När en ska åka på besök hos en äventyrstillverkerska, passar det ganska bra med ett grått och blött väder. Mest för att stämningen sätter sig liksom redan utanför huset, men också för att spåren av säsongens festligheter redan hittat sin plats. På trappen står lyktan som skvallrar om dagens tema – Halloween.
Anna-Karin Norberg har många strängar på sin lyra, och nu har hon sin högsäsong. Halloween.
– Det började som en spontan grej för tjejerna här hemma i huset 2019, säger hon
Anna-Karin börjar så smått att inreda övervåningen i uthuset. Rekvisita byggdes, karaktärer tog form och framförallt – en story skapades…
Att lista ut klurigheter åt nyfikna barn verkar ha gått och blivit en riktig succé! Vissa säsonger gick hon 13 visningar på sin egen fastighet. Det är ganska många när det ska ske intill själva helgen som firas.
Med åren har vissa karaktärer vuxit fram och de har stående närvaro i Anna-Karins äventyr. Gårdshushäxan till exempel. Hon är lite stygg, ganska lurig och hittar på så mycket tok. Sånt tok som barnen måste hjälpa till att lösa.
Husspöket bor på övervåningen i huset och håller ordning i huset med olika varningar
Källargubben har skymtats, fastän det är ytterst ovanligt. Han är nämligen rätt blyg. Men han kommer med små meddelanden till barnen via tvättnedkastet inne i huset.
Och sen är det ju Spöktussarna. Dessa ljuvligt söta små tussar som hjälper till på vägen. De här figurerna, de har också blivit en bok.
– Inspirationen kommer ur att min dotter hade svårt att sova om nätterna som barn, säger Anna-Karin. Och när Spöktussarna mystiskt försvinner, då är det bara en otroligt superkraft att inte kunna.
Hon ler lite finurligt. Att skapa mystik, ett utlopp för fantasi, magi och spänning är en hjärtesak för Anna-Karin.
På vindsvåningen ute i gårdshuset står utställningen igång. Det hänger små upplysta spöken i trappen på väg upp. Det knarrar i trappsteg, golv och dörrar. Ur taket klättrar en läskig figur med röd spindelväv på masken. Längre in hittar vi spindlar, väv och gift… Detaljerna fördjupas ju mer du går runt. “Åke” – ett skelett, sittandes på en pall i hörnet
– Du minns väl “IKA i Rutan”? refererar hon och fnittrar till.
Ja, jo. Det gör jag. “Åke”. Jag visste aldrig vart jag hade honom. Som barn alltså.
– Det är roligt, säger Anna-Karin. För de senaste åren är det väldigt många vuxna som vill följa med på äventyren. Det går väl till viss del, men det här är framförallt för barnen.
Att hennes äventyr är eftertraktade, råder ingen tvivel. Ledtrådarna på gården, om att här ska firas, börjar tidigt. Små installationer, lyktor, stämning. Och redan nu är tillverkningen av amuletterna för året igång.
– Barnen ska få med sig en liten gåva efter att äventyret är avklarat. Det brukar vara uppskattat, säger hon. Då kan de tänka tillbaka på den där magin från just den där kvällen.
– Men det är bara inbjudan som gäller, meddelar hon. Annars fungerar helt enkelt inte logistiken
För på självaste 31 oktober, då står hon endast vid dörren och pytsar ut godis till barnen som kommer och knackar på. Klädd eller utklädd?
Jag vet inte. Hon avslöjar inte det. Än.
