Månadens bilder är lite av en uppföljning till förra månadens bilder. Den svartvita är tagen 1956 på Södra Brännan, troligen på senvåren.
Den suddiga figuren i förgrunden är jag, knappt tre år gammal. I bakgrunden ser man en av ladorna som hörde till torpen vid Eriksdal/Kapellsberg samt backhoppningstornet på Kapellsberg. Färgbilden är tagen nästan exakt på samma plats en septemberdag 15 år senare.
Namnet Brännan på stadsdelen omnämns under början av 1600-talet i samband med att staden anlägger nya vretar. Stadsvretarna var små åkerlappar som staden överlät med besittningrätt till invånarna där de kunde odla till husbehov. Det man odlade behövde inte tullas, till skillnad mot de grödor som odlades av bönder som bodde utanför stadens gräns. Ordet brännan antyder att det kan ha varit svedjejord, alltså att man kontrollerat brände av skog till odling. Under 1600-talet hittar man också namnet Stormyren, ett område som så småningom kom att kallas Myran.
Stadstullarna avskaffades 1810 och därmed fanns det inte något behov av tullstaket eller särskilda odlingslotter. Under 1800-talet anlades flera gårdar på de gamla vretarna, bland annat Myrans herrgård. Den byggdes 1860 av grosshandlare Svante Johan Hamberg, och från gården arrenderades i slutet av 1800-talet mark till växthus. De flyttades så småningom till Brunnshusgatan som Andersohns handelsträdgård.
Brännans villabebyggelse kom till i etapper från slutet av 1800-talet. Förebilden var de nya villaområden som växte fram runt Stockholm. I början på 30-talet gick gränsen mellan stadsbebyggelsen och landsbygden vid Allévägen och övre delen av Villavägen (som på den tiden kallades Bergsstigen). Lågkonjunkturer och dyrtider innebar att det kom att dröja till tiden efter kriget innan nybyggena riktigt tog fart; Gamla Karlebyvägen, Torngatan och Vangstagatan, sedan Grönkulla och Geresta.
Gården Eriksdal fick sitt namn efter räntmästare Erik Renström som hade sina ägor där i slutet på 1700-talet. Mellan Eriksdal och Kapellsberg fanns några torpställen när jag var barn, bland annat Vestlundska, Nordlundska och Bergmanska torpen. Det fanns djur på gårdarna till mitten på 60-talet, och naturligtvis såg man hässjor på lägdorna. Ladan på bilden revs i slutet på 50-talet när radhusen på Smultronvägen och den nya vattenreservoaren byggdes.
Det var en häftig tid att växa upp i. Populärt söndagsnöje för mina föräldrar var att promenera och se hur den nya stadsdelen växte fram. Hade man tur avslutades promenaden i Punkthuset, i bästa fall med godis från Bohlins kiosk eller fika på kondiset som fanns i huset något år. Sedan man byggt delen av Brännavägen mellan Vangstagatan och Frideborgsgatan (synnerligen spännande för en grabb i förskoleåldern att spana in grävskoporna!) så snyggade man till grönområdet med en grusplan och lekpark; rutschkana i plåt, gungbräde och en karusell som knappast skulle vara godkänd enligt dagens krav med tanke på risk för personskador. Vi åkte tills vi kräktes, skrubbsår hörde till vardagen – men kul hade vi!
Hoppbacken man ser till höger byggdes av Brännans IF 1944. Den 8 mars invigdes backen inför en jättepublik, hela 1500 personer. Legendariske Sven Selånger (1907- 92) hade ritat backen och gjorde även invigningshoppet. Selånger var en av de verkliga kändisarna i svensk idrott med OS-silver 1936 i Garmisch-Partenkirchen och VM-guld Innsbruck 1933, förutom 8 SM-guld i backhoppning och ett i slalom. Kapellsbacken var en av flera anläggningar i Härnösand, bland annat i Specksta, på Sälsten och inte minst ”Polis”, Polstjärnebacken på Hälletorp. Kapellsbacken revs samma år som Speckstabacken, 1956, alltså bara några månader efter att bilden togs.
Under 1970-talet försvann de sista spåren av lägdorna nedanför Kapellsberg när man anlade kolonilotter. Det som var vall och sly på färgbilden blev uppodlad mark, kanske en sentida variant på stadens vretar där invånarna kan odla för husbehov. Och på samma sätt har även kolonilotterna bebyggts.
Allt går igen, så att säga.
