Familjen och vännerna. De har hjälpt Mia Thörnberg genom hennes svåraste tid i livet. Den som kom med dubbla cancertumörer och vände upp och ned på hennes tillvaro. Idag är hon frisk men tar ingenting för givet.
– Jag lever med rädslan för att cancern ska komma tillbaka. Men jag har sagt till mig själv att, leva är mycket viktigare än att överleva.
År 2019 fyllde Mia Thörnberg 50 år.
Då ordnade hon där stora festen för alla som stod henne närmast. Den som hon planerat för så länge.
– Vi var 55 personer som hade en underbar dag tillsammans.
Det har nästan alltid varit Mia som ansvarat för att fixa fester och andra gemensamma aktiviteter, för sin familj och sina vänner. Och just den här festen var speciell.
– Jag ville att den skulle präglas av glädje och kärlek och precis så blev det. Jag kommer att bära den med mig resten av livet, säger hon.
Den står i skarp kontrast till det som följde kort därpå. När beskedet kom att Mia drabbats av bröstcancer…
– I december 2019 var jag på mammografi och den 7 januari 2020 fick jag beskedet att jag hade en tumör i ena bröstet.
– Jag minns att jag tänkte; Varför ska inte jag drabbas när nästan var tredje svensk får cancer? Och det var en cancerform med bra prognos. ”Du kommer inte att dö” lovade doktorn. Så min inställning var att gå igenom operation och medicinering och vara ute ur det efter några månader.
I februari opererades tumören bort. Sedan följde en tid av cellgiftsbehandling och en medicin som kompletterade den.
Efter fyra–fem behandlingar började Mia tappa håret.
– Jag bad min man Jonny raka av det, men jag vågade inte se mig själv i spegeln förrän dagen efter. Det jag såg då gjorde mig nästan rädd. Då s å g jag sjuk ut. Jag hade inte känt mig så sjuk innan. Jag fick prova ut en peruk som jag kunde ha, men när jag tog på mig den var det som om jag skulle på maskerad. Så jag använde aldrig peruken. Jag hade keps, mössa eller sjalar i stället.
Mia säger att hon aldrig försökte dra sig undan människor.
– Härnösand är en liten stad, jag har många vänner och är engagerad i Härnösands Handbollsklubb. Många visste redan att jag hade cancer så jag gick på stan som alltid och mötte folk som vanligt. Det var bra för mig.
– Den värme jag fick från dem jag träffade, både dem som redan var mina nära och kära och från dem som blev mina vänner, var väldigt betydelsefull för mig. Att få en kram av någon, bli peppad och känna att många höll tummarna för mig… det var medicin det med.
Strängöarna ligger i Örnsköldsviks skärgård, cirka en halvmil från Köpmanholmen och inte så långt ifrån Trysunda, Mjältön och Ulvön. Men Strängöarna är betydligt mindre känd än dessa och som fridfulla idyller.
På östra Strängön har Mia och hennes syster en fastighet med Norrlandskustens största sjöbod, som funnits i hennes släkts ägo i långa tider.
– Min morfar ägde halva ön, berättar Mia. Nu har halva ön gått i arv till mig och min syster.
Här, på östra Strängön, i lugnet vid havet, tillbringade Mia mycket tid under de jobbigaste cancerperioden.
– Jag åkte dit för att få bearbeta tankar och hämta kraft ur stillheten. På Strängön byggde jag upp mig själv mentalt.
Jobbigast av allt, och något som än idag gör att Mia har svårt att hålla tillbaka tårarna när hon pratar om det, var att åka upp till handbollshallen, till hennes tjejer och ledarkolleger i Härnösands HK, och berätta för dem att hon fått cancer och att hon var tvungen att ta paus från all handboll ett tag.
– HHK är som min andra familj. När jag stod där en kväll efter träningen, alla samlades runt mig, jag sa som det var att jag hade fått cancer… och se hur alla blev så ledsna… usch, det var fruktansvärt, säger Mia och rösten spricker.
Men tiden gick och allt följde planen.
