Kultur & nöje Yippie 10 2020

I huvudet på Tomas

Text & foto Maria-Thérèse Sommar

Tomas Skimutis är konstnären som med lekfullhet och känsla för mekanik skapar glädje och funktion för stora och små. Nu glänser hans nyrestaurerade äpple inne på Sambibliotekets barnavdelning.

 

Om Äpplet

Äpplet fyller 28 år i år och nu börjar jag precis bli klar med restaureringen. Jag har rengjort och förbättrat med linoljebaserad färg. Varannan dag har jag målat och så har det torkat i ett dygn. Jag fick uppdraget 1992 att hitta på något till barn, genom Kulturarbetarförmedlingen i Umeå, och hade även funderingar på något med äldre stuk, som ett vikingaskepp, men äpplet var det som föll biblioteket mest i smaken och jag hade naturligtvis fria händer. Uppdraget var just för det här biblioteket, som då låg i huset där Technichus finns nu. Äpplet knyter ihop nutiden med tradition – ormarna runt omkring det är hämtade ur Bibeln. Jag gillar att använda metaforer.

Om lek

Jag gillar att det finns något slags lek inbyggd i mina föremål och jag tycker själv om att leka. Dessutom vill jag gärna att man ska kunna använda mina grejer och gör exempelvis stolar med kråkben och skåp som ser ut som trädstammar. Mitt sätt att arbeta riktar sig mer till barn än vuxna och jag har gjort många uppdrag till exempel när dagis bygger nytt. Ofta avsätts en del av byggkostnaden till konst. Jag har bland mycket annat gjort ett slags insektsvärld som sitter på väggen i ett dagis i Uppsala. Egentligen tror jag att vuxna kan tycka minst lika mycket om mina grejer, men de törs inte erkänna det … Det finns en glädje i allt jag gör och inget är sämre eller bättre, från de allra minsta sakerna till att bygga ett helt hus.

 

Om ensamhet

Jag växte upp i en liten by i Västerbotten och kommer inte ihåg mycket från tonåren. Kompisar försvann åt olika håll och jag var nog ganska ensam som människa. Min far kom från Litauen, därav mitt efternamn, och jag kan ibland känna ett släktskap med hans bror som var väldigt kreativ och byggde saker hemma på gården som krävde skicklighet i hantverket. Han var både smed och jobbade med trä. Jag gillar att göra större grejer som tar längre tid, att vara kvar i det och se något växa fram. Företagsekonomiskt ska man inte kunna klara sig på det, men jag har faktiskt klarat mig rätt bra. Jag gillar att vara ensam, älskar att vara hemma och jobba på med mitt, så jag är ingen föreningsmänniska, men heller ingen enstöring som är rädd för folk. Ett av mina roligaste minnen är när jag ställde ut i New York, på ett hotell med en svensk ägare, och tillbringade två veckor där.

 

Om Ramvik

1985 kom jag till Ramvik tillsammans med min sambo, som hade fått jobb i Härnösand. Av en slump hittade vi en gammal affär som var fantastisk med högt i tak. Där fanns även plats för verkstad och senare byggde jag ett till hus på gården, där jag har mitt galleri. Utställningshuset är det jag är mest nöjd med av det jag gjort. Det stod färdigt 2008 och jag byggde hela huset. Om jag vore ung och stark igen skulle jag bygga ett till hus. Jag har lite idéer … I galleriet ställer jag ut ensam eller tillsammans med andra. Nästa utställning blir 7–17 november med Per Westin, som målar motiv från Kramfors. Jag och min sambo trivs bra i Ramvik. För mig har det ingen betydelse att vara pensionär, utan jag fortsätter som förut och jobbar på ensam.

 

Om mekanik

När det finns möjlighet vill jag stoppa in ljud och rörelse i sakerna jag gör. Jag har alltid varit intresserad av mekanik och fick den enklaste lådan av byggsatsen Meccano när jag var 3–4 år. Låda nummer ett innehöll plåt, muttrar och skruvar som jag höll på med ganska mycket och jag gjorde det på mitt sätt, inte som det stod i boken som följde med. Jag inbillar mig bland annat att jag fick ett mekaniskt tåg när jag var i den åldern och efter ett par dagar hade jag plockat isär det för att se hur det funkade! Då är jag tillfreds, när jag kan jobba ensam och se hur saker funkar.

Tomas Skimutis

Ålder 74
Familj Sambo, två söner
Gör Träarbetare
Hemsida www.skimutis.com

Artikeln publicerades i Yippie 10 2020 på sidan 34