OUT-SIDERS

Monica Bystedt är ute i Härnösands natur och springer, cyklar eller simmar nästan alla dagar i veckan. Och hon är inte ensam. Yippie har träffat ytterligare sex outsiders, människor som använder vår variationsrika natur för att träna, motionera, få adrenalinkickar eller bara
njuta. För en outsider är det inne att vara ute!

01. Monica Bystedt

Ålder 52
Familj Särbo och en vuxen dotter
Bor Hus på Envägen
Gör Jobbar som administratör på Alrico

När du läser det här har Monica Bystedt redan deltagit i årets första SM-deltävling i triathlon i Uppsala som avgjordes helgen 18-19 juni.

Efter att ha gjort klassikern i tio år behövde Monica Bystedt en större utmaning. Det blev triathlon och inte minst den riktigt tuffa Iron man-tävlingen i Kalmar. Men det är inte tävlandet som är huvudsaken för Monica.
– Nej, det roligaste är att träna tillsammans med kompisarna.
Monicas intresse för mer extrem träning vaknade rätt sent i livet. Hon har alltid rört på sig, men det var först för ungefär 15 år sedan som hon började delta i längre lopp. Tio år i sträck genomförde hon den så kallade klassikern, alltså Vasaloppet, Vansbrosimmet, Vätternrundan och Lidingöloppet.
– 2011 kände jag att jag behövde en ny utmaning och anmälde mig till Iron man i Kalmar tillsammans med min bror och brorson.
Där gällde det att simma 3,8 kilometer, sedan cykla 18 mil för att avsluta med ett maratonlopp. Sedan dess är det triathlon som gäller och Monica är drivande i Hemsö IF:s triathlonsektion. Varje lördag är det gemensam träning med utgångspunkt på Simhallen.
På vintern springer de först en timme utomhus, sedan blir det spinning lika länge och så till sist en timmes simning.
– Det är en stomme på 4-5 personer och så kommer det andra då och då.
Sommartid flyttar träningen ut och resten av dagarna i veckan tränar Monica på egen hand eller med någon kompis.
– Egentligen ska man väl ha två vilodagar i veckan, men det blir inte alltid så.
När vi träffas laddar hon för årets första SM-deltävling i triathlon i Uppsala (som avgjordes efter att denna tidning trycktes). Någon simpremiär utomhus har hon inte hunnit med ännu. Oftast tränar hon i Bondsjön eller i Nordanöviken på Hemsön.
– I fjol började det isa i huvudet första gången så jag var tvungen att avbryta.
Simningen är annars det hon behöver träna mest på. Men någon riktig tävlingsmänniska är hon inte.
– Jag bryr mig inte så mycket om jag vinner eller förlorar på tävlingarna. Jag tävlar mest mot mig själv. Jag vill vara nöjd med min prestation.
Monica är född och uppväxt på Hemsön, men har bott 20 år av sitt vuxna liv i Småland. Till slut blev hemlängtan för stor och 2010 flyttade hon hem.
– Det blev verkligen en wow-känsla att komma hem igen. Vilken fantastisk miljö vi har här!
Monica rör sig över stora ytor i sin träning och springer lika gärna runt Härnön som runt Näs och Saltvik eller ut mot Brunne. Och så klart på Hemsön, där hon har sitt sommarhus.
– När jag flyttade hem var egentligen tanken att träna mindre. Det blev tvärtom!

Monica Bystedts bästa tips:
Ta dig upp på Hultomsberget på Hemsön, där finns en stuga på toppen och utsikten är fantastisk. Man kan gå eller springa och med mountainbike kan man cykla nästan hela vägen upp.

02. Fredrik Pettersson

Ålder 43
Familj Fru och två döttrar
Bor Hus i Skärsviken
Gör Jobbar som polis och ledarskapsutbildare

