Kultur & nöje Yippie 2 2020

I huvudet på Victor Wigardt

Foto Pawel Maronski

Victor Wigardt är utbildad vid Teaterhögskolan i Luleå och har därefter arbetat på Stockholm Stadsteaters barn- och ungdomsscen i Skärholmen, Riksteatern och Profilteatern. Sedan 2017 har han arbetat på Teater ­Västernorrland och är han aktuell med ”Kurage” som har premiär i mars.

 

Om yrkesval

”Jag har alltid gillat teater, att agera. Men det var absolut inget jag tidigt bestämde mig för att jag skulle satsa på. Det var mer något som växte fram. Jag gick estet med teaterinriktning på gymnasiet och tyckte att det var jättekul. Det var bara här och nu och att ha kul. Det var inget om att ’gå vidare’ eller något fokus på ’branschen’ och för mig var det nog bra. När jag väl sökte till Teaterhögskolan lite senare så var det inte heller för att jag hade bestämt mig utan mer ett uttryck för att jag kände att jag behövde göra något. Mina kompisar började söka utbildningar och jag visste inte riktigt vad jag ville, men skulle också söka något. Det var kul att det gick vägen, men jag minns att jag mest såg det som en bonus att jag kom in. Det var skönt att veta vad jag skulle göra i några år. Jag har aldrig varit sån att jag har bestämt mig och sedan bara kört på. Jag är våg och lite velig, ändrar mig ofta. Synd kanske, det verkar så skönt att alltid vara säker på vad man vill.
När jag var yngre tänkte jag att jag skulle bli tågkonduktör, helst på nattåget till Narvik. Jag har alltid gillat fjällen och den delen av landet, och gillar verkligen att åka tåg — särskilt på natten. Tanken att gå och lägga sig på ett ställe och vakna upp någon helt annanstans. Jag romantiserade det där, men nattåget till Narvik är fortfarande min reservplan.”

 

Om Kurage

”’Kurage’ är en föreställning som jag varit med och skapat, och som har premiär i mars. Den handlar om aidsepidemin under 80-talet. Jag har ju inga egna minnen av den tiden. Jag är född 1990, 1996 kom de första bromsmedicinerna och då började förhållningssättet bli ett annat, men det är så otroligt att gå tillbaka och se på vad som hände. Att det var så många unga människor som dog i ett Sverige som på sätt och vis inte gjorde så mycket. Och hur illa de smittade behandlades. Ser man på det idag tänker man bara: ’Hände verkligen allt det här?! Sa de verkligen så i morgonsoffan? Föreslog man på allvar att alla smittade skulle tatueras i armhålan för att kunna identifieras?’ Men det hände, och mycket av det är fortfarande oberättat. Och stigmatiseringen av hivpositiva är fortfarande är stor. Det är lätt att i dag förfasas över hur hiv-positiva behandlades då, men jag tror inte att vi är bättre idag. Paniken, drevmentaliteten — det kan hända igen och därför behöver historien berättas.”

 

Om genier och tjänstemän

”Det finns en bild av skådespelaren som en genial men självförbrännande personlighet och av yrket som något så speciellt. Det är en bild som hör den gamla tiden till. Förr stämde nog den bilden, och den reproducerades på skolorna, men i dag är det annorlunda. Jag tror inte att skådespelare identifierar sig mer med sitt yrke än andra heller. Jag gör inte det i alla fall, jag känner mig mer som en tjänsteman. Det låter kanske tråkigt, men det är ett väldigt roligt jobb! Jag kan inte komma på något roligare.”

 

Om att komma hem

”Jag blev anställd på Teater Västernorrland 2017, men flyttade tillbaka till Härnösand redan 2016. Då hade jag varit borta i åtta år. Jag längtade efter att kunna bo bra och det kunde jag inte i Stockholm. Så jag tänkte att jag kan ju testa att utgå härifrån. Här har jag familj kvar, och kompisar också. Det är ett gäng som antingen bott kvar eller som har flyttat tillbaka, och det är nice att ha ett socialt sammanhang som inte har något alls med jobbet att göra.
I Stockholm saknade jag saker som Härnösand kan erbjuda. När jag bor i Härnösand saknar jag saker som Stockholm kan erbjuda. Och så är det: allt man vill ha inte finns på ett ställe, men vad är problemet? Det finns inget farligt med att vara på en plats och vara nöjd.”

 

Om kultur

”Jag gillar ju kultur i alla former. Jag har många minnen från teater, dans, konserter och började gå på mycket under tonåren. Det var också en bra grej med att gå estet, vi fick se väldigt många föreställningar genom skolan. Jag gillar verkligen den uppsökande kulturen som turnerar runt och minns fortfarande några de föreställningarna som jag såg under skoltiden. De var helt avgörande för mitt fortsatta intresse för teatern. Jag går fortfarande på mycket, framförallt scenkonst. Att se något live, tillsammans i samma rum, det är det bästa.”

 

KOLLA!
Fredag den 20 mars står Victor Wigardt på scen på hemmaplan i Härnösand. ”Kurage” sätts upp på Härnösands folkhögskola.

Victor Wigardt

Ålder 29 år.
Familj Mamma, pappa, två systrar, två syskonbarn.
Bor Härnön.
Gör Skådespelare på Teater Västernorrland.

Artikeln publicerades i Yippie 2 2020 på sidan 14