K-märkt

Det finns inte många av dem kvar i landet. De där klassiska kioskerna, i kurer eller som hål i väggen, där man kan köpa tidningar, dricka, godis och tobak.
Klings kiosk på Brunnshusgatan är en av få existerande klassiker. I 52 år har Bosse Kling drivit den, sedan han tog över den efter sin pappa Manne.
– Jag och min fru Dorota kommer att ha den kvar så länge vi bara orkar, säger han.

Dock umgicks de med planerna att sälja den för några år sedan.
– Vi hade ett par intressenter från Kramfors som tittade på lokalerna och ville köpa. Men när jag hörde dem säga till varandra, ”det här kommer att bli perfekt för en pizzeria”, då sa jag, ”det blir inget av med det, där är dörren!”
– Inte tusen ville jag att det skulle bli en pizzeria av det här.
Och Bosse ser mörk ut i ögonen när han berättar om händelsen.
Det står i en skarp kontrast till skratten och minnena som annars väller ur honom ut intervjun.

Ty det här är mannen som varken är trött på att jobba i princip varje dag, året om, eller att prata med kunder.
Vare sig de är skolungdomar eller åldringar.
– Jag håller mig fräsch i skallen och ung i sinnet av att träffa alla kunder. Semester kan nog vara skönt, men jag har sällan saknat den trots att jag sällan haft någon, ler han.
Årets semester har utgjorts av två dagar. Den längsta i övrigt var den vecka han hade kring sin 50–årsdag.
– Det händer regelbundet att det kommer kunder som varit borta från stan i fyra årtionden och så ser dom mig i luckan och utbrister: ”Men står du här än!?”

Sortimentet är i stort det detsamma nu som på 1970–talet.
– Men vi har numera även lite livsmedel, bland annat mjölk, inflikar Dorota.
– Under pandemin var det många äldre som kände sig otrygga med att besöka livsmedelsbutiker och då tog vi hem mjölk och lite annat. Det blev så uppskattat att vi fortsatt att göra det.
Uppskattad är också servicen att kunna ta ut en mindre summa kontanter.
– För det finns ju faktiskt dem som fortfarande vill ha sedlar i plånboken.

Det var Manne Kling som en gång i tiden startade kioskverksamheten.
Detta på 1940–talet.
– Han var vaktmästare på Brännaborg tvärs över gatan och vi bodde i vaktmästarbostaden där, säger Bosse.
– Farsan hade känsla för att sälja och hade lätt för att ta folk. Han kunde prata med alla.
Något som sannerligen gått i arv till Bosse Kling.
– Den första kiosken farsan öppnade kring 1942–43 var en liten holk, som faktiskt finns kvar. Men nu är den ett förråd på en tomt i Stigsjö.

Sedan flyttade Manne in i en annan kiosk som även den övergivits men finns kvar.
– Den står på ridskolan i Vagnsta och fungerar som sekretariat när de har ridtävlingar.
– Men den nuvarande kiosklokalen är den äldsta.
Bosse har också haft kiosk på gamla fängelset och ett tag en butik uppe på Kackela.
– Herregud, så många människor jag träffat genom åren! Jag som inte ens tänkte att jag skulle hamna i den här branschen, men när farsan fick en hjärnblödning 1969 måste jag och syrran hoppa in.
– Ja, sen har det liksom aldrig blivit av att jag gjort någonting annat och inte är det någonting jag ångrat heller.

Klings kiosk förtjänar en lokal K-märkning.
Den har överlevt samhällsförändringar, moderniseringar och det faktum att livsmedelsbutiker, storköp och bensinstationer konkurrerat ut de flesta kioskerna genom att ändra sitt utbud av varor och ha ännu generösare öppettider.
– Är du liten, som vi är, är det tufft.
– Vår smala lycka är att vi ligger nära Landgrensskolan och gymnasiet.

Skolungdomarna är en bra kundgrupp, det är inget att sticka under stol med. Utan dem skulle vi nog ha fått lägga ned, säger Bosse.
Skolungdomarnas uppskattning för Klings kiosk – och beviset för att varumärket är rätt starkt i ett lokalt perspektiv – visade sig tydligt när ett UF–företag bestämde sig för att trycka upp kläder och kepsar med kioskloggan på. Bosse bär ett av plaggen själv, en svart huvtröja med vitt tryck över bröstet.
– De sålde tydligen bra, skrockar han förtjust.

Bosse drar några fler historier, skrattar hjärtligt, visar en hockeyklubba som signerats av Peter ”Foppa” Forsberg och alla hans lagkamrater i MoDo en säsong för länge sedan.
På väggen inne i kiosken hänger ett svartvitt fotografi från den tid då Bosse spelade handboll i Brännans IF.
– Det var roliga år. Jisses, sånt drag det var i handbollen då.
– Sen spelade jag fotboll också. Jag är något av en legendar i Stigsjö IK sedan jag gjorde mål från egen planhalva i en match.

52 år i samma lucka i vägen har det blivit för Bosse Kling.
Och fler ska det bli, har han och Dorota tänkt.
– Men det har pratats om att införa trafikljus i korsningen utanför och det skulle slå hårt mot oss. Det är nog jäkligt nu när man inte får stanna till mer än en kort stund på gatan.
– Jag skulle vilja höra från dem som bestämmer att det inte ska bli något av de där dum­heterna, säger Bosse.

Något trafikljus blir det inte, förklarar Niclas Hälldahl, teknikchef på Härnösands kommun.
– Däremot blir det en gång– och cykelväg längs hela vägen som gör att det kan bli problem att parkera just vid kiosken.

Fortsättning följer…