Fredrik Pettersson är multisportaren som aldrig tröttnar på att surfa eller åka skateboard. Men de riktigt tuffa utmaningarna har han lämnat bakom sig.
– Ja, nu ska det bara vara lustfyllt!
Han växte upp med alternativsporterna skateboard, snowboard och surfning, men håller nu på med det mesta. I husen, på gården och på/i Landrovern vid stugan i Skärsviken finns drivor av surfingbrädor, skidor, kanoter, våtdräkter, fiskespön och annat som är bra när man vill aktivera sig i naturen.
– Jag verkar väl prylgalen, men om man har hållit på så många år som jag och dessutom är dålig på att göra sig av med saker, då blir det så här.
På gården står även en gammal skateramp som Fredrik ska fixa till med nya skivor så fort han hinner.
– Jag såg den av en slump i Harmånger och ringde och kollade. Den skulle kasseras så jag fick den av föreningen där. Man vill ju ha en egen skatepark!
För 15-20 år sedan genomförde Fredrik några riktigt tuffa äventyr. 1994 var han med i Camel Trophy då han åkte Landrover mellan Santiago i Chile och Eldslandet. Under de fem veckor resan tog fick han och hans tävlingskamrat klara sig helt själva.
Ännu tuffare var Raid Gauloises år 2000 mellan Lhasa i Tibet och Katmandu i Nepal. Över 100 mil på sex dagar till häst, i kanot, på cykel och till fots.
– Sådant utsätter jag mig inte för idag även om jag fortfarande tränar jättemycket. Men jag har inte den karaktären längre, att orka pressa mig själv så hårt. Man blir väl lite bekvämare med åren. Men då var det spännande att ta reda på hur mycket jag kunde klara.
Nu är det mer lusten som styr och den styr honom ofta till skateparken i stan, till vågorna på Smitingen eller bara ut i naturen på alla möjliga sätt.
– Surfningen på Smitingen är otroligt bra, bättre än många Härnösandsbor förstår. Folk kommer från Trondheim när det är bra vågor här.
Surfarna är också ett generöst släkte så är det någon som vill prova är de varmt välkomna, enligt Fredrik.
– Det är bra att ha egen våtdräkt, men en bräda kan man alltid få låna för att prova.
– Annars är hela Härnösand fantastiskt. Här finns skidbacke mitt i stan, tre elljusspår, jättefin paddling, ja det finns hur mycket som helst att göra. Jag känner många hemvändare som inte flyttat hit för jobbet utan för livsstilen, för att kunna bo nära naturen och sina fritidsintressen.
Fredrik Pettersson är själv ett lysande exempel på det.

Fredrik Petterssons bästa tips:
Ta med barnen och kryp i Speckstagrottan. Eller ta ett kastspö och åk till Lövhällan vid Sälsten och fiska öring i kvällssolen.

03. Marie Molander

Ålder 35
Bor Radhus på Grönkulla
Gör Jobbar som gruppchef på Kommunals medlemscenter i Sundsvall

Många kan lätt slappa till när de får barn. För Marie Molander var det tvärtom. När hon var föräldraledig väcktes träningslusten igen och hon började träna och tävla med draghund.
– Nu har jag precis blivit uttagen i landslaget inför nästa säsong och hoppas få köra VM i januari nästa år.
När Marie var föräldraledig vintern 2010/2011 hade hon flera kompisar i samma situation. De tog ofta skidorna, stoppade ner barnen i pulkor och åkte ut tillsammans. Två av de andra höll på med draghund och Marie fick chansen att prova.
– Jag vet att jag provade en gång när jag var liten. Annars visste jag inte mycket om draghund. Men det var kul på en gång och jag kände att jag hade motivationen att börja träna igen.
Hundar var hon van vid sedan barndomen, det har alltid funnits jakthundar i familjen, och hon fick låna en hund första året innan hon började skaffa egna. Nu har hon två blandras-hundar, Norma och Iso, som behöver mycket motion och tvingar ut henne.
– Men det känns inte som något tvång. Jag vill verkligen vara ute och röra mig mycket, jag mår bra av det.
Hon spelade både fotboll och åkte längdskidor upp till de sena tonåren, men sedan blev det stiltje på träningsfronten ett tag. Men nu är det alltså full fart. På vintern åker hon skidor efter hundarna, på sommaren cykel. De flesta använder mountainbike, men Marie föredrar kick-bike, som man sparkar sig fram på.
– Det känns lite bekvämare och är närmare till marken om man ramlar.
Marie tränar på alla möjliga sätt och lite överallt. Hon växte upp i stan, men vistades också mycket hos morföräldrarna i Judeby. Som vuxen har hon bott ett antal år i Stigsjö/Viksjö innan hon flyttade ”hem” till stan igen förra sommaren.
– Det är fint överallt, men Härnön är nog ändå bäst. Här finns lite av varje, både hav, sjö, skog och berg. Man får av allt liksom. Det finns otroligt många fina stigar med hällpartier, det gillar jag. Favoritturen på cykel är Härnön runt med tjejkompisarna.
En annan favorit är Fälleberget där hon ofta springer eller går med hundarna.
– Men jag har problem med att springa länge, så för långpassen blir det mountainbike eller rullskidor.
Kondisen behöver hon under tävlingarna för att hänga med hunden. Men även en stor portion vilja.
– Jag blir alltid tröttare än hunden, men vi är ju ett team så jag fortsätter ändå att ge allt jag kan. Hunden känner också att jag ger järnet och blir sporrad av det. Men utan hunden skulle jag aldrig orka offra mig på det sättet.

