Rune Hagberg

– Jag är aldrig nöjd. Jag är alltid misstänksam mot konstnärer som säger ”Åh, jag är så nöjd med det jag har gjort”. Men det är ju ett öde att bära på också. Man kan inte säga att det är roligt att skapa konst. Orden inleder filmen ”Gränsens position”, en dokumentärfilm från 2005 om konstnären Rune Hagberg, den internationellt sett kanske mest kända härnösandskonstnären.

Rune föddes i Uppsala för 100 år sedan, 28 maj 1924 och växte upp nära järnvägen där han pappa var tjänsteman. Efter studentexamen 1944 kom han efter en kort karriär inom SJ in på seminariet och utbildade sig till folkskollärare. I början på 1950-talet vidareutbildade han sig till dövlärare – dövstumslärare som det hette på den tiden – och fick sin första anställning vid den då nybyggda Kristinaskolan.

Johan Hagberg, Runes son berättar: ”Pappa berättade att man lottade var de nyexaminerade lärarna skulle tjänstgöra, och han drog Härnösand. Det var inte helt populärt eftersom både mamma och pappa hellre hade önskat Stockholm. Han hade flera gånger tänkt att flytta, men det var nog vi barn, jag och Maria, som stretade emot eftersom vi trivdes och hade många kamrater i skolan. Han lyssnade på oss, annars hade vi nog flyttat till någon av de andra städerna med dövskola”.

Under studietiden i Uppsala blev Rune allt mer konstintresserad, och speciellt vad som gällde förhållandet till konsten. De första verken visades upp i de så kallade Studentsalongerna under slutet av 40-talet. Samtidigt med skapandet av ett eget uttryckssätt kom Rune att influeras av filosofer både från Europa och Asien. Man kan nämna Immanuel Kants tankar i ”Kritik der Urteilskraft” – kritik över omdömeskraften – som handlar om konstnärens regler och förmågan att skapa nya regler och ny estetik inom konsten. Ifrågasättande av regler och förmågan att skapa egna blev en viktig del i konstnärstanken.

Rune Hagbergs konst utvecklade sig därför under början av 1950-talet allt mer mot abstrakta verk, sina egna regler med samspelet mellan den tomma ytan och kalligrafi. 1953 fick han kontakt med Shiryu Morita, grundaren av ”Bokujingruppen” i Japan. Det ledde till att han debuterade med utställningarna i Tokyo och Kyoto 1956.
I de nya konstriktningarna under efterkrigstiden fanns bland annat tanken på det spontana skapandet, att konstverket kom till i ögonblicket.

”Om det du ska säga inte är bättre
än tystnaden; säg det inte”.

Spontanism, action painting, informell konst är olika sätt att beskriva hur det icke-planerade konstverket kommer till. Den sträcker sig från den spontana explosiva färgrikedomen hos konstnärer som Jackson Pollock till en närmast meditativ enkelhet med rötter i zenbuddhism. Den strama enkelheten blev ledordet hos Rune Hagberg – ”Man kan inte vara nog enkel” uttryckte han i skriften med samma namn från Galerie Ahlner 1980. Rune själv benämnde ofta sina verk som konceptuell konst.
”Jag har valt gränsens position, den som varken är form eller tomhet, utan själva rörelsen fram och tillbaka, ett pendlande mellan form och icke-form (tal och tystnad). Det rör sig aldrig om ettdera av detta, utan alltid om båda. Ibland formulerar jag, ibland drar jag mig tillbaka in i formlösheten”, beskrev Rune Hagberg sina tankar som konstnär. ”Jag kan tänka mig en konst helt utan former”.

Enkelheten hade ett pris. När Härnösands konsthall invigdes i september 1969 ansågs utställningen mycket kontroversiell, inte minst i lokalpressen. I boken ”Händelser ” skriver Rune Hagberg om mötet med chefredaktören för en av Härnösands tidningar: ”Ilsket har han skrivit en recension: allt är obegripligt, gormar han, målningarna, min katalogtext. _ _ _ Han hånar, gör sig löjlig över min enkla form, ironiserar. Jag är en charlatan. Jag är galen.”
– Det var inte alltid så enkelt att vara Runes son. Jag hade skolkamrater som nog ansåg att pappa var lite galen, berättar Johan Hagberg.

Det har genom åren skrivits en rad vetenskapliga artiklar och avhandlingar om Rune Hagberg, och hur han skapat egna regler och därmed påverkat synen på nutida abstrakt konst. Där kan man nämna Carl-Johan Malmbergs texter, Claes Entzenbergs ”Att uppfinna gåtfullheten, hommage till Rune Hagbergs konst”, Nike Edenholms ”Exploring Spaces of Not Knowing : an Artist View” samt Joel Odebrants disputation i år; ”Spår Kropp Tid”. Galleristen Thomas Wallner menar att Rune Hagberg var en av de största samtida konstnärerna. ”Rune Hagbergs konst är något av det mest väsentliga som gjorts i Sverige under 1900-talet”, säger Thomas Wallner.

Under 1970-talet fortsatte Rune sin upptäcktsfärd i konstens innersta väsen och formade objekt i form av slutna pappersrullar som han kallade ikonoklasmos. Det kan närmast översättas med bildstorm, förbud mot att avbilda. ”Objekt” där bilderna knycklats ihop eller paketerats i en rulle. Arbetsprocessen var viktigare än verket. Betraktaren måste själv föreställa sig ett tecken som är dolt, på samma sätt som den religiöst troende måste föreställa sig en närvarande gud som man inte kan se.

Konstvetaren Thomas Millroth har beskrivit hans rullar där man alltså inte kan se själva bilden: ”Paradoxalt närvarande och frånvarande på samma gång”.
Med utgångspunkt från ett intellektuellt perspektiv och djupt filosofiska funderingar skapade konstnären sina spontana bilder, oftast minimalistiska i svart akvarell eller tusch mot en vit yta. Hans artiklar och böcker är däremot ordrika och fyllda med minnen, men också med tankeväckande citat – ”Den som börjar förstå vad konst är måste lära sig avstå från resultatet”.

Det fanns också en annan sida av Rune Hagberg, den professionelle och uppskattade dövläraren. Han var en stor humorist, med varm och intellektuell humor – ibland riktigt tokrolig. Hans skämt och infall var mycket populära bland både hans elever och bekanta. Han var något så ovanligt som en intelligent person med mycket humor. Personligen hade jag förmånen att träffa Rune vid många tillfällen i livet och fick uppleva båda sidorna, både den skojfriske skämtaren och den intellektuellt allvarlige som skrev en tänkvärd dedikation till mig:
”Om det du ska säga inte är bättre än tystnaden; säg det inte”.

Rune fick ofta övertalas att medverka på utställningar. Ulf Linde försökte förgäves få Rune att ställa ut på Thielska galleriet i Stockholm, och detsamma gällde Cecilia Nelson på Lunds konsthall. Lagom till hundraårsdagen blir det utställningar med Runes verk i Malmö och Luleå.