”Det är viktigare att våga än att backa av”

Det var en kusin till Helén Lundquist Dahléns mamma som fick henne att intressera sig för piano.
– Vad kan jag ha varit? Tio, elva år. Mammas kusin var 17 år äldre än mig och jag blev helt fascinerad av hans spelande.
Där startade Heléns musikresa som fortsätter än i dag och som bland annat gjort henne till Årets Körledare i Sverige 2020.

Det skulle dröja något år efter den där speciella wow!-händelsen innan Helén fick ett eget piano.
– Då hade jag hunnit teckna pianotangenter på en lång pappersremsa som jag tejpade upp på ett bord och övade på, säger hon och ler åt minnet.
Den målmedvetenhet som hon gav uttryck för då har inte mattats med åren. En annan av hennes ständig följeslagare är otåligheten.

I dag bor Helén i Nyland i Ådalen tillsammans med sin man, konsertorganisten Håkan.
Detta i ett högt, ståtligt hus uppe på en höjd med utsikt över samhället och Ångermanälven. Ett hus från förra sekelskiftet – ursprungligen ett flerfamiljshus – som de lagt ned oräkneliga timmar och mycket kärlek på att renovera till en unik skapelse, sedan de köpte det 2009.
– Man måste nog vara lite tokig för att ge sig på något sånt här, skrattar hon.
Men vi är väldigt nöjda med hur det blivit.
Tror nå´n det.
Huset är magnifikt, med översta våningen inredd som en orgelsal och med takhöjd därefter.
Men de flesta av vardagarna tillbringar Helén i Härnösand, som utbildningsledare på Härnösands folkhögskola.
2012 var första året för henne på Musiklinjen Kappelsberg, Operastudion och Danslinjen.
Och på fritiden leder hon Örnsköldsviks kammarkör – inne på tjugonde året med den – vilket innebär att det blir många mil i bil varje vecka.
– Men jag tar det. Jag får ut så mycket av allt kuskande i form av glädje och kreativitet.

Det går cirka 400 elever på Härnösands folkhögskola.
Hälften av dem studerar musik och dans.
Och de flesta av dem kommer från orter utanför kommunen.
– För många är folkhögskolan lika med att flytta hemifrån och klara sig själv. Det blir en väldigt speciell tid för dem, säger Helén.
I hennes arbetsuppgifter ingår att sitta i ledningsgruppen som hanterar övergripande skolfrågor, personal– och budgetansvar, planering och hantering av utvecklingsfrågor.
– Det har med åren blivit alltmer av administrativt arbete, särskilt i fjol när jag var tillförordnad rektor.
– Men jag har ändå rätt mycket av undervisning och rekrytering och antagning av studerande.
Hon pratar varmt om folkhögskolan som studieform.
– Den är fri och obunden och därmed så spännande och inkluderande. Jag kan, från hjärtat, säga att jag tror att alla som går här känner sig sedda. Vi har ett helt lärarlag som ser varje individ och försöker utveckla alla och få dem att växa.
– Att jobba med människor, att se dem utvecklas. Det är något av det bästa man kan göra. Det får en att känna både inspiration och tacksamhet.

