Mjukstart är modellen

I Folkhälsomyndighetens senaste rapport om pandemins påverkan på den psykiskahälsan i samhället kan man än så länge bara se små förändringar. Men hur ser det ut bakom siffrorna – ute på fältet? Över värmande koppar på Engströms möter vi Karin Nordhage, psykolog på barn- och ungdomspsykiatrin i Härnösand

Vi backar bandet till starten av pandemin. På grund av det stora trycket på BUP med många patienter i akut behov av behandling var det uteslutet att ställa in någon del av verksamheten. När många branscher gick över till arbete hemifrån fortsatte Karin och hennes kollegor att träffa patienter öga mot öga, ibland med munskydd och visir.
– Just munskydd har varit besvärligt då ansiktsuttryck kan vara avgörande för att jag och patienten ska förstå varandra, förklarar hon.
När vi diskuterar den relativt positiva rapporten kring psykisk ohälsa som Folkhälsomyndigheten släppte i september uttrycker Karin givetvis lättnad – men höjer ett varningens finger. Hon tycker att Sveriges coronastrategi med få nedstängningar har varit rätt väg men ser framtida orosmoln över bland annat elever som tvingats att studera på distans:
– Självständigt arbete hemifrån som exempelvis distansundervisning kan vara besvärligt för vem som helst. Det är inte alltid lätt att planera sin dag med studier, lunch, pauser. Jag upplever att elever med till exempel ADHD har farit extra illa av att plugga själva hemma då de generellt behöver tydlig handledning. Det är samhällets plikt att se till att varje elev har förutsättningar att klara skolmålen, men jag är orolig för att vi kommer att se en ökning av elever som inte fixar det under kommande år.

Att det är svårt att förutse restriktionernas effekter märkte hon bland annat i samtal med patienter med autism som i starten av pandemin kunde uttrycka lättnad över det minskade sociala trycket och att skolarbetet blev lättare att sköta.
– De kunde senare säga att de faktiskt saknade människor, något de aldrig hade upplevt tidigare. Det visar verkligen betydelsen av de där enkla mötena som arbete, skola, mathandling och liknande ger. Alla behöver människor.
På frågan om det verkligen går att slå fast att alla behöver andra människor är Karin helt trygg i sitt svar:
– Ja, det gör det. Vi föds skrikande för att knyta till oss omvårdnad. Att få träffa klasskamrater, kollegor, hälsa på butikspersonalen eller någon på gatan ger oss ett sammanhang. Mänskliga kontakter, även de ytliga, är ett kitt i samhället.

Det för oss in på en eventuellt ny riskgrupp, nu när vaccinen tillåter oss att öppna upp samhället igen: de som känner en oro för att återgå till livet de hade innan pandemin. De som fått vila från det snåriga sociala spelet och nu känner stress och krav hopa sig inför återkomsten till kontoret, skolan, gymmet, föräldramöten och andra tillställningar.
– På BUP arbetar vi ofta med social fobi. Sedan finns ju alla de som inte behöver vård men som kanske har utvecklat en oro och ängslan på grund av distanseringen. Jobb hemifrån, inga släktmiddagar. Vi har kunnat beställa allt vi behöver på internet. Rädd har blivit räddare.
Karin beskriver en social tröskel och hur viktigt det är att man inte fastnar bakom den, speciellt om man lever ensam. Hon tar upp nedstämdhet, ångest och sömnsvårigheter som exempel på problem man kan drabbas av om man stannar i isoleringen. Hon pekar delvis på arbetsgivarnas ansvar. Hon tycker de ska vara flexibla när det gäller valet mellan arbete på kontor eller hemifrån, men att ansvaret absolut inte bör läggas helt på den anställde. Att man samlar personalstyrkan då och då är viktigt, precis som att fler rutiner återkommer i våra liv.

För att man själv ska kunna bryta mönstret av isolering säger Karin att det går att tänka som med fysisk träning, att man behöver delmål.
– Om man till exempel vill bli bra på löpning så drar man ju inte ut och springer en mil direkt, utan det handlar om att steg för steg utmana sig själv i lagom takt. Börja inte med att hålla en föreläsning utan ta dig ur hemmet på en promenad bara. Gå till en butik och hälsa på personalen. En övning man kan göra är att köpa en vara och sedan lämna tillbaka den.
Innan vi skiljs åt skiner hon upp när hon ger ett sista enkelt tips att ta med sig ut i höstrusket:
– LE! Sök ögonkontakt med ett vänligt leende. Det händer massor i din omgivning och i din hjärna när du ler. Gå inte miste om de små sociala belöningarna.