Jag möter konstnären Andreas Brännlund en tidig morgon när han svänger in på den lilla vägen till Bondsjö by och Björnerska huset, som är hans sen återflytten till Härnösand 2005. Han har just skjutsat yngste sonen Herman till skolan, som är elev på estetlinjen på Härnösands gymnasium med trummor och gitarr som huvudinstrument.
– Ny bil ser jag, eller hur?
Andreas berättar.
– I fjol arbetade jag intensivt en period här hemma med mitt måleri för att delta i Konstfrämjandets konstsalong Triennalen 2022. En dag när jag tog paus såg jag att bilen var borta. Kollade runt. Inget av barnen hade använt den.
Han pekar ner mot den branta utförsbacken, en mur och ett stort träd. Där nere stod den silverfärgade bilen med fronten halvvägs upp mot trädstammen. Men med spännband in genom kupén och silvertejp fick jag ihop den kraschade karossen. Resorna till kärestan, konstnären Fabiola Charry i Trondheim, kunde fortsätta en sommar till innan bilen gav upp.
– Jag hade glömt dra åt handbromsen.
Bilden av konstnären, som alltid är på väg, ibland med tankarna på annat håll, är ett sätt att beskriva Andreas, som nog saknar egen handbroms. Hela hans liv har handlat om att skapa, utforma och pröva nya ideér tillsammans med andra konstnärer och musiker i ett oändligt antal projekt.
I höst får han se sin världsunika idé förverkligad i teaterföreställningen Tre Rum. Tre länder, tre skådespelare framför i realtid samma pjäs på tre olika scener i Sundsvall, Trondheim och Jakobstad med stöd av fiberoptisk teknik. Det är fem år sedan han gav Riksteatern idén och nu äntligen kan den genomföras.
Andreas började i Frölands skola som nioåring och var bästis och granne med Olle Högbom. På nätterna var det måleriet som drog, på dagarna var det skolbänken och fyraårig teknisk linje på gymnasiet som gällde.
– Jag visste inte vad jag ville bli när jag var stor. Att jobba som konstnär kändes otänkbart då, så teknik fick det bli för att ha så många valmöjligheter som möjligt. Men när Olle Högbom försvann och polisen inte kunde hitta honom, hoppade Andreas av gymnasiet. Under ett helt år letade Andreas med vänner efter Olle tillsammans med familjen Högbom. Det är fortfarande ett olöst fall.
Sex års studier vid Uppsala universitet har gett Andreas en stabil grund som konsthistoriker och 17 år i Uppsala och Stockholms konstvärld unika erfarenheter som driven kulturarbetare och kreativ projektledare.
Det är 18 år sedan den sista stora egna måleriutställningen i Chicago. Andra idéer har tagit honom vidare. Med respekt och ödmjukhet har han fått ansvaret att utveckla Anders Åbergs livsverk Mannaminne med ett uppdrag på halvtid som konstnärlig verksamhetsutvecklare. Han är också idégivaren och projektmakaren till North Cultitude 62/63 – ett globalt konstnärligt nätverk runt 62: andra och 63:e breddgraden. Ett projekt som binder samman närmare 600 aktiva konstnärer.
Eftersom världen är rund finns det inget centrum annat än där jag bor och verkar. I mitt fall Härnösand. Jag valde att titta i ost-västlig riktning i stället för nord – sydlig för att utmana förhållandet centrum – periferi.
– För mig är Härnösand centrum och Stockholm periferi. Men för makten och media är vi exotiska och annorlunda när vi ska beskrivas av utresta journalister eller politiker.
Andreas om konstprojekten
”Jag har jag i mitt skapande blivit mer och mer idébaserad och regisserar konstverk genom att sätta ihop konstnärer, musiker, dansare, artister och kulturskapare i oväntade kombinationer för att skapa nya format och verk. Jag ska så småningom ta tillbaka min ateljé, men jag har så många konstnärliga idéer som behöver testas i första hand”.
TRE RUM
I 10 år har jag jobbat ihop med Riksteatern med att skapa konstnärligt innehåll till fiberoptisk låg latent kommunikation. Det har tagit oss fem år att experimentera och skapa teaterföreställningen TRE RUM.
Äntligen förverkligas min idé. För första gången framför tre skådespelare samtidigt samma pjäs i tre olika rum På tre olika scener i Sundsvall, Trondheim och Jakobstad och som en del av kulturnätverket North Cultitude 6263. Den visar vad som går att göra konstnärligt när all dataöverföring mellan scenerna sker nästan samtidigt.
KJOLEN
Den okända familjen är ett workshopkoncept jag arbetat fram de senast tio åren. Kjolen är 250 m2 och 16 m hög. Med hjälp av en skylift lyfts en sångare upp till toppen innuti kjolen. Jag arbetar tillsammans med olika musiker som Frode Thorjussen på trumpet, Jens Comén på saxofon och olika toppsångare i liften som tex Ulrika Bodén och Charlotte Kerbs. Sandra Mozard Berg gör realtidsprojektioner till den improviserade musiken som syns på kjolduken.
NORTH CULTITUDE
Jag vill visa världen att begrepp som centrum och periferi beror på var vi bor och verkar, Genom att knyta samman konstutövare längs jordklotets 62:a och 63:e breddgrad visar vi på den skaparkraft som omringar vår värld. I tio år har nätverket fungerat. Under 2024 är det Kanadas konstnärer, musiker och kulturskapare, som verkar längs våra breddgrader, som står i centrum.
WIND CATCHER
2022 var jag med i TRIENNALEN med ett verk som visades på Härnösands konsthall. Jag fick idén efter att gått i hård blåst i Trondheim. Temat var vind och dansaren Patric da Cunha gestaltar vindens olika temperament som projiceras på den bakgrund jag målat. Danielle Dietz har koreograferat.
FLYGANDE SPÅRVAGNEN
Kanske ett av mina viktigaste objekt är den flygande spårvagnen i Föreställningen Sanna Drömmar. Jag var konstnär/scenograf och bidrog till manus i föreställningen med Tuomo Haapala som konstnärlig ledare och Ann-Chatrine Fröjdö som producent. Spårvagnen flyger över 16 000 åskådare till Stravinskys Eldfågeln som spelas av Norrköpings symfoniorkester på flotte på Motala ström.
KROPPSMÅLNING
Under min Uppsalatid var ateljén en plats för måleri och experiment. Jag har alltid fascinerats av rost och jordfärger som livgivande och som ger en kittling av förfall. Har tillbringat mycket tid på metallskrotar och fotograferat rost, som jag sedan projicerat på kroppar och fotograferat. Jag har svårt för alltför starka färger eftersom jag hör ljud och toner när jag ser färger.
