Sophia Bothorp är tillbaka i Härnösand efter mer än 30 år på Sveriges Radio och tunga poster som kommunalråd och miljöchef i Karlskrona. 1989 var hon tillsammans med Sara Westin och Sylvia Hoek samma kväll som de mördades.
– Jag lämnade huset bara minuter innan dubbelmordet ägde rum. När ”Staden Brinner” hade premiär i Härnösand hösten 2025 var jag med i paneldiskussionen. Jag hade tackat nej till att vara med i dokumentären. Min uppfattning var att staden aldrig brann för mig.
Jag kände inte igen mig i dramaturgin med så hårda konflikter och motsättningar som målades upp i filmen.
Vi möts på Waynes Coffee en lördag i maj vid 12-tiden. Sofia Bothorp är återigen i Härnösand för att besöka sin mamma. Vi tar båda en ciabatta bakad på surdegsmjöl som tilltugg. Sofia väljer te och jag en ekologisk cappucino. Så är samtalet i gång med alla den urkraft och engagemang hon besitter i sitt arbete för ökad hållbarhet. För en gångs skull har jag tagit med mig min lilla bärbara inspelare.
– Det är bra, säger Sofia och skrattar. Den har du nytta av. Jag pratar så fort.
Du har gjort 30 år inom Sveriges Radio.
– Jag började som fotograf på VA, Nya Norrland och Dagbladet i Sundsvall. Sen blev det journalistlinjen på Skurups folkhögskola. Första giftermålet som 23-åring, flytt, jobb på Radio Stockholm, snabb skilsmässa. Sedan Radio Gotland och landade i Karlskrona och Radio Blekinge.
Där blev det blev kärlek vid första ögonblicket.
– Ja, där har jag stannat. Jag ringde mamma och berättade att jag hittat till den perfekta platsen. Karlskrona med sin skärgård, sina öar. Kusten som möter havet. Här fanns allt. Allt som påminde mig om Härnösand, och här fanns också Patrik Franke, programledare på Radio Blekinge, som blev min man och här har vi fått tre barn.
Uppväxten i Härnösand verkar ha gett dig vad som driver dig än?
– Vi bodde på Murberget. Naturnära och jag var med i Skogsmulle vars motto är ”Var rädd om Naturen.” När det var dags för lunch kunde mamma säga. Stick ut och plocka lite blåbär så gör jag blåbärsgröt. Senare blev det Fältbiologerna. Båda mina äldre systrar var med och jag blev en ”Lillfältis ” redan som 12-åring. Det har präglat mitt liv. Vi hade så härliga mysläger, gos-nätter med kompisar runt lägerelden under hela min ungdomstid. Jag minns att andra fältbiologer kallade oss i Härnösand för socialbiologer för vi hade en sådan gemenskap.
Pappa Hans, som var en välkänd och föreningsaktiv härnösandsbo, chef för Yrkesinspektionen, avled 2024.
Efteråt hittade Sofia hans fotoalbum från 1946 där han som 15-åring tillsammans med en kompis cyklade från Stockholm till Marseille. Hon minns pappans berättelser om Europas utbombade städer och ruiner. I fotoalbumet ser dock allt ut som semesterbilder. Om det inte vore för alla nya projekt jag har på gång, så skulle det bli en fin fotobok och en otroligt kontrastrik historia att följa femtonåringen i spåren – året efter andra världskrigets slut.

Mamma, Lotta Bothorp, är också hon en välkänd härnösandsprofil. De var ett otroligt aktivt pensionärspar tillsammans. Med i Naturskyddsföreningen, Botaniska sällskapet, Jazzklubben och Filmstudion. Mamma har brunnit för sitt lärarjobb i historia och svenska och samlade elever som behövde stöd runt middagsbordet hemma. Jag har växt upp med engagemang. Nu har hon varit sjuk under våren och vi systrar behöver vara hennes stöd.
