Alfhild Agrell med en egen plats i närheten av konsthallen är en av Härnösands mest lysande författare. Hon kunde på sin tid mycket väl mäta sig med både Strindberg och Ibsen. Men efter några år på topp vände vindarna. Och tidsandan, framför allt männen kunde inte acceptera Agrells radikala pjäser. Och hon som spelats mer än Strindberg på Dramaten kunde inte längre få sina verk antagna.
Det är känt att Alfhild Agrell under 1880-talet var en mycket uppskattad och uppmärksammad dramatiker. Hennes pjäser var radikala. Vid denna tid då kvinnan vare sig hade rösträtt eller var myndiga var jämlikhet mellan könen en mycket radikal idé. I sina dramer behandlade hon med stor dramaturgisk skicklighet kvinnors och mäns olika livsvillkor, tidens sexualmoral och ogifta mödrars situation.
Alfhild Agrell hette Martin i efternamn när hon föddes i Härnösand. Hennes far var konditor och affärerna gick bra. Men hon var förmodligen rätt så hårt hållen.
När fadern dog gifte hon sig med den tio år äldre köpmannen Pehr Albert Agrell. De flyttade till Sundsvall där hon bland annat engagerade sig som amatörskådespelare. Och konkurrensen mellan Härnösand och Sundsvall kommer också fram i en av de pjäser hon skrivit kallad ”Småstadsliv” som också spelats av Bäverteatern i Härnösand.
Det är i Stockholm som de mesta och bästa av det Agrell skrivit blivit till. För 1876 flyttade hon och maken till Stockholm då Agrell blev ombudsman i Stockholms köpmannaförening.
Kunskapen som amatörskådespelare tog hon med när hon själv började skriva dramatik. Hon debuterade 1881 med en enaktare och skrev under resten av samma decennium fem dramer, bland dem Räddad, Dömd och Ensam. Pjäser som på olika sätt tog upp den ojämställdhet och orättvisor det fanns mellan kvinnor och män. Dessutom den komiska pjäsen Småstadsliv som ju handlar om konkurrensen mellan Sundsvall och Härnösand. En rolig och dråplig pjäs som skiljer sig väsentligt från hennes andra dramatiska arbeten.
Räddad räknas nog till det största mästerverket där vi får träffa en kvinna som inte kan lämna sin hänsynslöse make eftersom det skulle innebära att hon förlorade sitt barn. Hennes situation fyller henne med hat och bitterhet mot maken, samtidigt som kärleken till sonen tvingar henne att låtsas vara den hustru som mannen vill ha.
Räddad spelades på Dramaten 26 gånger. Fler gånger än Strindbergs pjäser spelades under 1880-talet. Dessutom sattes den upp i Göteborg, Köpenhamn, Berlin och London.
Men tiden ändrades. Intresset för jämställdhet svalnade och Alfhild Agrell kunde inte längre sälja sina pjäser och än mindre få dem uppsatta. Men hon gav inte upp, i stället började hon skriva annat. Under pseudonymen Lovisa Petterqvist skrev hon två humoristiska dagboksromaner, I Stockholm (1892) och Hemma i Jokkmokk (1896). Båda blev mycket populära och trycktes i flera upplagor.
Även Strindberg lämnade sin realism och skrev helt andra verk.
Alfhild Agrell började också att skriva reseskildringar, noveller och framför allt från Ångermanland och Jämtland. En samling kallad Nordanfrån, som trycktes i flera utgåvor, skrev hon under pseudonymen Stig Stigson. Kanske ett manligt namn underlättade intresset.
På det privata planet höll inte äktenskapet med den tio år äldre ombudsmannen, utan det slutade med en skilsmässa, något som var betydligt ovanligare än idag.
Inkomsterna minskade och hennes kändisskap glömdes bort. Med allt mindre inkomster fick hon svårt att försörja sig, blev sjuklig och avled 1923. Hon ligger begravd i sina föräldrars grav på Säbrå kyrkogård.
Men nu långt efter hennes död är hon återupptäckt och hennes geni har återupptäckts. Genom Alfhild Agrellsällskapet så minns man hennes storhet. Och nu är det inte bara pjäserna som getts ut i en samlingsvolym som uppmärksammas. Utan även hennes övriga verk. I vår sysslar sällskapet bland annat med högläsning av boken Lovisa Petterkvist på resa.
