Vill inte ha USA-bas i Härnösand

Stoppa avtalet som ger USA en militärbas med hamn och övningsområde i Härnösand, kräver Elisabet Frisk och andra med henne.
– Det borde hållas folkomröstning i en så stor fråga, säger hon.
Närmast väcks nu frågan politiskt om kommunen ska säga ja eller nej till kärnvapen

Härnösand blir en av 17 militära USA-baser i Sverige. Det gjorde försvarsministrarna Pål Jonson och Lloyd J. Austin III upp om i ett avtal som undertecknades i Pentagon utanför Washington i början av december förra året.
I första hand ska amerikanska styrkor få tillgång till övningsområde och hamn i kommunen.

Avtalet, kallat DCA (Defence Cooperation Agreement), måste klubbas i Sveriges riksdag för att gälla. Det räknar man med ska ske senare i vår.
Uppgörelsen väcker protester och Elisabet Frisk är en som står på barrikaderna i Härnösand.
– USA vill placera militära trupper och stridsutrustning här. Regeringen säger att vi behöver inget skriftligt avtal mot kärnvapen, som man har i Norge, Danmark och Finland. Här räcker det med en muntlig överenskommelse. Det känns väldigt oroväckande, konstaterar hon.

En anonym insändare i Tidningen Ångermanland hyllar planerna på en amerikansk flottbas i Härnösand. Fler jobb ställs i sikte, ett lyft för handeln och besöksnäringen och inflyttning med fler bostäder. Området runt Hernöverken och Tobaks tipsas om som perfekt högkvarter.

Reaktionen kom i en replik från Elisabet Frisk. I rollen som aktiv i Folkkampanjen mot kärnkraft och kärnvapen slår hon bakut mot utländska trupper som ska lyda under amerikansk lag, mot fler skjutövningar och mot blotta misstanken att kärnvapen kan baseras i Härnösand.
Det är upprinnelsen till det här reportaget.

Klart redan nu är att USA-avtalet blir en lokal politisk fråga. Detta efter att två så kallade E-förslag har lämnats in till kommunen, ett som kräver förbud mot kärnkraft i Härnösand och ett som kräver att Härnösand ska vara en kärnvapenfri kommun.
– Det här är att göra någonting positivt. Vi kan inte bara sitta med händerna i knät och tycka att det är hemskt. Är vi många kan vi faktiskt påverka. Vi lever i en demokrati. Då ska vi använda de verktygen, menar Elisabet Frisk.

I skrivande stund har förslaget om att stoppa kärnvapen backats upp av minst femtio härnösandsbor. Det innebär att frågan kommer att behandlas politiskt.
Varje morgon kan Elisabet Frisk vakna och blicka ut genom sovrumsfönstret mot norra inloppet och militärens nuvarande hamn nedanför Tobaks. Just där de amerikanska krigsfartygen kommer att anlöpa och förtöja.

Det är en framtid hon vill förhindra.
– Vi ska göra allt vi kan såklart. Militärt avtal med USA är inget måste för att vi har gått med Nato. Det finns fredsorganisationer som protesterar och det finns namnlistor att skriva på som kräver en folkomröstning. Det här är en så stor och avgörande fråga och det är ett tioårigt avtal, så det borde vi få säga vad vi tycker om, och få det ordentligt belyst.

Elisabet är född och uppväxt i Härnösand med tre syskon. Pappa jobbade på länsstyrelsen, mamma var hemmafru och marinlotta (!).
Familjen bodde på Gärdesvägen, nära till KA5:s skidspår, till Sälsten och till skogarna som i dag alltsomoftast spärras av för skjutövningar.

Aktivismen började tidigt. Hon minns sin knapp med budskapet ”Rädda Myrans flygplats” i början på 1970-talet.
– En protest mot planerade bostäder, min första protest. Är det något jag tycker är viktigt, och om jag kan vara med och påverka, då vill jag vara där, förklarar hon.
Annat i Fältbiologernas anda var att sätta lappar på vindrutan på bilar som gick på tomgång.

Efter studier i Uppsala flyttade hon tillbaka till Härnösand och runt 1980 följde så kärnkraftsomröstningen med dörrknackning och demonstrationer.
Elisabet var där, också.

Jobbmässigt blev det tjugo år i kommunens äldreomsorg och tjugo år som arbetsmiljöinspektör. I dag är hon pensionerad.
Så tid finns för aktivism, som rebellmamma och i andra manifestationer för klimat och fred. 2021 gick hon med i Miljöpartiet.

Egentligen är Elisabet Frisk emot Sveriges Natomedlemskap. Men efter Rysslands angrepp på Ukraina är frågan inte lika lätt.
– Rent generellt tycker jag att vår alliansfrihet har varit jätteviktig. Vi skulle ha fortsatt med den och jobbat för fred. Nu rustar vi för krig. Man pratar bara om det.

Är vi inte tryggare i Nato? Eller med ett DCA-avtal?
– Vi är där vi är. Men att vara alliansfria och ha nära knytningar till Europa och USA hade gått utan Nato. Däremot DCA-baserna, nej, de behöver vi inte och vi ska inte ha dem också. Det är alldeles för många frågetecken. Det känns snarare som en risk än som något fredsbevarande.
– Vi måste bygga den här världen på att sträva efter fred, inte på att rusta för att det ska bli krig. Som man tänker och agerar, det dras åt den riktningen.

Ska vi inte försvara oss militärt?
– Skulle vi bli anfallna är det klart att vi måste försvara oss. Det går inte att ge upp. Titta bara på hur man har gjort i Ukraina. Kommer någon och vill ta vårt land och vill styra över oss måste vi agera emot.Med militärt våld alltså?
– Ja, tyvärr. Men det handlar om att förebygga, att dra åt andra hållet. Vi måste kunna prata med varann och jobba för en fredligare värld.

Och kärnvapen behövs inte avskräckande?
– Absolut inte. Kärnvapen borde inte finnas alls. Med radioaktivitet och allt. Det blir såna otroliga konsekvenser, det såg vi bara av kärnkraftshaveriet i Tjernobyl som även drabbade oss. Jag tror inte på det där att skaffar ni så skaffar vi, att det hela tiden accelererar.
Sverige antogs som 32:a land i försvarsalliansen Nato den 7 mars i år. En stor politisk majoritet i riksdagen stod bakom ansökan. Samma stöd väntas till DCA-avtalet.

En stor majoritet är överens ju? Ska vi inte respektera demokratin?
– Vi blir ju tvungna att acceptera det den dag man har fattat beslut i riksdagen. Fram till dess ska vi göra vad vi kan för att påverka. I en demokrati är det faktiskt folket som bestämmer och får säga sin åsikt.
– Det borde vara mycket mer information och det borde vara en folkomröstning, i en så stor fråga där vi inte vet konsekvenserna. Man måste ha örat mot marken. Man har ju fått kritik mot att Natobeslutet togs så snabbt. Här kan vi göra om och göra rätt, menar Elisabet Frisk.
Ryssland, Ukraina, Israel, Gaza, Iran, Taiwan, terrordåd. Världen lever i oro. Vissa, som Polens premiärminister Donald Tusk, talar om ett Europa i förkrigstid.

Elisabet Frisk vägrar hålla med. Hon varnar för självuppfyllande profetia. Hon vill se framåt, se möjligheterna, att påverka där det går.
– Nu är bara fokus på att vi ska förbereda oss på att det kan bli krig. Vi har ingen parallell process där vi säger att vi ska förhandla och jobba ihop på andra sätt än via vapen. Vi ska jobba för fred. Det är jätteviktigt och se att det finns en annan sida av myntet.