Andromeda

I ett bohemiskt, kreativt halvkaos och med ge och ta–principen som självklar modell för skrivandet och skapandet, har Axel Wahlund och Herman Brännlund mejslat fram sitt första album, ”Sunrise”.

En tonalt rätt skum platta, säger Axel, där progressiv, psykedelisk pop korsas av rock.
Något som gör det till någonting nästan drömlikt.
Deras grupp – eller projekt – heter Andromeda. Och nej, det är inte medvetet taget från den legendariske tonsättaren och musikern Ralph Lundstens lika legendariska studio med samma namn. Även om också han hemföll åt det smått drömska när han gjorde musik.
– Men det hade varit jäkligt häftigt om det varit så, säger Herman.

Nu handlar det i stället om en ren slump.
– Vi behövde ett namn när vi skulle släppa plattan, då kom Andromeda upp och då blev det bara så.
Releasekonserten genomfördes på Hans Forsells spelställe Fastlandet.
– Det var spännande att få framföra låtarna live och de som var där verkade gilla dem, säger Axel blygsamt.
Då gjorde de även en låt som i n t e finns med på plattan.
– Den hade vi planerat att ha som titellåt, men den blev för svår att få till redan nu så den tar vi med på en kommande produktion i stället, säger Herman.

Både han och Axel gick ut estetlinjen på gymnasiet i början av sommaren och inledde den musikaliska resan med gitarr; Axel i årskurs sju, Herman i årskurs nio.
I dag är det Axel som hanterar gitarrerna och Herman som främst koncentrerar sig på låttexter, arrangemang och producerande. Och sjunger.
– Men vi fyller i med annat där vi kan och vill, förtydligar Herman.

Allt skrivande och det mesta av inspelningarna har skett på övervåningen av Hermans och pappa Andreas hem i Bondsjöby, några kilometer från stadskärnan.
Ett stort hus omgiven av träd och grönska, mitt i det som kan liknas som en landsbygdsidyll, där den invändiga miljön är starkt präglad av konstnärskap. Jo, Andreas Brännlund ä r konstnär och kreatör.
– I det som är vår studio är det trångt och intimt, konstaterar Herman.

Några av låtarna på ”Sunrise” är också inspelade på skolan och under ett täcke (!) i Hermans säng.
– Vi hade lite strul med inspelningsutrustningen så vi fick använda oss enbart av mobiltelefonens mikrofon på ett par spår. Men det gick förvånansvärt bra.
Det är ingen underdrift.
”Sunrise” är en mogen och en smula suggestiv debut, som dessutom är tänkt att lyssnas på från start till slut, det vill säga från spår ett till åtta. I rätt ordningsföljd.

Det där klassiska sättet att göra plattor på, som är mycket ovanligt bland unga musiker men var självklart innan den digitala revolutionen.
– Redan initialt var vi helt inställda på att göra ett temaalbum, säger Herman.
– Man kan säga att det var en rätt lång process till dess att vi hittat rätt ordningsföljd på låtarna, skjuter Axel in.
Urvalet gjorde utifrån drygt 50 låtar.

Även när det kommer till vilka deras stora inspirationskällor är, hittar man påfallande fullvuxna exempel. Herman har tagit stora intryck av Nina Simone, medan Axel influerats mycket av gitarristerna Mark Knopfler och John Mayer.
– Du kanske inte hittar några spår av det på ”Sunrise” men så är det i alla fall, säger Herman som också lyssnar mycket på hiphop.

Han beskriver sig och Axel som oerfarna, både musikaliskt och studiomässigt, men ambitiösa.
– Det är svårt att nå ut med ny musik idag, men vi har mycket mer på gång och lust att framöver inleda ett samarbete med något indiefilmbolag som vi kan göra soundtrack åt. En annan dröm är att skriva musik åt andra artister.

Närmast vill båda jobba ett år innan de eventuellt söker till någon folkhögskola för att fortsätta studera musik i någon form.
Så var det då detta med Ralph Lundsten, född 1936 och död 2023. Han som i sin studio Andromeda i Skurusundet utanför Stockholm spelade in natursymfonier, rymdmusik och meditationsmusik och flera hundra plattor.
– Honom måste jag kolla upp, säger Herman.