Marie Molanders bästa tips:
Ta cykeln och följ havet från stan ut mot Svartvik. Cykla in i alla små vikar och se vilka fina ställen det finns i vår stad.

04. Lena Hamrén

Ålder 55
Familj Man och två vuxna barn
Bor Villa på Murberget, stuga vid Ångermanälven
Gör Jobbar som lärare på Härnösands gymnasium

Lena Hamrén är Härnösands snöskoprofet och har fått många Härnösandsbor att prova denna ”nya” motionsform. Själv rör hon sig ute året om – till fots, i kanot och på cykel, skidor, snöskor och skridskor.
– Åker man långfärdsskridskor går det till och med att älska november.
Lena är uppvuxen i en riktig friluftsfamilj, hennes pappa var under många år ledare inom Frisksportarna, en gympagrupp för män. Och hon går i hans fotspår. Lena är en av de drivande i Friluftsfrämjandet och har ända sedan 1989 varit ledare på olika sätt. Hon har haft skidskola och Mulleskola och leder nu både stavgångsträning och snöskovandringar.
Snöskorna tog hon till Härnösand för elva år sedan efter ett studiebesök i Alperna, där motionsformen är stor. Hon fick med sig några par hem och drog igång sina snöskoturer.
– Det bästa med Friluftsfrämjandet är att nya idéer bejakas och att det finns väldigt bra utbildningar att gå.
Hon var inte ensam på turen till Alperna, men det var i Härnösand som snöskorna fick störst genomslag.
– Dels berodde det väl på mitt engagemang, men också på vår fantastiska natur.
Den gångna vintern genomförde hon 22 vandringar med 15-40 deltagare varje gång. Totalt deltog 110 olika personer, varav 36 provade för första gången.
– Det roligaste är att få föra ut människor till nya platser som de aldrig har sett.
Hon lever som hon lär och gör både sommar och vinter något slags nytt äventyr tillsammans med en eller två kompisar. Exempelvis har de cyklat från Örnsköldsvik via Ulvön till Härnösand. I fjol cyklade de till Sollefteå och paddlade hem och ett annat år tog de cyklarna genom Häggdånger så nära vattnet som möjligt.
– Jag gillar att få ihop kartbilden med verkligheten och det är också roligt att se landskapet från olika perspektiv. Det är en helt annan sak att paddla samma sträcka som man nyss har cyklat.
– Jag mår också bra av höjder, att ta in utsikten, och det finns så många fina berg att vandra upp på här. Men det allra bästa med Härnösand är variationen med hav, sjöar, berg, skogar, sand och klippor. Det finns något för alla här.
Lena betonar att hon inte är någon extremsportare eller hysterisk träningsnarkoman. I stället är hon en helt vanlig motionär som gillar att komma ut och röra på sig och att lotsa andra ut i naturen.
– Mitt mål är mer upplevelsen än utmaningen.

Lena Hamréns bästa tips
Ta cykeln från Fälleberget gamla landsvägen till Häggdånger och fortsätt sedan så nära vattnet som möjligt till Åvike herrgård. Den första biten är vägen lite sämre. Med mountainbike går det bra, men med vanlig cykel får man gå vissa sträckor.

