Du valde Vårdkasen som vår mötesplats? Varför?
– Det var här allt började för mig 1968. Med mina kompisar var jag jämt i backen mellan jag var 10 och 20 år. Det var öppet på helger, men också tre kvällar i veckan. Det här var vår ungdomsgård och här hittade jag till min passion – skidåkningen. Vi blev så småningom instruktörer i Friluftsfrämjandet och så var vi de första i Härnösand som började åka Freestyle. Vi såg en skidshow på besök i backen, tror det var 1977, med åkare ända från USA. Någonting helt nytt som vi fastnade för och började träna på.
Du åker här fortfarande och ger beröm till Vårdkasbacken 2026.
– Ja även om backen endast är 500 meter, så är skötseln och underlaget i världsklass. Det är imponerande hur Härnösands Alpina fortsatt att utveckla anläggningen till något för hela familjen. Från barnfamiljer till elitåkare.
Vi flyttar oss till Kickis Café, sitter utomhus, tar en kaffe i solskenet och njuter av den fantastiska utsikten. Efter Vårdkasen och Härnösand blev det Åre för dig?
– Ja, 1978, 20 år gammal, fick jag ett jobb som diskare på en krog i Åre. Det blev starten till åtta vintersäsonger och möjligheten att få åka så mycket skidor som möjligt. Där träffade jag också andra blivande skidlegendarer som Lasse Fahlén med flera och vi bildade Åres första Freestyleklubb – Snölyftet – runt 1980. Det gjorde också att jag kom med i Sveriges första Freestylelandslag och tävlade säsongen 81/82 Det blev sex tävlingar i Nordamerika och fem i Europa.
Och så blev det varvade turer till Uppsala universitet och med tiden en examen i företagsekonomi?
– Ja, deltidsstudierna gick i mål och sen blev det Skattehuset på Götgatan i Stockholm. Bästa jobbet och utbildningen för att bli bäst på skatterevision. Men efter två år lockade en annan bekant från Vårdkasbacken, Petter Ullberg, mig till Hundfjället i Sälenfjällen, där han var vd. Jag fick ta hand om ekonomin och största insatsen var att datorisera bokföringen som sköttes manuellt på den tiden.
Tillbaka till Åre och din peak i livet. Resan med Peak Performance.
– En av mina landslagskompisar grundade, tillsammans med två andra, klädmärket Peak Performance för funktionellt sportmode med skidåkning som bas, den första Peak-kollektionen lanserades 1987. När jag fick erbjudandet 1990 att ta hand om ekonomiavdelningen var vi 10 anställda och omsatte 18 miljoner. 1996 blev en del av mitt jobb som CFO/Finansdirektör att ansvara för den finansiella materialet vid bolagets börsintroduktion. Företaget såldes 1998 till ett danskt företag (idag är det ett kinesiskt konsortium Amers Sports som äger företaget). När vi såldes till danskarna var vi 150 anställda, omsatte 350 miljoner på plats i fem länder.
En ny karriär väntar – men fortfarande med basen i Åre.
– Jag ville vara kvar med familjen i Åre och min bakgrund och erfarenhet av sportmode gjorde att jag kunde ta uppdrag som interimskonsult i ett flertal företag inom branschen. Lärt mig vikten av rekrytering och att anställa mer kompetenta personer än mig själv. Med självgående medarbetare blir det ju lite lättare att fokusera på rätt saker. Jobbet handlar ju om att från dag 1 ta över det finansiella ansvaret i ett företag, fortsätta driva eller styra upp verksamheten när ett akut behov inträffar. Det är uppdrag som passat mig. Målinriktat, ingen dötid i fikarummet och med tydligt avslut efter avtalad tid. Varumärken som Lundhags, Houdini, Klättermusen, J. Lindeberg, Gudrun Sjödén med flera har jag fått jobba med.
”Det lockade att flytta hem. Jag har gått i pension. Vi hittade ett hus där vi trivs och hade redan sommarboende i Solumshamn sedan 2000”.
Varför lämna Åre för Härnösand?
– Det Åre jag flyttade till 1978 finns inte, Åre idag är byggt och anpassat för en välbeställd medelklass där bybarnen får allt svårare att hitta boende. Alpinsporten kan kosta flera hundratusen för en familj som har en tonåring som vill tävla. Bredden försvinner. Så det lockade med att flytta hem. Jag har gått i pension. Vi hittade ett hus där vi trivs och hade redan sommarboende i Solumshamn sedan 2000. Och vad vi än skulle göra, så behövde vi ta bilen i Åre. Här har vi det mesta inom några minuters promenadavstånd.
Mats hustru Katarina hittar oss på trappavsatsen, ordnar först så vi får varsin påtår, innan hon slår sig ned och deltar i samtalet. Mats säger att han levt 35 år i kulturskymning, men häpnar över kulturutbudet i Härnösand. De rabblar aktiviteter som lockat hos Jazzklubben, Filmstudion, Fastlandet, konst- och hantverk, teater, museet med mera. Vi blir kulturellt utbrända, skrattar Katarina, men de har också upptäckt hur avkopplande och fin hemmanaturen är.