Steg för steg gick det åt rätt håll.
Vardagen blev alltmer som förr, Mia kunde börja jobba på deltid på Trafikverket – som varit hennes arbetsplats i över tjugo år – och allt kändes bra.
Då kom en ny smäll.
– Jag hade lämnat prover, värdena hade blivit sämre och jag fick göra en röntgen. Den visade att jag hade en stor tumör på min njure.
Hennes enda njure.
Mia tvingades operera bort den ena njuren när hon var 20 år och nu var den hon hade kvar alltså hotad.
– På urologen på Sundsvalls sjukhus sa läkarna att tumören satt så besvärligt till att de var tvungna att operera bort hela njuren och att jag därefter skulle tvingas till dialys resten av livet.
Den vanligtvis så positiva och målmedvetna Mia Thörnberg blev först iskall. Det kändes som om benen drogs undan på henne, när hon just kommit upp på dem efter den första cancerkampen.
– Men jag frågade; finns det verkligen inget alternativ? Då sa läkarna att de skulle skicka röntgenbilderna till Umeå universitetssjukhus men att jag inte skulle sätta för stort hopp till att de där uppe skulle komma med ett annat förslag.
Två veckor sedan ringde en specialistläkare från Umeå till Mia.
– Han sa; ”det är ett väldigt besvärligt läge, men vi ska operera dig.” Jag minns att jag kände, yes! Det här ska gå bra!
Mia åkte upp till Umeå den 10 maj förra året, lades in och opererades.
När hon vaknade upp efter operationen fick hon veta att tumören och 50 procent av hennes enda njure avlägsnats och att hon skulle kunna leva som vanligt med bara en halv njure.
– Jag fick ligga kvar ett bra tag och det tillstötte komplikationer – jag hade sedan tidigare fått hjärtsvikt av den hårda medicineringen och nu kom det fler grejer på det – men jag fick åka hem i början av sommaren.
– Då hade jag två slangar från kateter och dränage, en längs vardera ben, så att det såg ut som om jag hade fotbollsbenskydd på mig.
Den långa tiden av cellgiftsbehandlingar och flera operationer gjorde att Mias var nedkörd fysiskt.
– När jag började träna försiktigt blev jag chockad över att inte ha tillnärmelsevis samma muskelkapacitet som tidigare. Förutom att konditionen var obefintlig. Men jag har mitt starka psyke att tacka för att jag kunde kämpa mig tillbaka och få en kick av varje liten förbättring.
– Man f å r vara ledsen, vara negativ vissa stunder och känna sig liten, men jag har så svårt att inte hitta sånt som gör mig glad och positiv. Jag har klarat två cancersjukdomar och jag vet att cancern kan komma tillbaka – den typ av bröstcancer jag drabbades av gör ofta det – men jag ska inte låta rädslan för det förmörka min vardag utan ta vara på livet varje dag.
Mia har också gjort en annan erfarenhet:
– Förr har det ofta varit jag som funnits där för andra och fångat upp dem om de mått dåligt. Nu fanns många andra där för mig och fångade upp mig när j a g var nära att rasa. Den vetskapen har gjort mig ännu starkare.
Idag har Mia på nytt börjat jobba på deltid. Sedan några veckor är hon också tillbaka som lagledare för Härnösands HK.
– Den energi jag får av att vara med laget är obeskrivlig. Är jag trött och hängig på dagen, blir jag pigg och på gott humör när jag kommer till hallen.
Mellan hon var sex och 24 år spelade Mia själv handboll. Och fotboll.
– Jag slutade när vår dotter föddes. Jag älskar lagidrotter. Jag är på alla sätt en lagspelare och inte en individualist.
Att Mia än en gång tillfrisknat från cancer, har gjort att hennes tjejgäng återigen träffas som vanligt.
– I december ordnade jag en ny fest hemma hos mig för alla som står mig nära och som stöttat mig. Det blev också en dag att minnas, precis som min 50–årsfest.
Men skillnaden var att denna gång var det en fest för livet.