Ursprungligen är Helén från Örnsköldsvik men mellan 1990 och 2001 bodde hon och ­Håkan i Härnösand.
– Det var väldigt intensiva år men samtidigt en otroligt glädjefylld tid.
– Vi var båda anställda som kyrkomusiker i Domkyrkoförsamlingen och jag hade åtta (!) körer i stan.
Plus S:t Olofs kammarkör i Sundsvall.
En av höjdpunkterna de här åren – och en av de projekt där det också var ett vågspel rent ekonomiskt – var när hon var med om att sätta upp Jesus Christ Superstar i Domkyrkan.
Över 60 personer stod på scenen och Roger Pontare gestaltade Jesus.
– Då gick vi in med en del egna pengar för att det skulle gå att genomföra. Det var en risk, men jag tror också att detta var en av de gånger jag kände att det får bära eller brista; det måste bara göras!
Resultatet blev: en stor framgång.
Alla föreställningar var utsålda.
– Sedan dess har jag aldrig varit ängslig för någonting. Jag har känt att det varit viktigare att våga än att backa av rädsla för att misslyckas.
– Det är en skön känsla och den har varit en stor tillgång. Inte minst i vårt husprojekt.
Ja, också när hon, Håkan, Fredrik Högberg och Annika Högberg slog till och köpte anrika Tingshuset i Nyland. Ett väldigt stort hus och med ett rejält behov av renovering, som de omvandlade till ett levande kulturhus som genererat massor av musik genom åren.
– Det är Fredrik som sköter den dagliga verksamheten idag och som även bor i huset, men vi äger två aktiebolag tillsammans som är kopplade till husets verksamheter, säger Helén.

För två år sedan utsågs Helén Lundquist Dahlén till Årets Körledare i Sverige.
Det är stort.
– Körsång är en djupt rotad folkrörelse i Sverige och den är tillgänglig för alla. Oavsett röst eller om man är skolad eller inte.
– När jag fick utmärkelsen blev jag förstås glad och stolt men det var också uppiggande att man inte behöver leda en kör i en större stad för att få den.
Även om det mesta i hennes yrkesroll – och uppdragen som körledare – kretsar kring musik, lyssnar hon inte så värst mycket på musik när hon är ledig.
Eller kanske just därför.
– Det mesta av lyssnandet är arbetsrelaterat.
Annat var det i unga år.
Då hörde Pink Floyd till en av favoriterna.
– Jag hade, som så många andra som var tonåringar under andra halvan av 1970–talet, även en discoperiod.
Och så upptäckte hon E.L.O med Jeff Lynne.
– Mest beroende på att de gjorde en popversion av Beethovens femte symfoni.
Det var i låten ”Roll Over Beethoven”.
– Då hade jag börjat lyssna mycket på klassisk musik och relationen till den växte sig bara starkare med åren.
När hon sedermera sökte till Mellansels folkhögskola var det först tänkt att hon skulle satsa på piano, men en lärare som hette William Jakobsson tyckte att hon skulle bli kyrkomusiker i stället.
– Jag gick på hans linje och det har jag aldrig ångrat. Jag har förresten aldrig ångrat någonting, säger Helén.

Trots att Helén inte längre är skriven i Härnösand, och trots att hon bor i sitt ”drömslott” i Nyland, är Härnösand en plats som betyder mycket för henne.
Inte bara för att hon har sin arbetsplats här.
– Jag älskar stan för naturen, för ön, för havet och för det rika kulturlivet. Jag föredrar charmiga småstäder framför storstäder och det finns mycket charm i Härnösand.
Men, en sak saknar den: en riktig bra konsertsal.
– Vi m å s t e få det där kulturhuset snart, som det diskuterats om så länge!
– Vi har ingen lokal där akustiken och förhållandena är riktigt bra för den konstmusik och opera som vi ägnar oss åt på folkhögskolan. Det finns en del musik som inte kräver ett akustiskt rum men till exempel orkester, sång, kammarensembler är helt beroende av att rummet är akustiskt för att komma till sin rätt.

När Helén tänker efter, kommer hon fram till att det egentligen bara finns e n enda acceptabel musikscen i hela Ångermanland:
– Det är Hullsta Gård i Sollefteå. Och det är ju sorgligt att det är så ställt.
– Härnösand, som kulturstad, har någonting att jobba på där och det vet politik­erna om. Vi har uppvaktat dem länge om det.
Just detta är faktiskt det enda negativa som Helén Lundquist Dahlén uttrycker under hela intervjun.
Det säger det mesta.
Både om hur s t o r hon anser att bristen på en bra spelplats är – och hur svårt hon har att fastna på problem i tillvaron.