Isak Eriksson

Han blev riksspelman på fiol som 18–åring, är förtjust i allt med Sigge Fürst (1905–1984) och själv tackade han för alla gratulationer på 121–årsdagen när han i september fyllde 21 år. Det är lätt att tro att Isak Eriksson i Innerfälle utanför Älandsbro känner sig som en gammal man i en ung mans kropp.
– Njae, skrattar han, men jag är väldigt intresserad av historia.

Har du hört Isak Eriksson under en konsert, har du troligen imponerats av hans skicklighet och känsla – men också fascinerats av hans berättelser mellan låtarna, både om spelmän och kompositörer.
– Ursprunget är viktigt för mig, säger Isak.
– Vem som skrivit melodierna, vad som inspirerat till dem och allt annat som kan ge en större helhet än bara några minuters musik.
Det var med den drivkraften han spelade in sin debutskiva Bullbitn för två år sedan. En samling låtar efter, som Isak beskriver dem, bland andra ”Kônt–Ekke som var en stor jäkla byting” och Bror Eurenius som ”… hade låten (Bullbitn) efter sin mor som trallade polskan en gång när hon bakade rågbullar. Hon i sin tur hade den efter sin farfar Jöns Carlström (1796–1878).”
– Folkmusiken berättar så mycket om olika tider, förhållanden och även om olika livsöden. Att hänge sig åt den, att forska om den och hitta pärlor att spela, är fantastiskt spännande.
– Jag tycker att det är viktigt att ta del av det som varit, att dra paralleller mellan förr och nu. Det är både lärorikt och borde få oss att undvika att göra om misstag om och om igen.

Han påminner om att det är lätt att tappa perspektivet i ett samhälle där allt ska ske snabbt och det mesta kretsar kring idag och i morgon.
– Allt överflöd som finns idag, allt det där som erbjuds i centrum och i Birsta City, det står i en skarp kontrast till hur det var för bara 80–90 år sedan. Då var Sverige fattigt och många hade det väldigt tufft.
– En av mina vänner är född 1912. Att höra henne berätta om sina erfarenheter och om det Sverige som var förr, gör att jag fått många tankeställare. Vi betalar ett för högt pris för överflödssamhället och ändå brottas vi mer än någonsin med depression. Utveckling borde vara att behöva så lite som möjligt, men i överflödssamhället går vi i motsatt håll.
En annan man från en äldre generation som betytt mycket för honom, är hans morfar Torsten från Ärtrik i västra Sollefteå. Trots att han dog när Isak bara var åtta år.
– Han bodde i en liten stuga intill vårt hus, på undantag. En klok och finurlig gubbe.
2011, när Isak var elva år, började han spela fiol. 2018 hade han fått Zornmärket i silver och kunde därmed titulera sig riksspelman.
Snabbt marscherat av en man som annars tycker om att ta det lugnt och gärna gå långsamt fram, grunnande på tillvaron. Så uttrycker han sig också för det mesta på ett eftertänksamt och lätt filosofiskt sätt, men inte sällan med humoristisk underton.
Som när han på Facebook ville visa sin uppskattning för alla som kommit ihåg honom på hans 21–årsdag:
”Stort tack för alla gratulationer i samband med min 121–årsdag. Jag är härmed den äldst levande i Sverige, kanske i hela Norden.”
– (skratt) Jag skriver så mycket. Det där hade jag nästan glömt bort. För det mesta tycker jag att jag gnäller numera.
Gnäller, varför då?
– Jo, det är så mycket konstigt som sker, så många tokiga beslut som fattas. Både lokalt och nationellt och ute i världen. Är det inte om att bygga hotell på Kanaludden i stan eller lägga ned BB i Sollefteå, är det att tillåta fortsatt brytning av kalk på Gotland – trots att det går stick i stäv med alla sunda miljöinsikter. Det där beslutet om att låta Cementa fortsätta sin verksamhet, fick ju större stöd i Riksdagen än när Syriens diktator al–Assad genomförde sitt riggade presidentval. Han nådde ju bara 95 procent…
Du är med andra ord generellt mycket kritisk till politiker?
– Ja, de allra flesta. Man talar om att miljön är viktig och att följa Parisavtalet och att ta alarmerande FN–rapporter om klimatutvecklingen på största allvar, men när det väl kommer till kritan gör man tvärt om.
Det är få som går omkring med ett tydligt livsmotto.
Isak Eriksson är inget undantag.
Men när han ombeds att välja ett, klämmer han till med ett på latin:
Vanitas vanitatum omnia vanitas.
Den äldsta översättningen till det är:
Fåfängligheters fåfänglighet. Allt är fåfänglighet.
– Jag tycker nog att det är så.

Sedan ett par månader tillbaka vikarierar Isak som lärare Musik– & Kulturskolan i Härnösand.
– Det är tredje sejouren för mig i samma lokaler, konstaterar han. Först gick jag här på högstadiet, sedan i gymnasiet och nu är jag här igen.
– Dels ansvarar jag för individuella lektioner, dels jobbar jag och mina kolleger med hela ensembler. Jag känner nästan alla lärare, vilket är en klar fördel.

Innan han återvände för att bli lärare gick han musiklinjen på Kappelsbergs folkhögskola och jobbade sommartid som guide på Murbergets friluftsmuseum.
– Där kom jag i kontakt med flera personer med samma intressen som jag. Själsfränder, kan man säga.
En sådan, som han dock hittade på andra vägar, är Magdalena Eriksson från Örnsköldsvik. Också hon riksspelman på fiol.
– Vi har sökt och fått projektpengar för att forska om folkmusik. Vi kallar det Valfrid Rönnlund – ett spelmansprojekt (Valfrid Rönnlund (1872–1957) bodde i Rö, vår anm.) och vi har gjort och kommer att göra flera konserter.
Under pandemin har det av naturliga skäl varit tunt med offentliga spelningar, men nu när det öppnats upp kommer Isak Eriksson att spela för publik så ofta han kan och med stor glädje. Vid sidan av sitt jobb.
Men även om en tillvaro med musik, både på dagtid och fritid, inte är fy skam, är det någonting annat han drömmer om att förverkliga i en framtid:
Att bli bonde.
Och planen är att bli det i föräldrahemmet i Innerfälle.
– Det är den enda plan jag har. Jag tänker att det kan bli svårt, men det måste ändå gå att genomföra att klara sig på ett fossilfritt jordbruk. För det är så jag vill driva det. Jag kan inte se att det finns något annat alternativ. Vi måste ta vårt ansvar för den här planeten till sist.
– Så, det är det jag siktar på. Tar jag över gården blir jag också den första som ser till att den ägs i tre generationer.

Isak Eriksson

Namn: Isak Eriksson.
Ålder: 21 år.
Bor: Innerfälle.
Familj: Mor och far, tre äldre syskon, en hund och två katter.
Intressen: Historia, jordbruk, musik.
Det här gör mig glad: Allt som rör Sigge Fürst.
Det här gör mig arg: Hotellet på Kanaludden.
Livsmotto: Vanitas vanitatum omnia vanitas.
Det här är jag mest stolt över: Jag fick beröm en gång av en 106-åring.
Det här ångrar mest: Jag ångrar ingenting.