Det mesta av Dan Gerells yrkesliv har handlat om att intervjua, lyssna, granska och skildra. Som radiojournalist var rösten hans verktyg. Med den gjorde han skillnad.
Men skrivandet fanns där långt innan han för första gången hördes i etern. Skrivandet har varit vägen ut, vägen igenom, vägen bort, vägen in. Genom skrivandet har han lärt sig om sig själv och skrivandet har också varit en terapi, ett stöd.
En vän att omfamna, i ljus som mörker.
På nästa sida ser du en dikt ur Dan Gerells senaste bok ”Blodblad”. Den förra, ”Hålrum”, gavs ut via ett förlag.
– Den här gången går jag via en publiceringstjänst. Syftet är inte att sälja många exemplar. Jag har lagt ned dom drömmarna. Eller, jag kanske inte riktigt har haft några. Nu är de viktigaste att sätta ord på sådant som beskriver mycket av det jag upplevt, färgats av och gått igenom, säger han.
Svärtan är påtaglig, men ljuset spricker igenom
Att kroppen förändrar sig och gör motstånd när man passerat 70-årsåldern, har Dan förlikat sig med. Att bli ansatt av en depression som pensionär har varit svårare att acceptera.
– Jag fick två hjärtinfarkter i höstas och det var tufft, men att inte må bra i själen är mer komplicerat. Det är så lätt att skriva ut medicin som en enkel lösning, och jag klandrar inte läkarna. De gör nog så gott de kan, med den lilla tid som de kan ge varje patient.
– Men det räcker inte med att bara medicinera, man måste angripa de verkliga underliggande problemen.
För Dan är det en mängd olika faktorer som spelat in. Mycket som legat och grott men inte kommit upp till ytan, beteenden som varit bekymmersamma, en längtan efter någon slags förlösning, obearbetade händelser från förr.
– Det som varit till störst hjälp för mig var en veckolång kurs om att möta sig själv på djupet, där mycket gick ut på att återknyta bekantskapen med sitt innersta, förstå sig själv på djupet.
– De terapeutiska metoder som används är kraftfulla och det var omtumlande men oerhört renande att utsätta sig för dem.
Det är söndagseftermiddag och lövens färger vittnar om att sommaren börjat dra sig tillbaka. Dan och hans fru Maggie bjuder på kantarelltoast och té. Det är varmt och ombonat i deras hus, rött och med vitmålade knutar, i Öje, på landet några mil från Härnösand.
Några hundra meter länge bort tar vägen slut.
Här hörs nästan bara tystnadens ljud.
– Vi har bott här i sju år och älskade stället från första stund vi såg det, säger Dan och Maggie nickar instämmande.
– Att bo, inte nära utan mitt i naturen är en ynnest.
Dan Ragnar Gerell föddes i en högreligiös familj och hur det var, den kamp han gick för att slå sig fri har han skildrat i en tidigare bok.
– Jag förlorade min tro, och det som skedde i barndomen gjorde djupa avtryck i mig. Jag tog avstånd från all religiositet, men numera är jag engagerad i kyrkan på olika sätt, sjunger i Stigsjökören, är aktiv i kyrkorådet och kyrkofullmäktige, och tycker att Svenska kyrkan gör mycket gott som är värt att försvara och bevara.
Under nästan hela sitt yrkesverksamma liv jobbade han som journalist, med Sveriges Radio som huvudsaklig arbetsgivare.
I januari 1980 var han en av de första medarbetarna på Radio Västernorrland.
– Jag började som reporter, senare blev jag redaktionschef. Men längst tid jobbade jag på Utbildningsradion. Sammanlagt blev det 37 år på radion, innan jag gick i pension.
Även om han som 18-åring vann en lyrikpristävling i Sundsvall valde han ändå det talade framför det skrivna när det kom till yrkesbana. Men litteraturintresset har alltid varit starkt. Han tillhörde tidigare styrelsen för Norrländska litteratursällskapet, har varit ordförande i Ludvig Nordström-sällskapet och ledde Litteraturfestivalen i Härnösand 2019.
– Nu är jag med i en redaktion som jobbar med en antologi om Västernorrland, från 1850 och till våra dagar.
– Jag har ibland tänkt på att lägga ned allt, särskilt det här med Facebook. Jag kan bara inte låta bli att skriva, uttrycksbehovet är så stort.
Och jag har rätt att vara är den jag är, det faller sig naturligt att ibland berätta väldigt öppet och utlämnande om mina erfarenheter, mitt eget liv.
Hunden Yrsa vill ut. Dan släpper ut henne på gräsmattan i den stilla, rogivande idyll som är hans och Maggies.
Det skymmer. Hösten är här. Luften är hög och klar.
Yrsa jagar efter en boll, Dan – med en ljus hatt på huvudet – tittar på henne och ler.
– Yrsa betyder så mycket för mig, säger han. Hennes energi och glädje smittar.
Ibland är livet snällt, men det är ingenting att ta för givet.
När sinnet mörknar och bröstet spänns, betyder en lekfull hund och en förstående livskamrat ännu mer än annars.
Och så orden, förstås.
