Kultur & nöje Yippie 11 2020

Rock ’n’ religion

Text & foto Maria-Thérèse Sommar

Fler bilder:

I ett ljusgult hus på Lövudden, med utsikt över havet, bor Ellinor och Peter Stenlund sedan snart ett år. Nedervåningen är helt ägnad åt musiken, med studio, replokal och mängder av instrument – från en specialgjord gitarr som blänker i svart och silver till ett elpiano med pedaler som gör att Ellinor kan använda det som en kyrkorgel.

Båda kommer ursprungligen från Piteå, men bodde i Arvidsjaur ett antal år. Att de hamnade där berodde mest på jobb, men till slut fick det räcka. Peter förklarar:
– När man skottat snö i sju år och upplevt en sommar med en enda sommardag, jag tror det var 26 juli, då blir man ganska less! Vi ville inte vara kvar där resten av livet. I Härnösand kände vi inte en enda människa, men här fanns en tjänst för Ellinor som kyrkomusiker och då åkte vi och började titta på hus. Vi tycker att vi bor i södra Sverige nu!
Båda skriver egen musik. För Peter är det mest hårdrock som gäller och Ellinor beskriver att hennes musik är åt westcoasthållet, med Toto som referens. Hon är gehörsmusiker med örat som främsta tillgång, men när hon började spela i Peters band Laudamus blev det annorlunda:
– Hårdrocken är välregisserad musik, där det är väldigt bestämt vad var och en ska spela. För mig var det en utmaning att spela så detaljerat!
Peter har tillbringat en hel del tid i Los Angeles. Först eftersom hans band ville ha en amerikansk producent och började jobba med Ken Tamplin:
– Det slutade med att vi åkte dit och spelade in i hans studio. ­Hotellet vi bodde på hade panik eftersom vi var ett band som kom.
De trodde att vi skulle förstöra hotellrummet! Senare visade det
sig att producenten hade fått lämna 10 000 dollar i deposition till hotellet, som säkerhet. Lyckligtvis fick han tillbaka pengarna när vi åkte …

Ellinor har pedaler till sitt elpiano vilket gör att den funkar ungefär som en kyrkorgel.

Sedan återvände Peter för att plugga musik vid Los Angeles Music Academy, med stjärngitarrister som lärare. Då hade Peter startat eget företag inom musiken och tyckte att han borde ha en ordentlig utbildning också. Hans företag arrangerar evenemang, turnéer och jobbar med utbildning. Tillsammans med Ellinor driver han också musikläger sedan ett antal år, där ungdomar får prova på allt som behövs i en färdig produktion, från rep till turné, inom olika genrer.
Peter och Ellinor har också arrangerat metalmässor, alltså kyrkliga mässor med hårdrocksmusik, fullskaligt producerade med ljud, ljus och rök. De har blivit succéer i Arvidsjaur, Arjeplog och Umeå och lockat personer som annars inte skulle gå i kyrkan att uppleva sin favoritmusik i ett nytt sammanhang.

Hur funkar det då med kristendom och hårdrock tillsammans? Utmärkt, menar ­paret Stenlund. De berättar att när hårdrocken slog igenom på 80-talet var det ett enkelt och ­effektivt sätt att provocera att ­exempelvis vända kors upp och ner, eftersom kristendomen var den totalt dominerande västerländska religionen. Men om man tittar på texterna, menar de, har de mycket gemensamt med kristendomen. Peter säger:
– Det finns de som menar att Black Sabbath var det första kristna hårdrocksbandet!
Musiken har tagit med dem båda till internationella sammanhang, från att de växte upp i Norrbotten, båda med kyrklig bakgrund, till turnéer utomlands. Peter beskriver sig som en outsider både i kyrkan och skolan, som hittade sin identitet genom musiken. Ellinor använde frikyrkan som plattform för sitt skapande och uppträdde varenda söndag i skarpt läge inför publik, med sitt egenskrivna material.
Övandet gav resultat och Ellinor har turnerat i bland annat Ryssland, nio gånger, med egen musik. Peter har tack vare kontakten med amerikanska producenter uppträtt tillsammans med bland andra Whitecross och fick med kort varsel hoppa in i bandet i stället för deras sångare när de skulle uppträda på två jättearenor förra året – i Indien:
– Whitecross är jättestora i Indien och det satt stora billboards i hela stan om konserten … För mig hade det varit bråttom att skaffa visum och lära mig 18 låtar och jag tänkte att det här är ju typiskt, när man äntligen får stå inför 10 000 personer på en jättearena så är det en panikgrej!

