar rinna iväg. Samtidigt finns kanske mest tid att hämta på cyklingen som tidsmässigt utgör 50 procent av tävlingen.

Andreas Haeggström

Nu svävar coronaviruset som ett stort mörkt moln över alla större idrottsevenemang, men tills vidare följer Andreas Haeggström träningsschemat med sikte på sommaren. Och träningen har gett resultat. Alla värden och kurvor säger att han redan i mars 2020 är bättre tränad än hav var när han gjorde sina topprestationer under hösten 2019.
Det återstår att se om han får visa det på tävlingsbanan. Planen för säsongen innehåller bland annat en tävling på halva Ironman-distansen i Jönköping och en på fulla distansen i Köpenhamn. Loppet i Köpenhamn är också kvaltävling för Ironman Hawaii.
Blir det en favorit i repris?
– Nej, det vet jag inte. Det ska väldigt mycket till för att komma så högt upp så att man är med och slåss om en plats. Men även om jag skulle få erbjudandet så skulle jag tacka nej i år.
Skulle du kunna tacka nej?!
– Jag och sambon gifte oss i februari. Vi hade planerat det länge och sedan kom tävlingen på Hawaii och … spräckte budgeten lite. Så i år skulle jag tacka nej till en inbjudan. Men man ska väl aldrig säga aldrig…

Andreas om…

… väggen

”Jag vet inte riktigt var den är. Lite var det den jag sökte när jag ställde upp i de där 100 miles-loppen. Var är den där punkten då kroppen bara tar slut? Men den kom aldrig. Alltså, jag var fruktansvärt trött, kunde knappt gå efteråt, men jag gick inte in i väggen. Kroppen orkar mer än man tror.”

… känna efter

”Alla träningspass är inte roliga! Att springa eller cykla när det spöregnar och blåser tycker väl ingen är kul. Men vi bor ju i Sverige. Skulle man träna bara när det är perfekta förhållanden skulle det inte bli många pass på ett år. Jag har ju valt det här och lagt upp schemat, så då är det bara att gå ut och köra sitt pass.”

… största prispotten

”Det är ju inte mycket pengar i den här sporten. Jag vet inte hur många som kan leva på triathlon, men det kan inte vara med än max en handfull i Sverige. Som elitmotionär tjänar man ingenting. En gång vann jag en tävling i Ljustorp som sponsrades av en grönsaksodlare så kom jag hem med två kilo tomater, gurka och grejer. Det är den största prispotten, haha!”