Klas Östman

Klas Östman valde Leksand i stället för Örnsköldsvik när han skulle gå hockeygymnasiet.
– Jag var lite rädd för konkurrensen i Ö–vik, säger han.
Någon stor karriär som spelare fick han inte. Däremot har han en pågående som elittränare.

Hur var det att växa upp i Hälletorp?
– Det var fantastiskt bra. Vi var ett kompisgäng som både spelade fotboll och hockey tillsammans i Murberget. En bekymmerslös tillvaro, som jag minns det.

Varför blev det Leksand när du skulle gå på hockeygymnasium?
– Min bekvämlighet avgjorde. Jag kom in i Örnsköldsvik också men ryggade för konkurrensen i MoDo–land och då blev det så att jag tog Leksand i stället, där jag gått i hockeyskolan några år. Med facit i hand skulle jag nog ha tjänat på det som spelare, om jag valt Örnsköldsvik i stället och härdats.

Det lyfte aldrig riktigt som spelare. Sista A–lagsmatchen gjorde du i Häradsbygden i tvåan som 23-åring. Hade du redan då börjat fundera på att bli tränare?
– Jag tyckte inte om att bli tillräckligt trött så jag lade av och hade väl tänkt en hel del på hur tränare var och hur de gjorde. Jag hjälpte till med Leksands sommarhockeyskola och fick sedan träna ungdoms– och juniorlag i Leksand. Det var på den tiden en juniortränare inte hade en hel stab av medarbetare omkring sig utan skötte det mesta själv, så det var väldigt lärorikt.

Varför blev det sedan Linköpings HC?
– Johan Hemlin var sportchef här då och ville sluta bygga A–laget på enbart värvade spelare utan satsa mer på att fostra egna seniorspelare. Jag såg det som en inspirerande utmaning och det var kittlande att få skapa något från grunden. Det var häftigt att vara med om det man kan likna vid en nybyggaranda. Men att komma från hockeynästet Leksand till Linköping kändes nästan som att flytta till New York. Så stora var skillnaderna.

Via juniorlag fick du rollen som assisterande coach i SHL för både Frölunda och Linköping – och i schweiziska EV Zug – innan du 2021 blev huvudtränare för Linköping. Och på den vägen är det.
– Jag tror på ett ledarskap där man ger stor frihet åt individen och inte bränner för många broar. Att det skapar hållbarhet och framgång. Sedan har jag väl blivit alltmer cynisk de sista åren och inser att det handlar mycket om resultat, för att få fortsatt förtroende.

Är det stor skillnad mellan elittränaren Klas Östman och privatpersonen Klas Östman?
– Jag försöker alltid vara mig själv, det är sällan lyckat att spela någon roll. Men jag är betydligt mer noggrann och ordningsam som tränare än jag är hemma. Det kan min sambo bekräfta…

Vilka ledare hade stor betydelse för dig som ung?
– Jan ”Mellis” Nordqvist. Han tränade mig i fotboll som grabb och han var före sin tid med det att inte vilja vinna till varje pris utan att främst vilja utveckla oss spelare. Ju äldre och klokare jag blivit, desto mer inser jag hur duktig ”Mellis” var. Sedan hade jag även Stefan Ågren – jag tror att han hette så – som hockeytränare i Älgarna. Han var en sån som brydde sig om alla och skapade skön stämning. Det gjorde också stort intryck på mig.

Finns det någon spelare från Härnösand den här tiden som du såg upp till?
– Ja, Jan Arne Öman. Det är den bästa hockeyspelare jag sett i Härnösand. Han kunde ha spelat på en betydligt högre nivå än han gjorde.

Hur ofta är du i Härnösand numera?
– I alla fall två gånger om året. Mina föräldrar bor kvar i stan.

Om du skulle ta med goda vänner till Härnösand, vad skulle du visa dem då?
– Semlorna på Gulf och så Smitingen! Men jag skulle visa dem stan på sommaren, det är som vackrast där då.