Spelningarna gick bra, men Peter beskriver hur kontakten med publiken är viktig, och att han hellre skulle stå inför 300 personer varje dag i veckan och spela än enstaka gånger inför ett publikhav, även om det kan låta som varje musikers dröm.
Ellinor uttrycker sig mer försiktigt om sina drömmar och beskriver sig som realist. Hon håller på att skriva en bok om sitt liv och erfarenheten att leva i ett förhållande med en våldsam man, med rättegångar och skräck, innan hon träffade Peter. Hon har tidigare haft en serie föreläsningar om sina erfarenheter för personer som arbetar inom Kvinnojouren, där hon blandat musik och berättande:
– När man kommer ut ur ett sådant förhållande, som var en kamp och en krigszon, kan det kännas som kedjorna sitter kvar på en. De här jättestora drömmarna kanske kommer sedan. Det är dyrköpta erfarenheter, men jag tror att jag har blivit bättre på att möta och förstå andra människor och att jag kan hjälpa andra och vara till nytta, genom mina texter och vad jag berättar.

Som många frilansmusiker ingår Peter och Ellinor i flera olika konstellationer och band. De spelar också på duo ibland. Nyligen startade de en replokal i Säbrå, som projekt i samarbete med Sensus. Dit kan ungdomar som är intresserade av att spela i band komma och man kan höra av sig via Svenska kyrkan eller till Peter och Ellinor via deras Facebooksida Moonvalley Production.

Hemmastudion är under uppbyggnad. Peter håller koll på sladdarna.

 

PLATTOR SOM FÖRÄNDRADE LIVET

Stryper: Soldiers under Command (1985)
Peter: ”För mig var den skivan identitetsgivande. Jag växte upp i kyrkan och det fanns rock där, men inte så hård som jag ville. När jag hörde Soldiers and the Command var det den ultimata skivan. Det kändes som att det inte fanns något mer att göra, samtidigt som den inspirerade mig att fortsätta ändå.”

Blandband
Ellinor: ”När jag var liten hade man inte råd att köpa skivor, utan man fick blandband av snälla personer som hade skivor och spelade av dem! För mig har det alltid varit så att det mest är enstaka låtar som kommer att betyda mycket. Jag har aldrig haft någon idol, men kan nämna Bob Carlisle som en fantastisk rockröst och så kan jag uppskatta hantverket bakom Europes plattor, exempelvis Start from the Dark.”

Ole Börud: Shakin’ the Ground (2008)
”Riktigt bra, av en speciell lirare. Svängig och funkig. Ellinor hade förmånen att spela med honom tillsammans med Consuelo del Pilar i Danmark, då Ole dök upp som gitarrist i bandet.”

Triumph: Seven (1984)
”En kanadensisk trio med fantastiskt bra låtar och en sångare som är magiskt bra, lika bra nu som 70+ som på den tiden.”

Robben Ford: Talk to your Daughter (1988)
Peter: ”Country och jazz är två musikstilar som jag inte har med mig från uppväxten, men Robben Fords gitarrspel fick mig att förstå att jag kanske kan använda någon jazzaktig grej i musiken utan att det blir katastrof.”

Fergie Frederiksen: Any Given ­Moment (2013)
En present till Peter från Ellinor, som blev hennes favorit minst lika mycket:
”Fergie var sångare i Toto. Han fick cancer och hade en avskedskonsert, men blev bättre och spelade in denna skiva. Första låten, Last Battle of My War, är ett utmärkt exempel på hur text och musik kan samverka och när man vet bakgrunden blir det extra gripande.”

Artikeln publicerades i Yippie 11 2020 på sidan 50