Intervju Yippie 10 2024

Löpningen blev vägen ut ur mörkret

Text Olof Wigren Foto Frida Sjögren

Fler bilder:

Löpningen var en del i att hon nådde en plats i tillvaron där det inte var säkert om hon skulle överleva. Löpningen var även en hjälp på hennes väg tillbaka, ut ur mörkret. Ella Höglund, 23, har gjort en resa som nästan är svindlande.

Det här är tjejen för vilket det mesta kretsar och kretsat kring idrott.
– Jag har spelat innebandy, hockey och bandy. Nu spelar jag fotboll och springer långdistanslopp. Och när jag inte tränar eller studerar till civilekonom – ”jag vill jobba med ekonomi i framtiden, kanske gå i mammas fotspår och bli revisor” – tittar jag på fotboll och hockey på TV.

– Sen är vi ett gäng kompisar som ofta åker på MoDo Hockeys hemmamatcher i Örnsköldsvik. Jag har ett stort MoDo–hjärta, ler Ella.

Och ler gör hon ofta under intervjun. Men det fanns en tid, för mindre än ett par år sedan, då hon sällan log.
– Jag är glad över att jag sitter här i dag, säger hon.
– När jag mådde som sämst funderade jag på hur länge jag hade kvar att leva…

Det som startade den negativa spiralen, som ledde till en svår ätstörning, var ett trasigt knä.
– Jag var innebandymålvakt och skadade menisken i ena knät under en match 2015.

En skada som vanligtvis är tämligen enkelt att åtgärda och inte kräver någon lång rehabilitering.
2017, när knät fortfarande krånglade, blev det operation.

Problemen upphörde dock inte och 2021 var det dags för en ny meniskoperation.
– Tas menisken bort, är man ganska snabbt fit for fight igen. Det var det jag var inställd på. Men när jag vaknade efter operationen, hade läkarna sytt ihop menisken i stället och jag hade en knäortos på mig.
Beskedet var; tre månaders vila.
– Det kom som en chock för mig. Jag hade ingen mental förberedelse på att det skulle bli så.

I frustrationen över att inte kunna träna, började Ella äta allt mindre.
– Jag blev manisk i det beteendet. Sedan visade det sig att knät inte läkte ordentligt och då kände jag, ”vad tusan, jag skiter i att det gör ont”, och började springa och belasta knät hårdare. Detta samtidigt som jag åt ännu mindre.

Konsekvenserna blev att kroppens organ fungerade allt sämre och orken dalade drastiskt.
– Till sist hade jag knappt någon energi alls. Det lilla som fanns, gick till att löpträna.
– Under ett träningspass började hjärtat slå orytmiskt och då insåg jag att jag måste söka vård.

Tillsammans med sina föräldrar kontaktade hon både vårdcentral och psykiatrin, men den hjälp hon fick via Regionen gav inga positiva resultat.
– Min hälsa, både den fysiska och den psykiska, blev allt sämre och till sist kändes det på allvar som om jag skulle dö.

Räddningen blev ett behandlingshem på Frösön i Jämtland.
– Jag fick kontakt med We & Sports och skrevs in där.

Ella tillbringade tre månader där, från november 2021 till januari 2022.
– Det räddade mitt liv, konstaterar hon krasst.
– Där fick jag ordning på min ätstörningsproblematik och kunde steg för steg återgå till ett normalt beteende. Utan We & Sports hade jag kunnat vara död.

Väl tillbaka i Härnösand väntade en ny knäoperation – totalt har det blivit tre, för samma skada – och efter den, lusten att försiktigt börja träna igen.
– Jag hade spelat fotboll för Älandsbro, men ville ha en nytändning och gick till Bondsjöhöjden som har ett samarbetslag med Härnösands SK.

Hösten 2023 bestämde hon sig också för att ta upp löpträningen.
– Det var med blandade känslor, erkänner hon.
– Jag var lycklig för att faktiskt kunna göra det igen men samtidigt rädd, eftersom löpträningen var så starkt förknippad med när jag mådde som allra sämst.

