En prunkande oas i Älgsjö

Det är en bedövande utsikt över trakten. Vi skymtar Öjesjön, skogar och ängar i ett så böljande landskap. Välkomna till paret Linda Norberg och Håkan Boström i Älgsjö!
Vi blir genast inbjudna till växthuset, eller “Drivieriet” som de kallar det. Där inne är det snudd på exotisk värme. Växtligheten frodas. Tomater av flera olika sorter, gurka och vindruva.

Sedan växthuset färdigbyggts har Linda och Håkan spenderat gott om tid här. Bara för att vara. Det första som stod klart så snart växthuset var vädersäkrat, var ljudsystemet. Sedan kom bioduken. Och sedan plantorna…
Allt känns som en genomtänkt och varm installation. Överallt finns det små skatter att hitta. Ett färgglatt konstverk på en dörr eller en liten figur i ett hörn.

– Det mesta är loppisfynd på ett eller annat sätt, som fått byta skepnad eller funktion för att passa oss, säger Linda och pekar bland annat på en marmorskiva som en gång användes som soffbord. Nu agerar den avställningsyta och planteringsbänk. Att det en gång härstammat från 80-tal är plötsligt lite svårt att greppa.

Men de är inte klara. Utanför ska en uteplats byggas, och ett torg – tanken är att platsen ska få öppna upp för besökare. Gärna snart, om jag får tycka nåt.
Strax utanför ser vi två oaser av buskar och blommor. Den ena är Mormorsträdgården. Här har fokuset legat på att bibehålla gammal kunskap och flora med gamla medicinalväxter, pollinatörsvänligt och såklart, nostalgi.
Direkt granne med den står Rosgården.
– Det finns massor med knopp, men regnet slog sönder alla utslagna blommor.

Båda rundlarna bjuder in till en titt via de fint fördelade gruslagda stigarna.
– Hon fick gruset i födelsedagspresent, ler Håkan.
Vi står på verandan och Håkan berättar att gården nu är inne på sin femte generation och hur fastigheterna bytt plats och byggts om och ut i flera olika omgångar. Det som en gång var bagarstugan, är idag stommen i boningshuset. Väl flyttad på plats har den byggts ut till ett vackert och funktionellt hus för många.

Och, jadå, där syns minsann bagarstugan med en maffig, timrad mörk vägg.
Idag är bagarstugan ett rum. Ett viktigt rum. Här sätts gärna brasan igång för en stunds konversation eller lite läsning.

I det ljusa köket står kakorna och kyler på spisen, kantarellerna ligger i drivor på brickor på bordet. På bänken står torkmaskinen redo för nästa omgång och i små burkar står resultatet i form av kryddblandningar och smulad chili. Det stora bordet skvallrar om den stora familjen, besöken och mängden yta man behöver ha när man, som de, behöver arbetsytor.

Här står även en gjutjärnsspis. Den köpte Håkan som 18-åring, renoverade och putsade upp och när det blev dags för honom att ta över gården, blev den en självklarhet att installera.

Vardagsrummet hittas en trappa upp. Här når taket till nock, en mörk tapet skapar kontrast mot den vitputsade skorstensstocken som passerar rummet och upp genom det vitmålade taket. Väggarna pryds av flera guldspeglar som hittat hem på dessa väggar.

Kombinationen är magnifik, liksom proper. Golvet är furu som fällts på gårdens arealer, lackat och knappt nött trots alla år det tjänstgjort här.
Här står trumsetet alltid redo för när inspirationen faller på. Det är Håkan som spelar. Och även om det är ett “tyst” trumset, kan han inte alltid låta bli.
– Han brukar säga: Hör du vad jag spelar?, ler Linda och himlar lite.

Här känns så balanserat, så självklart när man får se lösningarna på plats. Det kommer inte kostnadsfritt meddelar båda två. Båda måste vara med på allt, annars blir det ingenting. Kompromissen har blivit deras arbetsmetod för att förfina. Men de är båda så intresserade av inredning, lösningar och funktionalitet att processerna verkar gå hyfsat fort ändå.

Intresset tar dem ut på små upptäckaräventyr, som oftast för dem till second hand-sidan av hela inredningsbranschen. Där finns materialet de behöver för att förädla det. Och göra det till sitt.