Huset vid vägs ände

Vid vägens ände ligger det lilla huset. Vi blir fort bjudna in och det doftar av en behaglig brasa någonstans i den lilla stugan.
Kerstin Ekman kallade den för “Smedjan”, när hon lät bygga den under 1970-talet, berättar Cecilia Berg, som nu äger fastigheten.

Cecilia är uppvuxen i området runt Själand, gick i byskolan här Där i Västersjäland ser man den än, en stor byggnad, det var där jag gick i skola som barn, ler Cecilia och pekar ut mot dalen. Min koppling till det här området har alltid varit väldigt stark.

Det är verkligen ett bedövande vackert område. Jag kan förstå varför man fastnar så för den här vyn. Dalen smeker sig fram mellan skogsdungar och husknutar…

Rune Hagberg bodde i det där huset, säger Cecilia och pekar i en lite nordligare riktning genom ett fönster. Jag var där ibland som barn, så han samtalade med mig om konstnärskap med samtal och inspiration.Rune och Brita var de som köpte huset när Kerstin valde att sälja. Och när Rune gick bort, tillföll det Runes son, som i sin tur sålde till Cecilia.

Sedan stugan byggdes har den fått växa lite. Ett ordentligt kök har tillkommit, ett litet sovrum och en välkomnande hall. Från början var det ett rum, en kamin och mängder med ljus. Och så de där breda golvplankorna som får en att riktigt vilja bara stryka runt och känna hur märkligt mjukt ett golv kan vara… När vi anländer såhär en solig höstdag, kan man riktigt se allt det där rofyllda som förmodligen gjort platsen så innerligt värdefull för flera konstnärer.

Den ursprungliga entrén finns kvar, med en tillhörande nyckel som drar tankarna åt kyrkportar på 1700-talet. Massiv, vacker och enorm. Fastän det här inte är inte är en kyrkdörr, så hade nog nyckeln lurat en. Jag hinner tänka att det fanns nog en tanke i det också. Vackra rum ska ha vackra dörrar, och varför inte då också vackra nycklar?
Precis som med en kyrkdörr, så lär det vara förknippat med en ceremoni att kliva in i lugna rum… Vad tydligare än en nyckel?

Men även om stugan fått sig några modernare uppgraderingar, så har alltid respekten för lugnet, ljuset och inspirationen fått stort utrymme. Den tidigare “Linnéa-tapeten” byttes till vildros. Större mönster, men samma färgskala. Köket må vara litet, med precis tillräckligt för att vardagsbestyr inte ska få ta över när inspirationen slår till. Och sovrummet? Ja, vem vill åka härifrån? Det rymmer en rejäl säng. Det behövs inte så mycket mer.

Kerstin Ekmans före detta skrivarstuga, är nu idag Cecilias vattenhål i sin egen konst; akvarellmålningen.
Kom! Ni ska få titta in i Konsthallen! Utbrister Cecilia och vi uppmanas ta på oss skorna och jackorna igen.

I gräset och bland den överblommade ängsmarken, syns ett par väl upptrampade stigar. En av dem går upp för en liten slänt och till en utbyggnad.
Här ställer hon ut sin konst och håller öppet så fort tiden tillåter.

Den vita färgen kommer enbart från papprets vita, jag använder ingen akryl, gouache utan arbetar enbart enligt gamla skolans uteslutande akvarellfärger. Jag vill behärska ett gediget traditionellt hantverk. God konst känns i kroppen, det är min magkänsla som avgör när en målning är klar.

Konst skapar en dialog inom betraktaren, med sig själv, därför är det viktigt att välja konst som väcker positiva känslor till sitt hem.
Vi vandrar runt i ett gränsland, märker jag. Mellan vackra naturmotiv, finns också ytor sedda ur en genomskärning som får tanken att vila. Perspektiv som snarare resonerar bland annat vatten och luft, än hav och land.

Vyn slår oss igen när vi stiger ut igen. Hur marken riktigt pressats av inlandsisen för så länge sen, skapat dessa dalar, dessa böljor av grönt. Hur skogskanterna nästan uppfattas som öar i en pågående våg. Det är verkligen lamslående vackert här.