Steg för steg ökade Ella träningsdosen och i fjol deltog hon i terrängloppet Härnö Trail.
– Eftersom jag inte ville pressa mig för hårt, anmälde jag mig till upplevelseloppet över 14 kilometer, utan tidtagning. Men jag sprang så snabbt att jag hann upp dem som tävlade över 21 kilometer och missade (!) markeringen för korta banan. Så det blev drygt två mils löpning även för mig, skrattar hon.

I dag är löpningen Ellas huvudfokus, vid sidan av studierna. Hon fortsätter att spela fotboll, men det är med löparskorna på som hon trivs som allra bäst.
– Jag tränar sex dagar i veckan, året om, och alltid på asfalt eller bana.

Men hon springer sällan ensam utan ofta med sin kompis Erik.
– Vi springer i stadsmiljö och har väl kommit att framstå som några slags original. ”Dom där som springer i ur och skur”.
– I vintras sprang vi i 26-gradig kyla så näsorna frös. Men det gav bara en kick.

I somras deltog hon i Stockholm Marathon, i pressande värme, och gick i mål på 3.24.
– Jag blev 108 i damklassen.
– Sedan sprang jag på 3.14 i Helsinki Marathon och blev totalfyra bland tjejerna.

En imponerande utveckling.
– Det hägrar att en dag kanske komma under tre timmar på en ”helmara”.

För en som för det mesta ägnat sig åt lagidrotter, har det varit en omställning att träna och tävla individuellt.
– Men jag kör minst ett pass i veckan med Öbacka Löparklubb, där får jag lite av den där sammanhållningen som jag tycker om.

När hon sprang sträckan Härnösand–Viksjö gjorde hon det med Erik.
– Det är den värsta utmaningen jag gett mig själv hittills. Vilka stigningar!

Hur långt sträcker sig dina mål för löpningen?
– Jag vill se hur bra det är möjligt att bli. Det är främst det. Sedan… det är klart att det vore kul att bli uppmärksammad. Kanske bli sponsrad med ett par skor i framtiden. Det vore ju en dröm. En annan dröm är att springa New York Marathon och Boston Marathon någon gång. Jag har med mina tider kvalificerat mig för dem.

Och kanske att tävla för Sverige…?
Här skrattar Ella generat.
– Det… jo, men absolut. Men det vågar jag inte ens drömma om.

Är du någon gång rädd för att drabbas av en ätstörning igen?
– Jag är hela tiden observant på hur jag mår och på mitt beteende. Men det känns väldigt stabilt nu. Det är jag oerhört tacksam för.
Och även om Ella Höglund siktar på många vinster som löpare, har hon redan vunnit sin största och viktigaste seger; den mot ätstörningen.

Ella Höglund

Ålder: 23

Bor: Krokvägen i Härnösand

Familj: Mamma, pappa, lillebror och katten Charlie

Favoritplats i Härnösand: Stugan på norra Fällöudden

Ellas 6 bästa lopp

Stockholm Halvmarathon 7/9 2024. ”Ett soligt och varmt Stockholm i september, rekordvarmt. Tid: 1.28.54. Placering 40 av 5 635. 4.10 min/km

Stockholm Marathon 1/6 2024. ”Värmen hade slagit till över Sverige, så även i huvudstaden. Tid: 3.14.06. Placering 108 av 4 585. 4.51 min/km

BMW Helsinki Marathon 24/8 2024. ”Nervös var mitt förnamn in för detta. En hel sommar av träning skulle avslöja i vilken form jag var. Tid: 3.14.20. Placering 4 av 331. 4.33 min/km

250 varv på en 200–metersbana i Umeå 10/2 2024. ”Spring så många varv du vill och orkar på vår 200-meters bana under sex timmar”. Jag var näst sist kvar och stannade klockan på 250 varv och 50 km.”

Personbästa på milen 23/9 2024. ”Jag ville testa vad jag kunde ge på milen, vilket resulterade i 39.12.”

Härnö Trail 5/10 2024. ”Jag vann 21 km-loppet. Skön känsla.” Tid: 2.32.22 över 21 km.

Artikeln publicerades i Yippie 10 2024 på sidan 28