Med världen som konstrunda

Birgitta Nordin sitter vid det stora matsalsbordet och planerar inför årets utställningar. På väggarna hänger många av hennes målningar. Stora, färgsprakande i akryl, runda små målningar i akvarell. Vissa har rest med henne till New York, andra till Nordingrå, och i höst ska några till Paris.

Det var för två år sedan som Birgittas konst plötsligt fick vingar och började flyga runt världen. Svenska Konstgalleriet Malmö såg hennes målningar på internet, galleristen hörde av sig och sa att de ”talade till hennes själ”. Birgitta blev erbjuden att ställa ut både i Sverige och internationellt. Först tyckte hon att det lät för bra för att vara sant, så hon gjorde research, och när det verkade vara seriöst började hon med att ställa ut i Malmö.
Allt fungerade bra, så Birgitta satsade vidare genom galleriet. Monaco och New York blev de första internationella utställningarna och i höst ställer Birgitta ut på en mycket tung adress, nämligen Louvren i Paris, där Svenska Konstgalleriet Malmö medverkar i en konstmässa.

Redan som barn började Birgitta lära sig måleri mer seriöst, hos en konstnär i Umeå som föräldrarna kände. Hemma hos honom satt hon hela sportlovet och målade. Då var det föreställande, realistiskt måleri som gällde. Hon visar upp ett par tidiga verk, väldigt avancerade för att vara målade av en trettonåring, och hon fortsatte att måla. Men när vuxenliv och barn kom in i bilden blev det en lång paus i måleriet, och sedan kunde Birgitta inte måla likadant längre:
– Jag hade en stor längtan att måla, men så fort jag satte igång dog den. Bilden blev inte som jag såg den i huvudet och jag bara tappade lusten. Det svarade inte upp mot min inre längtan.
När Birgitta ändrade teknik och uttryck kom lusten tillbaka:
– Det var en kurs som hette ”Konstnär för en kväll” och det stod att man skulle måla stort i akryl. Jag hade inte målat i stort format tidigare och det här var abstrakt måleri, som var nytt för mig. Vi stod bland annat på borden och målade och det förlöstes något inom mig! Lligo Matson heter konstnären som höll kursen och han har blivit en stor inspirationskälla för mig.

Efter kursen bildade Birgitta och några andra kursdeltagare en förening, Lycksele ateljé, som har vuxit från en handfull konstnärer till 70. När hon flyttade till Härnösand för några år sedan hade hon plötsligt inget konstnärligt sammanhang längre, men kom med i Svenska Konstnärsförbundet Region Mitt och lärde känna folk där. Via förbundet har hon också fått möjlighet att ställa ut.
Nu för tiden är det abstrakt måleri som gäller för Birgitta, även om det ibland kan skymta ett ansikte i en bild. Eller ett sargat kors, eller rosor med stjälkar som innehåller text. Birgitta är präst och rosen är en symbol som växt fram av det:
– Rosen har blivit något av ett signum. Man ser ofta rosen i kyrkan, under vigslar och på begravningar där man har rosen i handen. Det är livets blomma som står för kärlek och skönhet, samtidigt som den har taggar och ett snitt. Livet blir som bäst för mig om det får innehålla ett ”både och”. Ljus och mörker, sida vid sida.

Många av målningarna bär titlar som anspelar på religiös tro, bland annat text om kärlek ur Höga visan, men Birgitta påpekar att alla ser bilderna på sitt eget sätt och det är också vad hon vill med det abstrakta måleriet:
– När jag ställde ut i New York berättade galleristen att det var en man som hade kommit tillbaka flera gånger och tittat länge på en och samma tavla. Han sa att det var som att han bara sögs längre och längre in i bilden, som att jag hade målat nirvana. Det är inte vad jag ser i bilden, men det är vad han upplevde.

Hon beskriver dock att prästyrket, tron och livet som helhet går hand i hand och att det kanske inte är konstigt om hennes arbete syns i måleriet, åtminstone när hon tittar i backspegeln. Där finns målningar som är betydligt mörkare både i färgskala och innehåll, en visuell kontrast till hennes nya verk med ljusa, klara färger:
– Nu kan jag se mitt dåvarande jobb som sjukhuspräst i de målningarna. Att bära andras svårigheter förutom ens egna. Målning är för mig stunden då jag får hämta tillbaka mig, får tänka och känna. Det är en form av bön.
Hon beskriver hur hon ser målarduken som en samtalspartner och måleriet som en dialog, där hon precis som i ett samtal med en människa inte vet från början hur det kommer att utvecklas och var det kommer att sluta.
Birgitta kommer att fortsätta med det abstrakta måleriet och hon planerar att göra konsten mer tillgänglig genom att även sälja tryck. Om några månader är det dags för Paris. Äventyret fortsätter.