Det var finbesök så sent som i november i Härnösand. Anledningen?
– Jag har ju kvar både brorsan och morsan i Härnösand. Tillsammans med mina tre söner reste vi från Göteborg, så att vi alla kunde fira mamma Anita som fyllde 90 år.
Du har ju lämnat Härnösand två gånger som ung? Vad var det som drog?
– Alla kompisar försvann ju helt plötsligt när vi gått ut gymnasiet 1977. De drog till Umeå, Uppsala eller Stockholm. Jag åkte till Göteborg för att hälsa på en snubbe från Östersund som jag lärt känna. Staden Göteborg kändes helt exotisk och spännande för mig. Det var maj, våren stod i full blom och jag fick fast anställning som skötare på Lillhagens sjukhus direkt. Fast jag hade fast jobb i Härnösand, så fick jag flyttbidrag från Arbetsförmedlingen till Göteborg. Onekligen andra tider!
Och så blev det blev en andra tur 1982?
– Ja, jag hade träffat en tjej som kom in på Lärarhögskolan i Härnösand, så då blev det en tur tillbaka tills den kärleken tog slut, men förälskelsen med Göteborg höll, så jag återvände och sen dess har jag blivit kvar.
Du blev skådespelare efter några år som skötare. Av en slump?
– Ja, tänk. Jag hade en dröm om att bli författare. Skrev ganska mycket. Men så var det en granntjej som ville ha sällskap till en teaterskola för att söka in på en ny teaterutbildning. Resultatet var oväntat. Jag kom in, inte hon. Så började min teaterkarriär. Och tur var det. Jag är en lagspelare. Funkar bäst i grupp där man kan överraska varandra kreativt. Författare är ett alldeles för ensamt jobb för mig.
Teater Trixter var du med om att starta på 1990-talet. Hur har det varit att leva på skådespeleriet?
– Det var tufft att starta en fri grupp och säkert ännu svårare nu. Vi levde på intäkter, på bidrag, klarade två uppsättningar per år och fick stämpla där emellan. Egentligen går det inte, det blev skulder till fogden och annat jobb för att betala tillbaka.
Känd från TV! Du har både skådespelat, gjort film och tv-serier?
– Största rollen är väl i Johan Falk-filmen ”Alla råns moder”. Jag har även varit med i Häktet, Hallonbåtsflyktingen och Springfloden samt flera andra roller. Får ofta frågan vad som är roligast? Film eller teater? När teater är som bäst i kontakt med publiken är det oslagbart. Men film är en annan kvalité. Visst är det mycket väntan, teknikrepetitioner, men när det är tagning är det bara att ladda. Här och nu.
Hur ser du på din karriär?
– Det bästa har varit alla pjäser jag och mitt ex, Petra Revenue, har skapat. Hon som pjäsförfattare, jag som skådis och regissör. Det bästa jag gjort är väl som regissör pjäsen ”Begravt barn” av Sam Shepard, en av USA:s främsta dramatiker och som skådis i ”Full or Love” – också Sam Shepard.
Nu är du en 68-årig pensionär, men kallar dig Jobbonär, eller hur?
– Ja, pensionär är väl ingen identitet. Jag är skådis och numera hundra procent en personlig assistent. Funderar på att gå ner till sjuttiofem procent. Vi är ett gäng som kallar oss ”Järngänget” och möts runt Järntorget i Göteborg. Vi planerar att dra i gång något nytt teaterprojekt. Inget är bestämt, men vi har många idéer på gång.
Och så var det Härnösand. Vad saknar du?
– Härnösand är inte bara en plats utan också en tid. Saknar familjen, men det är med ett visst vemod jag lämnar. Jag säger att jag åker hem till Härnösand från Göteborg. Och säger att jag åker hem från Härnösand till Göteborg. Så det är med blandade känslor. Fast Härnösand var perfekt att växa upp i.
