Intervjustafetten
”Vi är till för alla”

Fler bilder:
Susanne Hägglund har rest mycket i sitt liv och bott på olika platser under trettio år, både i Sverige och utomlands. Men sedan åtta år är hon tillbaka i sin födelsestad Härnösand, chef för kommunbiblioteket – och besjälad av att det som är hennes vardag ska göra skillnad för många.
– Demokratifrågor och allas lika värde, att erbjuda kunskap och stöd kostnadsfritt. Det är det som jag ser som bibliotekets viktigaste uppgift. Och det lägger jag numera betydligt mer tid på, än på bokläsande, säger hon.
Folkbildningens värderingar sitter djupt i Susanne Hägglund.
Kanske för att hon själv vet hur tillgång till främst litteratur kan forma en människa.
– Jag växte upp i en ganska påver miljö, som sladdbarn till rätt gamla föräldrar, säger hon.
– Mamma var städerska och pappa vaktmästare. Vi bodde i Västernorrlands Allehandas vaktmästarbostad, på Tegvägen.
Upp till det att Susanne fyllt sju år, saknades det badkar hemma.
– Torsdagar fick jag följa med mamma till badhuset. Då var det dambad. En möjlighet att tvätta sig riktigt ren.
– Men trots att vi levde enkelt och materiellt sett inte var bortskämda, fanns det böcker hemma. Pappa hjälpte folk att flytta och fick därigenom många böcker som annars skulle slängas. Han sålde också prenumerationer på Svalans Bokklubb. Det lade grunden till mitt litteraturintresse och vetgirighet som funnits med mig genom livet.
Det går även att lägga till; nyfikenhet.
Den som fick henne att direkt efter gymnasiet åka ut i världen, besöka olika världsdelar, bo på kibbutz i Israel och uppleva hur det är att resa på den klassiska, transibiriska järnvägen.
I mitten av 1980-talet hade hon under en kort period jobb på en bokhandel i Stockholms-området men det var två år senare som hon klev in i biblioteksvärlden.
Allra först på låntagarregistret på Stockholms Stadsbibliotek, senare som kontorist.
– Det kändes så roligt och stimulerande att jag ville studera och utbilda mig till bibliotekarie, säger hon.
Något som gjorde att hon läste biblioteks– och informationsvetenskap på distans i Stockholm, på Borås högskola.
Det var 1994.
Samma år som Susanne fick jobb som bibliotekskanslist på Eskilstuna stadsbibliotek.
– Efter fyra år hade jag tagit min magisterexamen och fått jobbet som bibliotekarie i Strängnäs.
15 år och ett första chefsjobb senare, och efter ett möte som skulle förändra mycket – det med hennes nuvarande man Ole – återvände hon så till Härnösand. Blev länsbibliotekarie och ett år senare, 2014, bibliotekschef på Härnösands kommun.
– Först hamnade jag på plan fem, sedan fick jag gå ned på plan tre, skrattar hon.
– Men jag har alltid sett allt som finns i huset som en helhet.
En helhet som betyder mycket för många. Oavsett klass, kön eller bakgrund.
– Rätten att gratis kunna skaffa sig kunskap, få tillgång till böcker, information och olika former av stöd för sin egen utveckling och för att klara sig i samhället, är en oerhört viktig, medborgerlig rättighet.
– Det är bibliotekens viktigaste uppgift, anser jag.
Här har digitalisering en viktig betydelse.
– Den ger ökad delaktighet för befolkningen. Sedan är det vårt ansvar att hjälpa dem som har svårt med teknik eller inte själv har tillgång till det som behövs, att lära sig och att kunna använda sig av den.
Hon ser en stor fördel i att Härnösands bibliotek ligger under tillväxtavdelningen på kommunen, tillsammans med kultur, utveckling och näringsliv.
– Vår verksamhet blir inte ifrågasatt som på många andra ställen, utan ses som en tillväxtfaktor. Vilket vi i allra högsta grad är, om du frågar mig.
Hon fortsätter:
– Vi är till för alla, ung som gammal, student som pensionär, svensk sedan födseln eller nysvensk. Och oavsett vart du bor.
Därför är det så viktigt att erbjuda ett visst utbud även på orter utanför stan.
– Det är väldigt bra att vi har närbibliotek i Ramvik och Viksjö där vi både har bemanning men där folk även kan låna böcker och använda biblioteket som en mötesplats på tider där det är obemannat, genom att använda en kortkod.
Sedan 2020 har Härnösands bibliotek också satsat på så kallade bokholkar runt om i kommunen. Skåp där det finns böcker för alla åldrar att låna.