05. Henrik Petré

Ålder 34
Familj Fru, 2 barn och hunden Gibson
Bor Hus på Hjortronstigen
Gör Jobbar som utredare på Härnösands kommun

När Henrik Petré flyttade hem till Härnösand köpte han orienteringsklubbens samtliga kartor. Sedan sökte han upp nästan varenda större sten som finns och bra många av dem har han också klättrat upp på.
– Jag gillar mer att använda naturen än att bara titta på den.
Förutom att klättra upp på stenar och klippor, så kallad bouldering, så cyklar han på stigar och surfar på vågor. Och så går han på lina hemma i trädgården.
– Varje kväll när jag går ut med hunden tar jag några vändor på linan. Det är bra träning. Balans behövs i både klättring, cykling och surfning.
Klättrat har han gjort sedan år 2000, även med rep, men det är bouldering han har fastnat för. Där har man inga andra hjälpmedel än fingrar och fötter för att ta sig upp. Jo, stålborstar behövs också för att borsta fram greppen i stenen och en eller flera tjocka mattor på marken som skydd om man ramlar ner.
– Det jag gillar med bouldering är att man kan göra det både ensam och i grupp. Det är praktiskt att kunna åka iväg alldeles själv när man har tid. Och roligt att stå med andra runt en sten och diskutera hur den ska attackeras.
Bouldering handlar mycket om att titta på stenen, tänka och klura ut vilka grepp man kan ta på vägen upp.
– Det är verkligen en sport för tjurskallar. Man kan prova väldigt många gånger innan man lyckas. Men då är det en häftig känsla.
För att lyckas behövs också mycket styrka i fingrarna.
– Tyvärr tappar man den yttersta fingerstyrkan väldigt fort när man inte har klättrat på ett tag, säger Henrik när han ska visa på ett klippblock i Vårdkasbacken som lutar betydligt mer än 90 grader utåt.
Med två små barn hemma har tiden för klättring krympt och Henrik är oftare ute i skogen på sin mountainbike nu för tiden.
– Det är bra motion och ger lite samma adrenalinkick som klättring.
Med cykeln har han kört kors och tvärs över Härnön många gånger och ser han en ny stig så tar han den gärna för att se vart den leder. Annars är det inte så noga med stigar heller.
– Nej, det är det som är så bra med orienteringsklubbens kartor. Då kan man släppa stigarna och hitta nya ställen. Jag har varit på ett flertal platser som inte många andra har sett.
Att komma hem till Härnösand efter tio år på andra håll var en skön känsla.
– Det kuperade landskapet och variationen här är fantastisk. Det finns så otroligt mycket man kan göra i naturen. Och allt är nära!

Henrik Petrés bästa tips:
Följ kusten söderut från Sjöviken mot Skärsviken. Efter 1,5-2 kilometer så ligger det ett gigantiskt stenblock på en klipphäll vid havet. Där är det väldigt vackert och det känns som om man är ensam i hela världen. Ett mer allmänt tips är att våga vika av från stigarna och hitta dina egna vägar.

06. Sylvia Wermelin Nordlander

Ålder 67
Familj Ja
Bor I Härnösand
Gör Pensionär. Har jobbat som väktare

Sylvia Wermelin Nordlander har ridit i hela sitt liv och haft egna hästar i åtminstone 35 år. Nu är hon pensionär och rider ut i skogen nästan varje dag.
– Skogen är oasen. Det är där jag hämtar kraft, att vara i skogen gör mig glad.
Sylvia har ridit dressyr i alla år, men för några år sedan fick hon dåliga höfter och sadlade om – i dubbel bemärkelse. Nu är det westernridning som gäller.
– I westernsadeln sitter man skönare och är friare. De gamla cowboysarna hade ju som jobb att rida och satt i sadeln hela dagen. Då måste det vara lite friare.
Hästen Jitske är en holländsk frieser och på gården finns ytterligare en frieserhäst, en westernhäst och två Shetlandsponnyer. Jitske är stor, svart och ståtlig.
– Om man nu ska ha en häst så ska den vara stilig!
Jitske är inte bara vacker utan också ovanligt lugn och stabil. Sylvia har också tränat henne väldigt mycket för att kunna känna sig trygg.
– När man börjar bli gammal vill man inte ramla av. När vi är ute kan jag se direkt om hästen börjar bli orolig, kanske för att det är något djur i närheten. Då brukar jag sjunga högt en stund och då blir hon lugn.
Fem-sex dagar i veckan ger de sig ut i skogen. Även dagar då målet är att träna i paddocken börjar med en halvtimme i skogen.
– Jitske behöver det. Jag har märkt att hon blir både gladare och mer arbetsvillig av det.
Detsamma gäller för Sylvia. Med dåliga höfter har hon svårt att gå längre sträckor så hästen får fungera som hennes extra ben.
– Ridningen är också bra för kroppen och håller mig i trim. Jag läste någonstans att man håller igång 3 000 olika muskler bara genom att skritta.
Sylvia flyttade till Härnösand 2005 och efter över tio års ridande känner hon till varenda stig i de närmaste omgivningarna. Hon har också en långrunda som tar två timmar. Sedan hon gick i pension för några år sedan har hon kunnat ägna ännu mer tid åt sitt stora intresse.
– Jag hade ingen riktig bild av hur det skulle bli att vara pensionär. Men så länge jag är pigg nog att rida så kan jag inte ha det bättre.
Säger Sylvia Wermelin Nordlander vars namn kommer av det latinska ordet silva, som betyder skog.
– Mitt namn betyder alltså ”
den som bor i skogen”. Bra, eller hur?

