Misstänkt i Palmemordet, svartlistad av Säpo, sparkad från ett tiotal olika jobb och upprepade gånger vägrad FN-tjänst.
Det räcker och blir över till en bok bara det.
Björn Skånberg i Härnösand tar greppet större och skriver om hela sitt liv, från start till mål, ur ett vänsterperspektiv underifrån och för att ge röst åt andra.
Varför skriver man en bok?
Björn Skånberg pekar på flera skäl.
– Framför allt tycker jag att jag har en bra historia att berätta, nämligen mitt liv som har innehållit en hel del olika saker, förklarar han.
– Den andra delen som kanske är den viktigaste är att jag vill ge röst åt många av mina generationskamrater och andra som inte kommer till tals, som har svårare än jag att uttrycka sig. Och med ett perspektiv inte ovanifrån utan underifrån.
Ge arbetarklassen en röst?
– Absolut. Det har jag burit med mig länge och har att göra med min uppväxt som var minst sagt dysfunktionell.
Boken som går under arbetstiteln ”Ett bedårande barn av sin tid – mitt liv som Björn” klassar han som en självbiografi.
– Jag titulerar det så när jag har skickat in manus till olika förlag. Men jag läste nånstans att en självbiografi är att jämställa med en roman. Så är det nog.
Så, är allting sant?
– Det är min sanning, min upplevelse. Mina tidiga barnaår har jag försökt kolla upp med släkt och bekanta, speciellt med min bror. Men själva händelserna har vi ju olika perspektiv på.
Palmeförhöret sticker ut i Skånbergs historia. Det inträffade 1988, två år efter mordet, och han är veterligen den enda härnösandsbo som har varit misstänkt i fallet.
Björn Skånberg blev minst sagt överraskad över kallelsen och väl på plats hos Härnösandspolisen får han klart för sig att det handlar om inblandning i mordet på Sveriges statsminister.
– En besynnerlig situation, Jag och polisen samarbetade ju mot knarket. Vi kände varandra. Han som förhörde mig tyckte det var jävligt pinsamt. Efteråt hörde jag att de tog in flera kända vänstermänniskor i hela landet till förhör.
Enligt polisen fanns anmälningar till Säpo att Skånberg flera gånger uttryckt att man borde likvidera Palme, och att han i detalj beskrivit hur det kunde gå till med hjälp av hans ”speciella militära färdigheter”.
– Kombinationen att vara vänsterrevolutionär och ha en speciell militär utbildning spelade in. Det visste ju Säpo, minns han.
Ett starkt alibi gjorde att misstankarna avskrevs. Skånberg var hemma under natten då Palme mördades, med andra människor omkring sig.
Anmälningar fortsatte visserligen komma till Säpo. Men de lades till handlingarna.
Björn Skånberg gjorde FN-tjänst på Cypern 1967. Han sökte på nytt 1974, antogs men skickades hem igen, och sökte så sex gånger till men fick avslag varje gång.
Återigen var det naturligtvis Säpo som spökade. Revolutionär och vapenkunnig var säkerhetspolitiskt misstänkt och något som skulle bromsas till varje pris.
Men den här gången kom verkligheten ikapp.
En central utredning tillsattes för att granska flera liknande fall. Utfallet 2002 blev till Skånbergs fördel. Han hade orättmätigt stoppats av Säpo och tillerkändes 100.000 kronor av regeringen ex gratia (av nåd).
En kaxig Skånberg krävde i intervjuer att i stället få en offentlig ursäkt av dåvarande statsminister Göran Persson.
Du tog emot pengarna?
– Ja, men de gick inte till mig utan till en kampfond, så de fick göra nytta.
Fick du någon ursäkt?
– Nej, det gjorde tvärtom att de förlängde bevakningen av mig från Säpo.
Utredningen kom fram till att Skånberg bevakades från 1973 till 1989. Det framgår av två tjocka luntor han fått från Säpo.
Ett kvardröjande obehag är att folk som han umgicks med hade informerat Säpo.
– En del uppgifter kan bara komma från folk som kände mig väl, det känns inte alls bra. Jag har släppt det nu, men jag tänkte mycket på det då så jag höll på att bli galen, berättar han.
Björn Skånberg växte upp på Bondsjögatan i Härnösand. Pappan var sotare och mamman servitris på Café Norma. Familjen på fyra personer trängdes i ett rum med kök.
Föräldrarna separerade och i sjuårsåldern hamnade Björn i Gustavsvik.
Senare följde perioder som raggare, haschare, flitig resenär i Europa, vänsteraktivist, strejkledare, socialarbetare, familjehemsföreståndare, drogbekämpare och titt och tätt i strid med arbetsgivaren Härnösands kommun.
Ta bara att åtalas för en felparkering vid jobbet. Åklagaren yrkade fängelse. Det blev böter. En klart politisk rättegång enligt Skånberg.
Alla perioderna avhandlas med omsorg i boken.
Mycket får inte plats här. När jag skjuter in mig på Palmeförhör och Säpo hörs en viss besvikelse.
– Hoppa över drogerna menar du? kontrar Björn.
– Jag vet hur det är att vara där, att först börja på lycksalighetens ängar. Jag kan se mig själv i ungdomarna, beskriver han.
Okej, vi tar drogerna då. Björn som alltså var ett bedårande barn av sin tid hängde på trenderna runt 1968 och började röka hasch. Det hela accelererade men kom till en vändpunkt, en haschneuros 1972, samtidigt som folk han kände hamnade i herointräsket och dog av överdoser, det var begravning på begravning.
– Jag bestämde mig, aldrig mer, summerar han och resten av både yrkesliv och privatliv blev decennier av kamp mot droger.
Många år var han fältaktiv på stan och föreläste ihop med polisen på skolorna. I dag är Björn fortfarande aktiv i RNS, Riksförbundet narkotikafritt samhälle, som bland annat håller ljusmanifestationer i centrum.
Hemma på Spjutgatan hittar vi ideologiska avtryck. På bordet i vardagsrummet ligger senaste Proletären, Aftonbladet, Afghanistan-nytt och tidskriften Clarté.
En Leninaffisch tronar på väggen i arbetsrummet och ovanför sängen i sovrummet sitter en Tolkienaffisch med Gandalf.
Katten Putte lyser däremot med sin frånvaro. Han brukar smita när okända människor kommer på besök. Allt vi ser är två påsar med kattgodis på köksbordet.
Skånbergs manus är språkligt mycket välskrivet. Han tror det härrör från farmor. Hon läste mycket.
När och hur boken kommer att ges ut låter han vara osagt. Läget med förlagen är något oklart.
– Några skriver inte att de refuserar, utan artigt att tyvärr passar det inte i deras utgivning just nu. Ett förlag skulle gärna publicera men inte i höst. Ett förlag är väldigt intresserat, särskilt av det politiska, men vill korta ner texten. Vi får väl se. Jag väntar svar från några förlag till, lyder senaste nytt från författaren.
Ytterst kan det bli tal om egen utgivning, eller på ett så kallat hybridförlag. I båda fallen handlar det om att satsa egna pengar.
Kommer en, kommer fler. Kanske.
Björn Skånberg har mer i byrålådan som kan intressera en läsekrets.
– Jag vet inte. Det är möjligt. Jag har annat skrivet som ligger i pipeline. Lyrik kanske man ska kalla det, inspirerat av Ulf Lundells betraktelser. Mycket handlar om kärlek, avslöjar han.
