Kultur & nöje

Så blev det en Janne Vängmanled

Text & foto Karin Pettersson Skarby

Fler bilder:

Janne Vängmanledens uppkomst började med en ritt.
”Under de mörkaste vintermånaderna föddes en tanke om att kunna genomföra en ritt från Viksjö till Härnösand. Jag har i många år åkt sträckan med skidor och lekt med tanken att få se denna vackra bygd från hästryggen. För att kunna förverkliga mina tankar tog jag kontakt med Rudolf Sundström”, inleder Marie Agebrink sin berättelse om Janne Vängmanrittens uppkomst i Janne Vängmansällskapets dubbelårsbok 2001–2002.

– Det var en stor apparat. Vi gjorde all röjning själva och satte upp skyltar och fick 60 markägare att skriva på. En ville inte skriva ­under, och där fick vi dra om leden, säger ­Marie på telefon från sin gård på Nordanå i Viksjö.
– Vi vandrade ut en led, minns Rudolf Sundström i en arbetspaus på Janne Vängmansällskapets årliga städdag på Janne Vängmantorpet i Risnäs.
Rittvägen blev märkt med blåa prickar och ridskyltar och var utgångspunkten för det som senare blev Janne Vängmanleden. 2010–2011 blev leden uppgraderad, fick nya skyltar och blev uppmärkt med gula prickar genom ett länstäckande projekt.
Tillbaka till Janne Vängmanritten: 16 deltog det första året 2001. Deltagarna åt lunch på vägen och övernattade i Janne Vängmantorpet med sina hästar. 2013 arrangerades den sista Janne Vängmanritten.

Det finns fortfarande ett intresse för att kunna behålla vandringsleden mellan kyrkorna, från Säbrå och genom Stigsjö till Viksjö. Härnösands kommun genomförde i mars 2019 en ortsdialog i Stigsjö. I uppsummeringen framkommer det klart och tydligt: ”Janne Vängmanleden har utvecklingspotential menar invånarna. Både ur ett besöksnärings- och folkhälsoperspektiv.”
Rudolfs dotter Marianne Sundström tycker det verkar som leden fortfarande är populär och attraktiv.
– Det är många som frågar efter leden, folk som vill cykla, rida eller vandra den, säger hon.
Jonny Lundin, Janne Vängmansällskapets ordförande, blir även han återkommande kontaktad.
– Sällskapet tycker absolut att leden är
viktig och ser gärna att den blir kvar, men vi har inte möjlighet att vara drivande framåt.
Vi drivs ideellt. Vi hoppas att kommunen gör iordning den och marknadsför den, säger Lundin.

”Viktigt med en upprustning”

Som Janne Vängman-leden ser ut idag, är det omöjligt att förlita sig på skyltar och uppmärkning för att kunna hitta fram. På några ställen är det inte framkomligt, stigen har vuxit igen, det ligger träd över. Folk som bor runt leden vet ungefär var den går och det verkar som det finns ett intresse för att upprätthålla Janne Vängman-leden hos både markägare vi mötte, och många andra vi har pratat med.
Men var startar processen? Vad kan göras och vem kan göra det?
Frågan går först till tillväxtchef Uno Jonsson på Härnösands kommun.
– Det vore väldigt fint med en fungerande Janne Vängman-led och vi välkomnar alla initiativ och allt engagemang från föreningar, privatpersoner och företag. Som kommun kan vi, som det ser ut just nu, inte göra någonting med leden eftersom den ligger på privat mark. Den har aldrig varit kommunens ansvar.
Han berättar att just nu jobbar kommunen med att ta fram en strategisk friluftsplan som ska peka ut den långsiktiga utvecklingen av friluftslivet i hela kommunen.
– Friluftslivet är jätteviktigt, både för våra invånare och för alla besökare. Med en långsiktig friluftsplan kan vi jobba medvetet och smart med att utveckla det.

Vad säger Länsstyrelsen, som ska skapa möjligheter till ett aktivt friluftsliv på uppdrag av regeringen? Friluftslivssamordnare Jean Esselström på Länsstyrelsen Västernorrland påpekar att de inte har rådighet över vandringsleder på privat och kommunal mark. De förvaltar i huvudsak vandringsleder i sina naturreservat, och i samverkan med andra kan de även utveckla leder. I Ångermanland är det särskilt Höga Kusten-leden som utvecklas nu.
– Jag blir jätteglad om någon vill rusta upp Janne Vängmanleden! Jag tror det är viktigt att två saker avklaras först: ägarskap och kontinuerlig förvaltning. Att det finns en tydlig huvudman, det behövs förvaltning hela tiden. Träd faller, spångar måste lagas et cetera.
Vad bör göras först?
– Det är bra att få med Regionen eller kommunen som en aktiv del i förvaltningen. Annars bygger det på eldsjälar och deras ork och intresse, som kommer och går. Det måste vara någon form av stabil huvudmanskap. Är det någon i offentlig sektor, finns möjligheter för flera finansieringsformer. Det kan till exempel sökas stöd hos Skogsstyrelsen, Regionen och Naturvårdsverkets lokala naturvårdssatsning LONA. Just nu satsas det på naturnära jobb. Det finns unga, motiverade personer som kan göra en viktig insats, samtidigt som de kommer in på arbetsmarknaden.

Han understryker att en utveckling av leden även ger fördelar för näringslivet.
– Tänk om naturturister kan vandra från tågstationen i Härnösand och hela vägen till Västanåfallet och Mjällån, där det nu bildas ett stort naturreservat. Den framtidsvisionen hade varit jättehäftig!
Hernö Gin ligger i närheten av leden ute på Dala.
– Klart det är viktigt med en upprustning av vandringsleden. Den används idag och kommer att användas mycket mer om den blir upprustad, säger Härnö Gins vd Jon Hillgren.