Sylvia Wermelin Nordlanders bästa tips:
Ta dig till ”Förrådet” på den högsta punkten på vägen mellan Säbrå kyrka och Norrstig. Där står en påle vid vägen som berättar om häxbränningar. Där finns fina vägar och stigar åt alla håll.

07. Fredrik Kåhrström

Ålder 43
Familj Sambo och två barn
Bor Hus på Kiörningsgatan
Gör Jobbar som dataprogrammerare

För två år sedan började Fredrik Kåhrström fotografera på allvar. Först och främst plåtar han skate- och snowboardåkare, men han har också upptäckt Härnösands fina kustnatur på nytt.
– Vi bor sagolikt vackert och det är så nära också. På bara fem minuter är man ute på klipporna.
Fredrik köpte sin första kamera när sonen Mille föddes. Han satte den i autoläge och tog helt vanliga ”Svenssonbilder” i några år. Men för två år sedan tog han upp brädåkningen igen och insåg plötsligt att han skulle kunna ta de där roliga bilderna han alltid hade drömt om. Fredrik var en av de första i Härnösand som började åka snowboard.
– Då fanns inte Youtube utan man fick läsa tidningar för att få inspiration. Så jag har haft med mig de där häftiga åkarbilderna ända sedan dess.
Så han lämnade autoläget och på bara två år har han lärt sig det mesta om fotografering. Han har också skaffat sig en massa grejor, objektiv och blixtar.
– Det är just blixtfotograferingen jag har fastnat för. Att kunna frysa ögonblicket.
Ofta är sonen Mille med som modell, men även stans alla andra duktiga skate- och snowboardåkare, liksom surfare fastnar i Fredriks kamera.
– Jag kommer ihåg hur roligt det var att se bilder på sig själv när jag var ung åkare. Det känns skoj att kunna göra samma sak för andra nu.
Det har också blivit en hel del naturbilder de senaste åren. Fredrik trivs med att vandra vid havet och det har blivit naturligt att alltid ha med kameran. Framför allt fotograferar han solnedgångar, soluppgångar och norrsken på bilderna.
– Det blir så härliga kontraster med de starka färgerna mot de karga klipporna. Det finns också en särskild frisk doft vid havet som jag gillar. Och storslagna vyer.
Fredrik bodde i Falun i många år och upplevde då hur mycket han saknade havet.
– Jag har inte varit någon inbiten naturmänniska, men när vi flyttade hem igen insåg jag vilken fantastisk skärgård vi har!
Allra mest hänger han dock i skateparken eller i Vårdkasbacken.
– Är det bra förhållanden åker jag gärna själv. Men om det kommer några bra åkare på besök eller om vi bygger något fränt i backen så fotar jag helst.
Just den här kvällen är en hemvändande skateboardåkare från Malmö på besök och direkt efter fotograferingen för Yippie drar Fredrik iväg på nya uppdrag. Kanske publiceras även de bilderna, som flera av hans tidigare, i populära tidningar och bildsajter för brädåkare …

Fredrik Kåhrströms bästa tips:
Ta dig upp till toppen av Klubbsjöberget. Där är en fantastisk 360-graders utsikt. Jag brukar klättra dit upp, men det går nog att hitta enklare vägar också.

Fotnot. Några av Fredriks bilder finns med på den utställning som Härnö Fotoklubb har i det före detta apoteket på Trädgårdsgatan, mitt emot Prismahuset.