Torrdockan hos Gustavsviks varv stod klar 1921 – hundra år senare är aktiviteten fortsatt hög. Yippie besökte jubilaren och fick en inblick i verksamheten.
Den troligen längst norrut belägna torrdockan i världen som är i bruk än i dag.
Historien bakom:
Vid sekelskiftet år 1900 fanns det 160 stridsfartyg i Sverige. De flesta förlagda i Karlskrona och Stockholm. Men landets kustlinje sträcker sig som bekant längre än så, och på den tiden låg våra norra kustlinjer oskyddade, något som var bekant sedan rysshärjningarna 1721.
Under hösten 1914, strax efter första världskrigets utbrott togs ett beslut i riksdagen att en örlogsdepå skulle byggas för att säkra vattnen i norr. Placeringen skulle ligga någonstans mellan Hudiksvall och Umeå.
Då som nu när en större satsning ska göras var det många som slogs om placeringen. I Härnösand presenterade man fördelen med en placering i den nedre delen av Ångermanälven. Läget var av strategiska skäl det bästa, och istiden låg på endast 85 dagar per år jämfört med 120-173 dagar hos de andra föreslagna platserna. Dessutom fanns i Gustafsvik det rätta djupet nära land som gjorde att de största fartygen kunde komma in i den torrdocka som behövdes.
Det som skulle byggas var en replipunkt, alltså en skyddad plats dit stridande enheter kunde dra sig tillbaka för att reparera flottan och vara en plats där fartygen kunde ligga beredda om det skulle bli ett skarpt läge. Detta i skydd av befästningar på Hemsö.
Spaden sattes i marken 1916 och under hösten 1921 var hjärtat i anläggningen klar – den enorma torrdockan som innebar att flottans största fartyg kunde tas in och repareras. Sommaren därpå var förläggningar för manskapet byggda och del ett i projektet avslutas. Hela anläggningen hade då kostat 3,5 miljoner kronor, vilket omräknat till dagens summa landar i ungefär 95 miljoner kronor. Senare under åren 1939 – 1942 lades byggnader till och området ser ut ungefär som det gjorde då. Torrdockans längd har förlängts under åren och mäter nu upp en imponerande 165 meters längd med en bredd på portöppningen som mäter hela 21 meter.
Men hur är det i dag 100 år senare?
De nya ägarna sedan ett år tillbaka heter Hans-Erik Flodin och Mona Olsson. De sitter med varsin kopp kaffe i det som en gång var en matsal för arbetarna på området. Som mest arbetade 150 man här under 1960-talet. Då sjöd området av liv och verksamhet, försvarsmakten hade lämnat och andra aktörer klivit in. Byggnader har tillkommit under åren och moderniserats, men med dagens mått mätt skulle en hel del av inredning och byggnadsstil kunna kallas retro, något som Hans-Erik och Mona tagit fasta på. En stenkaka, eller 78:a varvsskiva snurrar på den gamla vevgramofonen och tangon ”Adios muchachos” med Tobis & hans solister sätter en skön stämning i rummet.
– Det är härligt med tango, eller hur hälsar Mona och häller upp en kopp kaffe.
Hon håller på att bygga upp ett kafé i matsalen, och då utrymmet är mer än generöst finns plats för alla de fynd hon gjort på området. En sjökaptensuniform samsas med koskällor och väggarna berättar historier från förr. Det känns hemtrevligt och det finns mycket att titta på.
– Det ska skildra varvets 100-åriga historia, och mycket av inredningen kommer härifrån. Det blir ett slags ”kafémuseum” som öppnas till våren. Fast redan nu kan jag börja ta emot slutna sällskap säger Mona.
Varvet är en intressant plats att besöka, men samtidigt är det en industriarbetsplats och därför inte lämpligt att folk rör sig fritt inne på området, det där är något som vi kommer lösa på något sätt säger Hans-Erik. En lösning är att vi förbokar in sällskap, klubbar, föreningar då vi kan hålla koll.
– Det är stundtals väldigt mycket aktivitet på området och glädjande är att den ökar.
Torrdockans unika läge gör att alla de större båtarna i norr som behöver besiktigas och göras översyn på, kommer till oss.
På dagen för Yippies besök ligger bogserbåten Bull inne för besiktning. Hon är stationerad i Sundsvall till vardags, och skepparen ombord tycker att det är skönt att slippa åka till Stockholm där annars den närmaste torrdockan ligger som kan ta emot bogserbåten. En kontrollbesiktning av så stora fartyg, görs precis som med bilar, regelbundet.
– Efter Bull kommer en bogserare från Piteå sedan en färja från Umeå som ska ligga här någon vecka, och sedan rullar det vidare, det är hög aktivitet här ute, och det är nog ett rekordår i år säger Hans-Erik när vi går ner i pumphuset.
– Kan väl också sägas att vi har haft storfrämmande här med fraktfartyget Vagenborg 125 meter långt och 22 meter brett som behövde hjälp med sönderrostade rör i ett av lastrummen.
Året i torrdockan inleds i mars månad och fortsätter in på senhösten. Ungefär 20–25 båtar per år men aktiviteten pågår året om. Det är isläget som bestämmer över torrdockan. Men det finns väldigt många andra stora byggnader där möjligheter finns för aktiviteter.
– Vi har färdigställt pontoner som blivit en pråm, och vi kan lyfta in båtar på 60–70 ton. som vi kan ställa inomhus, och vi har bland annat stora utrymmen 100×60 m plus en maskinhall 70×20 m därmed är vi också öppna för andra idéer berättar Hans-Erik när vi kommit ner till botten av det imponerande pumphuset.
Här nere står kraftfulla motorer som levererar 2460 hästkrafter vilket behövs för att tömma hela torrdockan vilket tar en dag. En kubikmeter per sekund! Maskineriet är gammalt, men är kraftigt dimensionerat för att hålla. Det märks att Hans-Erik trivs härnere.
– Jag har varit 28 år i marinen och tycker om den här miljön. Jag har även drivit vindkraftsprojekt i 30 år, var med att starta och skapa förutsättningarna för Viksjö vindkraftprojekt och har för i övrigt skapat förutsättningar för 1 300 MW vindkraft, vilket är lika mycket effekt som Barsebäck. Men jag har nu trappat ner, har tröttnat på de långa handläggningstiderna och överklaganden så jag har sålt 90 procent av det innehavet, nu satsar jag på varvet, och det känns kul.
Varken Hans-Erik med sina 77 år nästan eller Mona som är 69 år är sådana personer inte sitter hemma och rullar tummarna. Idag finns 6 anställda plus inhyrda när det behövs på varvet.
Med tanke på att det finns ett större antal mer eller mindre tomma byggnader på området där många nya projekt kan rymmas, blir det kanske återigen en plats där industrin kan växa till sig igen.
– Du vet, det finns många spännande nya tekniker att använda för att möta dagens behov när det gäller hållbar miljöteknik, större anläggningar som vi skulle kunna bygga här då plats finns, säger Hans-Erik och ser förväntansfull ut inför framtiden.