– Vår mest speciella bokholk
finns i en gammal skåpbil på en parkering mitt emot handelsträdgården i Veda, säger Susanne.
Tillgänglighet utanför boxen, kan man kalla det.
Glad, engagerad – men otålig.
Det är tre framträdande drag hos Susanne Hägglund.
– Jag betraktar mig som rätt social. Inte som när jag var ung, då jag älskade att dansa och inte hade något emot att ”partaja” ibland. Men jag skulle nog säga att jag fortfarande är utåtriktad och älskar att umgås med människor. Även om jag också uppskattar ensamheten.
Då – när hennes man jobbar natt och hon är själv i huset – händer det inte sällan att hon tittar på tv–serier. Gärna engelska sådana.
– Vi tittar på serier tillsammans också, men det finns sådana som jag vet att inte Ole gillar lika mycket som jag och då passar jag på att njuta av dem när jag är själv.
Man kan tänka att en bibliotekschef också läser böcker ofta.
– Nej, faktiskt inte. Jag läste mycket mer förr, när jag var bibliotekarie.
Och som barn, förstås.
– Jag plöjde mig igenom Wahlströms ungdomsböcker. Dante, Lotte. Sen Hans–Eric Hellbergs böcker om ung kärlek, som var så omdebatterade på 1970–talet. Kram, Puss och Love love love.
Att flytta från Stockholm tillbaka till Härnösand var inget stort och svårt beslut för Susanne.
Dels var hon less på storstadslivet – ”det fanns inget kvar där längre, som jag inte kan åka ned en helg ibland för att få en lagom dos av” – och dels hade hon upptäckt att Härnösand hade helt andra sidor, sidor att älska, än det som hon som tonåring sagt hej till en gång i tiden.
– Allting fanns ju där redan när jag växte upp, men jag behövde åka i väg, se och uppleva annat för att fullt ut uppskatta det på det sätt som jag gör nu.
Havet, skogen, de gamla, vackra husen.
För att nämna något av det Susanne uppskattar särskilt mycket.
– Vårt hem, vårt hus i Solum, en ombyggd sommarstuga som ägts av Oles familj sedan 1940–talet, är en oas för mig, för oss. Det här är vår första vinter i huset och jag kan inte tänka mig ett bättre ställe att bo på.
Nära stan men ändå på behörigt avstånd från den.
Lugnet alltid närvarande, service och ett brett utbud av bland annat kultur när man önskar det.
En tillvaro som gör att Susanne Hägglund inte saknar Stockholm för ett ögonblick.
Susanne Hägglund

ÅLDER 58 år
BOR Vid havet i Solum
FAMILJ Maken Ole, hunden Kasia. Två barn, ett bonusbarn, ett barnbarn och en syster
INTRESSEN Min fina Kasia, gatuhund från Irland, skönlitteratur, tv-serier, opera, djurrätt, veganism
GÖR MIG MEST GLAD När det råder balans, i livet, på jobbet, mellan människor
GÖR MIG MEST ARG Personer som använder härskartekniker
LIVSMOTTO Alltid lär man sig nånting
MEST STOLT ÖVER Mina barn och mig själv
ÅNGRAR JAG MEST Ingenting! Försöker att inte grubbla över det som varit
MINA VAL
MUSIK Robyn, Sigur Ros, Anthony and the Johnson, Wagner
POD Ofiktion – en rolig och lättsam pod om faktaböcker som görs av två bibliotekarier på bibblan. P3 Historia och P3 dokumentär då jag reser
BOK Jag väljer ”Ett litet liv” av Hanya Yanagiharar. En gripande, mörk och vacker historia om vänskap som dröjde sig kvar länge
FILM Nyckeln till frihet
TV–SERIE: Konsumerar massor av tv-serier! Just nu Euphoria, The Missing, Fader Brown, Doom Patrol, Coroner, Years and years, Ragnarök
MAT Alltid veganskt
DRYCK Grönt te och rött vin
TAR JAG GÄRNA MED VÄNNER TILL Hem till mig och Sälsten, längs vattnet bortanför sjöbodarna
Denna intervju är en nybakad version av klassikern ”Yippiepinnen”. Vi låter intervjuobjeket tipsa om nya intervjuobjekt och redaktionen lägger till ett ytterligare namn. Sedan kastar vi två tärningar och den totala summan som uppnås vägleder oss till nästa person.
1–4 Jonathan Starr, dansare på Norrdans
5–8 Emmy Norgren, journalist på Tidningen Ångermanland
9–12 Redaktionen väljer
0 comments