– Det är en stor omställning för henne att bli ensam, säger Sofia inkännande.
– Jag var ju tillsammans med Sara Westin och Sylvia Hoek samma kväll som de mördades. Jag lämnade huset bara minuter innan dubbelmordet ägde rum. När ”Staden Brinner” hade premiär i Härnösand hösten 2025 var jag med i paneldiskussionen efter filmen. Jag hade tackat nej till att vara med i dokumentären. Min uppfattning var att staden aldrig brann för mig. Empati är något som jag har i mig och vi hängde med alla, vi var varandras vänner. Jag kände inte igen mig i dramaturgin med så hårda konflikter och motsättningar som målades upp i filmen.
– Mitt fokus efter allt som hände i Härnösand blev att välja att föra naturens talan och strida för att bevara vår vildmark. Jag vill inspirera till förändring och sprida kunskap om inre och yttre hållbarhet. När jag fick klart för mig att Gotland hotades av storskalig kalkbrytning i närheten av vår släktgård Mjölnergården, blev jag aktivist 2005.
– Vi samlades på vår gård, bildade föreningen bevara Ojnareskogen, planerade kampen, skrev domstolsinlagor, utbildade skogskämpar. Jag läste in hela Miljöbalken och vi kämpade fram till 2019 när Högsta domstolen avslog kalkindustrins begäran om överprövning i målen. Mark och miljööverdomstolens nej till kalkbrytning och vår seger var ett faktum
I sommar skulle nationalparken Bästeträsk på norra Gotland med den unika sjön Bästeträsk och Ojnareskogen ha invigts.
– Men regeringen har skjutit på invigningen till efter valet. Så nu får vi kavla upp ärmarna igen och stoppa kalk-lobbyn en sista gång. Vi ska värna vår sjö och våtmarksmosaik – som är en unik naturtillgång i Europa, säger Sofia.
På hemmaplan i Karlskrona har den tidigare Sveriges Radiojournalisten haft en ovanlig karriär.
2010 blev hon Miljöpartiets kommunalråd i en Femklöver som regerade ihop till 2014 när en ny politisk koalition bildades.
Efter några år tillbaka på Sveriges Radio, fick Sofia jobbet som Miljöchef i Karlskrona kommun mellan 2018 och 2025. Men när hon tog fighten och protesterade mot politisk styrning och försök att ändra i tjänstemännens beslutsunderlag så var konflikten ett faktum. Hon blev utköpt och hindrad att få ett annat jobb i kommunen. Till sist fick hon ett avgångsvederlag på 1,6 miljoner plus sociala avgifter.
– Tidigare har jag engagerat mig för naturen, men nu är det för demokratin. Jag kämpar för att människor ska kunna lita på myndigheters oberoende. Mitt svar blir nu att gå in i politiken igen som ett av två språkrör för Miljöpartiet i Karlskrona och delta i valrörelsen.
– När min pappa dog kände jag hur viktigt det är att få göra det man helst vill och brinner för. Därför startar jag kursgården Mjölner gård som ska bli en mötesplats för folkbildning, biologisk och idémässig mångfald, naturvetenskaplig kunskap och naturandlig upplysning.
– Jag gör det i företaget Skuggsvans.com (ett äldre ord för ekorre) och i min nya podd “Eco-korren” som kommer med första avsnittet i midsommar. Har just köpt min utrustning, så i stället för radio blir det podd om omställning i en brytningstid mellan gammal ohållbar rovdriftskultur och ett nytt hålbart kretsloppsanpassat samhälle.
– Den röda tråden i mitt liv har alltid varit grön. Ett liv runt lägereldar eller i en ensam ute-sittning en natt i skogen är vad som behövs för att rensa tankar, läsa landskapet och bli ett med naturen. Om vi inte har kunskap om skog och hav, ekologi och biologi, så förstår vi inte heller vilka vi själva är i ekosytemet.






