Ebba Wikström

Hon är sjutton år, engagerad i flera olika verksamheter och redan erfaren som ledare.
Ebba Wikström är lika nyfiken och målmedveten som energisk och glad.
– Jag kan vara lite ”bossig”, säger hon. Och det är nog för att jag är storasyster. Jag är van att vara den som styr upp.

Som äldsta dotter till en mångsidig entreprenör, Hugo, och präst, Johanna, kan man annars tro att Ebba Wikström formats mycket av sina föräldrars egenskaper.
Drivet, att ta hand om andra, kreativiteten, självständigheten, ansvarstagandet.
– Nej, jag tror det är för att jag är storasyrra, säger hon igen, bestämt, och ler.
Det där med leendet upprepas ofta under intervjun, av tjejen som sällan eller aldrig saknar sysselsättning.

Hon är studenten som går på teknikprogrammet på Teknikcollage i Härnösand.
– Jag har inte riktigt bestämt mig för vad jag vill bli eller jobba med när jag blir stor. Det är himla svårt att göra det när man knappt hunnit börja leva!
– Att jag valde teknikprogrammet är för att man får lära sig mycket som kan vara bra att ha med sig sen, när man väl kommit på vad man vill jobba med.
Kanske i rollen som en framtida entreprenör.
– Jag har funderat på om det inte skulle passa mig. Jag tror det, säger Ebba.

Hon är UF–företagaren som vill rädda frukt som inte butikerna kan sälja.
– Det är ju hemskt att den bara ska kastas bort när man borde ta tillvara den! säger hon engagerat.
UF–företaget heter Juice-it.
– Idén är att göra juice av kasserad frukt och hittills är både Ica Supermarket i Älandsbro och Kiwano är intresserade av ett samarbete.

– Till 2023 ska det tydligen komma en lag om att minska matavfallet. Att ta vara på mat, inte slänga den i soporna för att ett datum gått ut, ska ju vara självklart.

Hon är ledare för den yngsta barngruppen i Härnösands Alpina.
Tidigare tävlade hon själv, inte utan framgång.
– Jag hade nog talang och det gick rätt bra till en viss nivå. Du vet, den när man måste satsa ännu hårdare för att hänga med de andra.
– Då lessnade jag lite. Jag tyckte kanske att jag inte ville lägga ned all tid på skidåkningen och inte kunna hålla med annat som är roligt.
Regelbundna veckoslutsläger och hård träning kändes inte tillräckligt lockande längre.
– Så, ja, jag slutade att tävla så där seriöst. Numera åker jag mest för kul och ställer upp i klubbtävlingar och sånt.
I stället lägger hon tid och kraft på att träna barn.
– Det är s å kul att få lära dem och se när de blir duktigare och klarar allt mer i backen och har roligt tillsammans.
En annan glädjefaktor är barns ärlighet och spontanitet.
– De ljuger nästan aldrig, säger som de tycker och det är sånt jag uppskattar.

Hon är ledare i Kyrkans Ungdom.
Inne på tredje året nu.
– Mamma är ju präst så det kanske spelar in. Jag har ju följt med på hennes jobb sedan jag var liten och det var nog rätt naturligt att jag gick med i ungdomsgruppen.
– Men ärligt, det är en jättefin miljö och jag trivs att vara i den. Det är bra sammanhållning och vi gör många intressanta saker tillsammans.
Och att bli ledare?
– Du vet, är man storasyrra så… säger hon och ler igen.

Hon är drillflicka i Härnösands Paradorkester.
– Det är coolt, säger Ebba. Att drilla är kanske det allra bästa jag vet.
När jag var ung, förklarar jag, fanns det gott om paradorkestrar.
– Ja, men du är ju gammal, säger Ebba, för nu finns det inte så många. Därför är det så häftigt att vi har en paradorkester i Härnösand.
Upp till femton gånger om året uppträder den i olika sammanhang. Däremellan är det övningar.
– Att få allt att fungera och att vara en del av en stor grupp är grymt kul. Sen tycker jag det är lite häftigt när vi gör vår grej. Det tror jag folk som ser oss tycker också.

Ja, sedan sjunger hon en del också.
Men bara som en kul grej.
Ebba Wikström tittar på mig, skrattar till och utbrister:
– Är det verkligen intressant att intervjua mig? Vem ska vilja läsa om m i g!? Jag har ju, typ, inget liv. Måste vara världens tråkigaste människa (skratt).
Men där har hon fel.